Igår var det skolavslutning och med den vår årliga utdelning ur Charlies Minnesfond. Som alltid mår jag dåligt flera dagar innan. Nervositeten gör sig gällande. Fast jag vet att det bara gäller några få minuter där inne i kyrkan. Den nya rektorn lyckades verkligen göra det till en vacker stund. Vackra ord om hur Charlie varit som person berörde mig djupt in i mitt innersta. Jag satt och svalde och svalde. Kände mig ostabil innan, och tårarna rann trots att jag stålsatte mig. Men vad gjorde det. Jag saknar honom i massor. Och att höra någon annan prata om honom på detta sätt fick mig att släppa på muren totalt.

I år var det fyra underbara elever som fick varsitt stipendium. Varav en är Charlies lillebror Daniel. En sådan vacker och otroligt underbar kille det blivit av honom, trots förlust av både bror och pappa är han en av de klokaste människor jag känner. Jag är en otroligt stolt mamma! Och Charlie är säkerligen stolt i sin himmel över vilken lillebror han har :) Och jag och storebror Robin fick äran att överlämna stipendiumet till honom gjorde oss alla lyckliga och på samma gång vemodiga.

För sex och halvt år sedan var vi en hel familj och idag bara halva. När tanken slår mig och når ända in i det innersta får jag ångest. Idag är det en ny liten familj som ska leva på jorden. En ny konstellation med nya individer. Att släppa in tanken längst in gör ont.

Jag tänker för mycket. Häromdagen kom jag på mig själv med att inte höra tv:n för hjärnan tänkte febrilt. Oron i kroppen vägrar tydligen släppa sitt hårda grepp om mig. Den kramar och krampar mitt hjärta stundtalt så hårt så att jag varken vet in eller ut.

Ska livet va så här? Se ut så här? Vad är lycka? Ska jag få känna lycka? Är det meningen att man ska känna lycka samtidigt som den tycks vara borta? 

Ska jag jobba och sakna varje vecka, eller gå vidare och tänka bara på det här hemma? Hur klarar andra av kärleken utan längtan? 

Önskar att jag slipper klumpen i magen nån gång. Kan känna ro i själen. Liksom rätta in mig i ledet. Men jag tror inte det kommer att ske. Jag är sargad och sårad av livet. Livet kan fortfarande såra och sarga. Kanske är jag rädd även för framtiden.

Om några år är jag nog själv här hemma. Daniel flyger ut precis som det ju ska vara. Liten blir vuxen.  Jag funderar och funderar och tycks ändå inte komma fram till något vettigt svar.

Jag har förstått att folk undrar över mig ibland. Glad och pigg på jobbet. Även oftast privat. Men ibland lyfter locket och allt pyr över. Att jag egentligen är bitter och förbannad på vad livet gett mig. Samtidigt som jag kan känna oerhörd lycka för små saker. Säger saker som jag inte menar, ett skydd för mig själv. Att verka starkare än jag egentligen är. Nollställd och borta i en annan värld, dit bara ett fåtal förpassas. De som fått känna den djupaste sorg och saknad.

Men hur det än blir i mitt liv så tänker jag kämpa. Kämpa för att pojkarna och även jag ska få känna känslan av total trygghet någon gång igen.

På sista tiden har livet åter varit rörigt. Det är mycket som man inte styr i livet, Speciellt inte ens tankar. Några månader av djup oro har bytts i glädje igen. Ångesten har bytt ut sin skepnad mot djupare tankar. Den stabila grund som jag fått igen rubbades åter. Så lite som får hjärtat att slå snabbare, mörkret att omsluta mig. Men också så lite som får hjärtat att slå snabbare av lycka och kärlek!

I morgon är Daniel lika gammal som Charlie fick bli här på jorden. Tolv dagar från sin 16-års dag. Snart är han äldre än sin storebror... Eller är Charlie 22 år nu i sin himmel?? Måtte det bli torsdag snart så de tankarna kan försvinna... Det stör mig så att jag tänker på saker som jag ändå inte styr. Men hjärnan är en maskin som tydligen jobbar på egen hand allt som oftast. I allafall i min kropp. Var är strömbrytaren???

Försöker fokusera på våren. På kärleken. På Sweden Rock. På allt kul. Allt positivt. För det finns!!

Tror mitt rubbade känslosystem utsatts för så mycket i livet att jag ibland blir obegriplig för många i min omgivning. Svår att tolka. Svår att älska kanske..

Ena dagen full av energi, nästa som en urvriden disktrasa. Tror det är sorgsymptom. Livets grymma sätt att forma mig. Jag som orkat allt behöver idag ibland en spark i baken för att komma igång. Så sparka lite försiktigt på mig vänner :) Det är så jag funkar idag.

