...någon form av sympati eller empati när jag ser en kvinna i Brunnsparken som ligger framstupa på knä med pannan i asfalten och tigger pengar med framsträckta händer.

Är det nåt fel på mig?

...så här på Alla helgons dag. Med tankar på de som lämnat oss.

Som det hemska som hände igår, släktingar som inte finns längre, djur som är borta, en pojkvän jag hade en gång i tiden som tog sitt liv. Han skulle fyllt 50 år idag.

Jag har tänt ljus i trådgården för alla jag minns och saknar.

...en av dotterns kompisar född 1993 tog sitt liv idag.

För 11 timmar sedan skrev han på sin facebook-sida

"funderar på att göra det"

...blev visst avbruten av mysigt besök...

Har bara hunnit... eh... inte så mycket alls egentligen ...

 En 94-årig mamma fick träffa sin 71-åriga dotter för första gången på 60 år. Nord- och Sydkorea.

Jag blev rörd när jag såg bilderna på nyheterna.

Vad är det vi människor gör mot varandra?

(lite osäker på år, men ungefär så) 

Jag blir illamående, arg och vill gråta.

http://www.sydsvenskan.se/varlden/article277328/Gatuhunden-Laika-rysk-hjaltinna.html 

Tänker på människans grymhet mot djur, alla plågsamma och meningslösa djurförsök och den känsla av maktlöshet det ger.

Jag läste detta igår kväll och det har förföljt mig under natten. 

...efter mässa och meditation.

Den sista var en sann utmaning - kristen djupmeditation, graden av andlighet är dock helt upp till dig själv. I denna typ av meditation är det bara du, din kropp och din andning. Inga yttre stimuli såsom musik, röster, vågskvalp, delfinljud osv. Du fokuserar på din andning och flyter bara med i det som händer i dig. Tankar får komma och gå som moln på himlen. Inga tankar eller känslor är rätt eller fel, bara dina. Blir du störd av något i obehag i din kropp andas du bara igenom den känslan tills den klingar av.  

Du sitter i en lodrät ställning, antingen på en stol eller en bönepall. Du blundar eller fäster blicken på en punkt framför dig. 

2*20 minuter satt vi så i total stillhet, tystnad och orörlighet.  Miljön var väldigt speciell i Caroli kyrka med nästan bara levande ljus där vi satt i en ring framme i koret. Fast man kan förstås sitta var man vill bara man inte blir störd.

Prova gärna.

Fokusera på din andning och se vad som händer i dig. 

Funderade på det igår kväll. Vad är det som gör att så många (kvinnor?) upplever sig älska så intensivt, när det i själva verket är så destruktivt? Jag har själv gjort det, tiden har gått och nu kan jag se på det jag utsatte mig för med "utifrån-ögon"

Hur kan man älska någon som behandlar en som skit, som nonchalerar, ljuger, bedrar, inte står upp för att man finns osv? (Säger inte att jag drabbades av allt detta) Hur kan man bara ge och ge så villkorslöst utan att få något tillbaka? Hur kan man hela tiden hitta på ursäkter och hela tiden tänka att det snart blir bättre, snart kommer jag att få det jag så hett strävar efter?

Vad är det som gör att intelligenta och på många andra sätt självständiga och starka kvinnor hamnar i detta? (finns förmodligen män också, men det är kvinnor jag har erfarenhet av) Hur kan det känslomässiga behovet helt överrösta förnuftet tills man har sänkt sig totalt. Det är så tragiskt.

Varför blir man inte förbannad, ber personen dra åt helvete och går sin väg för att aldrig mer komma tillbaka och börjar LEVA? För det är inget liv att vara i en sån här situation.

Hur ser man på sitt eget värde som människa? Många frågetecken blev det...

...hos nynnande

Mindes hur det var för mig en gång. Hur jag älskade, längtade, rasade, grät, ältade, älskade igen. Hur vi gjorde varandra illa, gick skilda vägar och möttes igen. I ett evigt kretslopp kändes det som, när jag inte kunde släppa taget, inte acceptera att det inte var meningen att det skulle bli vi två. Nu  finns vi lite trevande i vandras liv igen. Det har gått flera år, men han har hela tiden funnits kvar inom mig. Jag vet att jag alltid kommer älska honom - på ett särskilt sätt - livet ut, oavsett vad som händer eller inte händer. 

När han är borta fattas han mig, även om det går att ha ett meningsfullt liv ändå, något jag inte trodde då. Jag är en annan Jade nu och han är en annan än "han som försvann". Nu finns vi i varandras liv igen, försiktigt och utan brådska. Kanske är det bara nu, nästa vecka eller nästa månad vet jag ingenting om. Jag tar en dag i taget och har ett rikt liv i mig själv. 

Idag stod jag och såg på  honom genom fönstret när han kom. Hur det lyste om honom när han fick se mig och hur det gjorde mig alldeles varm inuti. Vi har inte setts på nästan ett år...

Det är mer än fem år sen jag såg honom allra första gången och jag vet att det måste finnas någon mening med att han fortfarande finns i mitt liv. Att allting kan läka om man ger det tid.

 ...min älskllingskille dog. Sorgen finns kvar även om den avtar. Jag drömmer om honom på nätterna ibland, och ibland gråter jag. Sorgen och saknaden är mycket större och mer långvarig än den varit för mina andra djur som är borta.

Här står vi (jag sitter på hans rygg) på toppen av kullen som han älskade att galoppera upppför. Ängarna som var våran favoritplats. Jag hoppas han har andra ängar att galoppera över nu.

...var kanske inte den bästa kvällen i mitt liv so far :(

...och jag mår väldigt bra trots att min älsklingskille inte finns längre. Visst finns det sorg, tårar och saknad fortfarande, som nu t ex när jag skriver det här.

Men min förvissning om att jag gjort rätt är fortfarande lika stark, och det finns också en lättnad mitt i alltihop, att bekymren och ansvaret för honom inte finns längre.

I 17 år har han varit med i toppen på min prio-lista och nu är det faktiskt skönt att bara behöva tänka på mig själv (och en dotter som nästan är vuxen och numera tänker rätt bra själv). ;O)

Som sagt, livet går vidare och det känns som ett bra sådant. Med ett mycket bra här och nu och en spännande framtid.

...rikigt bra idag. Har nästan inte gråtit alls. Det känns väldigt skönt att det är över även om saknaden alltid kommer finnas kvar.

Veckan innan, när jag gick och väntade på att det skulle ske, var otroligt jobbig med en enorm anspänning. Jag har varit otroligt trött i helgen. Men nu känns det som jag kan gå vidare med mitt liv som icke-hästägare även om det är ovant.

När min häst dog så tog även en epok i mitt liv slut eftersom jag haft honom i 17 år. Han är så sammanlänkad med mitt liv och allt annat som hänt i det. Han har följt med när vi flyttat, min dotter föddes en månad efter honom. Jag låg med min stora mage i stallet och vakade när han skulle födas...

Det är inte konstigt att det känns tomt och vemodigt.

...grät hela kvällen igår. Tack för er medkänsla. Känns som det lättat lite idag.

Jag är faktiskt stolt över att jag klarade att ta detta svåra beslut och vara med hela vägen till slutet.