Jag kan ju inte låta bli att tänka, när jag läser boken, att hur himla svårt kan det vara att ha tålamod och reda ut saker när man faktiskt inte gör något annat under dagarna (förutom att bli befodrad på jobb medan man skriver snuskiga mail. Och ha sex). Någon annan sköter marktjänsten hela tiden. Det där klarar jag och min man också, när vi inte behöver städa eller laga mat eller trassla ut bråkande barn ur varandra. Dvs nästan aldrig.
Min lilla värld är full av massa grå nyanser. Men det är inte ögon eller själar jag pratar om (vem har tid att studera dem?), utan dammtussar, osexiga urtvättade underkläder och kattlådan som ska tömmas. Det är vardagen. Det är det slitsamma jobbet. Det är den dåligt tvättade bilen och huden som saknar sol och omsorg. Det är tristess. Det är gråhet i sin allra gråaste form.
Du och jag, i våra relationer, har en större grå utmaning att klara än Miss Steele och Mr Grey. Vår vardag, fylld med så många grå nyanser att damma bort, tvätta rena och forcera för att se och nå varandra. Varför skriver ingen en bok om oss?
Postat i: Nöje | Permalink | Kommentarer [4]
Du får kanske skriva den boken själv...?
Skrivet av cathrin den 03 oktober, 2012 kl. 18:27 #
Cathrin: ja, det får då bli när den grå vardagsfilten lyfts från mina axlar om sådär tio år eller nåt :). Nä, skämt åsido, jag gör det inte av samma anledning som alla andra kanske: den skulle bli för trist :)
Skrivet av loleende den 03 oktober, 2012 kl. 21:39 #
just det. Vem skulle vilja läsa den och drömma om att vara vi?
Skrivet av vildrenen den 05 oktober, 2012 kl. 10:30 #
vildrenen: Nej, men de skulle kunna läsa den som en skräckis kanske :)
Skrivet av loleende den 07 oktober, 2012 kl. 11:05 #