Önskar alla en fin vår full av sol och energi :)

Kärlek

Hur mår man egentligen? Vet inte själv hur det är med den biten. Känns som jag tappat bort mig själv på sistone. Så konstigt stadium i livet....

Har så mycket kvar att bearbeta har jag förstått nu. Att se framåt är det viktigaste. Inte se bakåt. Det jag hade är borta. Det nya finns där. Men lik förbannat sitter jag fast nånstans på mitten. Jag är en vuxen kvinna som ska göra mina egna beslut. Bestämma över mig själv. Finna mig själv... 

Men var fasiken är jag då???

Det händer inget nytt. Jag tillåter inte, släpper inte in. På sistone har jag bara kännt att jag vill bort. Flytta, städa bort, ändra, möblera om ordningen. Blir det bättre då??

Tar jag vara på det viktiga i livet? Är jag värd det nya?

Fick diagnos på mitt konstiga beteende igår. Hjärntrötthet. Jaha! Jaså?  Klart som fan jag fattar att jag inte längre är normal efter allt som hänt. Men är det för mycket begärt att få fungera lite normalt?

Jag är medveten om att en omstruktuering måste ske. Men vet inte riktigt hur det ska ske.. Jag orkar knappt med mig själv ju! Trött på mig själv är kanske rätt ord. Trött på att alltid va trött. -Gå till gymmet! -Tänk trevliga tankar! -Unna dig själv! Men var hittar jag orken???

Jag är medveten om att jag slarvar bort det nya om jag inte ändrar mig. Men det känns som om det kvittar ibland. Jag orkar inte engagera mig i det. Sjukt!! Jag är ändå bara jobbig och annorlunda. 

Hur ändrar man trötthet till energi? Strukurera om sina tankar till positiva?

Var FAEN hittar jag orken?

Två dödsdagar efter varandra är tufft. En tar all energi och två tar musten ur en.. Jens 2-åriga dödsdag igår va ljus och positiv.

Robin, Elin, Daniel och jag var tillsammans hela eftermiddagen. Först ner till kyrkogården med ett vacker hjärta till Jens och Charlie. Vi tände varsitt ljus och en marschall och pratade lite med dom. Pussade deras gravstenar.

För att göra något trevligt en dödsdag åkte vi till konditoriet och fikade. Få tankarna på annat. Det var fyra väldigt fnissiga och fjantiga fikagäster som satt där. Vi fjantade oss så att tårarna rann. Förmodligen en mixad form av känslor som bubblade upp och blev till skratt. Det blev en lugn dag trots allt.

Igår kväll fick jag frossa och låg under täcket framför tv:n. Såg Daniels inlägg på Facebook och förstod att han saknade sin pappa i massor..

I morse va det två trasor som vaknade här. Idag är det sex år sedan vi miste Charlie. Tanken slog ner som en explosion i oss bägge. Fick ringa skolan och Daniel fick vara hemma. Han sover fortfarande. Jag har låtit tårarna rinna en lång stund här. Klumpen i magen lättade en del. Det finns ingen som helst ork i mig idag. Kroppen är trött, trött, trött... Huvudet värker. Jag saknar min mellanprins ofantligt.

Om fem dagar skulle Jens fylla 52 år och om tolv dagar skulle Charlie bli 22 år. Den nionde februari är deras gemensamma begravningsdag.Måtte denna tid gå fort så jag kan släppa klumpen och sorgen lite. Andas fritt igen.

Det stormar ute. Inga ljus i världen kommer att kunna brinna hos Charlie på kyrkogården idag.. Det får brinna hos oss här inne idag.

Måtte Anders vara rädd om sig uppe på ställningarna i detta blåsväder. Att vara orolig är tydligen jag väldigt bra på idag.

Längtar efter våren. Få leta upp en hörna med min kaffekopp och njuta av solen igen. Jag har mycket i mitt liv trots allt som jag njuter av. Ibland har jag svårt att kombinera känslorna. Så svår sorg, men så mycket kärlek! Jag har äntligen förstått att kärleken finns för mig igen. Att jag ska njuta. Att jag ska leva. Och det ska jag verkligen göra.

Idag är en tuff dag men i morgon är en annan dag. Jag sänder all min kärlek upp till Änglarnas stad och hoppas den kommer fram.

Januari månad. Om någon frågar mig vilket ord som jag hatar mest av allt, så är det Januari.. För evigt förknippat med den största sorg och saknad livet kan ge en. När någon man älskar dör och försvinner. 

Somnade inte igår. Med ett hjärta som bultade hårt och tårar som ville komma ut, men begravde sig inuti ändå. En klump i magen av oro och huvudet fyllt av tankar. Daniel kunde inte heller somna. Så tydliga dessa datum blir ju närmare man kommer. Det slutade med att han la sig inne hos mig och vi pratade till halv ett i natt. Eller, jag bubblade på och han lyssnade. Lika klok som vanligt. Det är mitt fel om han somnat i skolbänken idag...

Två tittade jag på klockan sista gången, sen har jag slumrat in i drömmarnas land. Drömmer att jag ligger på gräset och tittar upp på den mörkblåa, nästan svarta sommarhimlen. Raklång ligger jag och tittar på nattens stjärnor. De flesta klart lysande, andra blinkar. Där uppe bland stjärnorna, i något annat land, en annan värld, bor de som dött. Undra bara var?

Vaknar med ett ryck! Klockan är halv fyra...suck! Smyger upp på toan och somnar om igen. Drömmer att jag ligger på hans arm. Åh, va tryggt och skönt.. Det är alldeles tyst och jag lyssnar till hans lugna, jämna andetag. Drar in hans underbara doft i mitt inre.. Känner hur värmen från hans kropp sprider sig till min och hur han sakta rör sig lite i sömnen. Där finns tryggheten jag saknar just nu.

Klarvaken igen. Vänder mig om och inser att jag drömt....igen..

Går ut i köket och dricker lite vatten. Besöker toan igen. Bara för att jag tror jag måste. Kryper ner igen. Inser att Daniel ligger kvar. Han har somnat från mitt nattsudd... Stackars barn..

Jag går på kyrkogången. Charlies kista bärs framför mig av fyra starka karlar. Är nästan framme vid platsen han ska vila sin evighetssömn på. Vänder mig om och ser raden av aldrig sinande vänner och släkt som fortfarande väller ut från kyrkan... Kistan sänkt ner och vi i familjen bildar en ring. Håller varandra i händerna. Många gråter tyst, andra högljutt... Jens vänder sig om till mig och tittar mig i ögonen. -Förlåt säger han, och hoppar ner i hålet som Charlie ligger i!!

Än en gång vaknar jag med ett ryck! Denna gång alldeles kallsvettig. Hjärtat dunkar vilt ända ut i tinningarna... Undrar om det är lönt att försöka få sömn och ro denna natt...

Vaknar sen ytterligare en gång efter att åter ha gått på kyrkogången. Denna gång med Jens urna i händerna. Det är tidigt i maj och sommaren är på ingång. Robin skriker på mig att det är han och Daniel som vill bära urnan, men jag håller den fast i ett krampaktigt tag..

Satan vilken natt!

Värst av allt är att det är sanna drömmar från mitt liv som jag återupplever. Idag är jag off. Vet ju att det är tuffa veckor nu. Dödsdagar, födelsedagar, begravning. Jag får vila efter den tolfte februari... Hoppas jag slipper dessa drömmar igen bara. Vad är det med dessa datum? Idag är ju bara ytterligare en dag till utan dom...

Jag vill gråta. Dessa förlösande tårar som löser upp lite av klumpen i magen. Men jag kan inte. Jag är i min bubbla. Den verkar vara av väldigt hårt skal just nu. Den skyddar mig mot det onda som jag inte vill släppa in. Just idag iallafall. Jag vill vara stark, glad och känna känslan av trygghet som jag trots allt känner ibland. Men just idag är jag inte där. Laddar om till i morgon. I morgon är en annan dag.

Jag undrar hur man börjar skriva ett inlägg i sin blogg som man inte rört på över ett år.. Av någon anledning kände jag plötsligt för att skriva av mig lite, skriva några rader. Livet är en plåga, och livet är ett lyckligt kapitel. Inrutat liksom. Charlie och Jens inbäddade som mjukt bomull inuti mitt hjärta. Saknad och stor djup sorg för min son som omkom, saknad och djup besvikelse stundom över min stora kärlek, som valde att inte hantera sorgen på rätt sätt. Livet är en stor kamp för överlevnad ibland. Jag orkar inte ta in allt som hänt och händer i mig för jag är rädd att rasa ner i djupet. Avskärmar mig med skygglappar som gör avståndet längre och svårare att nå.

Att ta in sanningen gör så förbaskat ont. Ibland tar den sig in trots att jag spjärnar emot och det är en smärta utan dess like. 

Livet idag är okej. Jag har kärlek runt mig igen. Han är underbar! Men att släppa in går inte som jag vill. Spärren är av järn tydligen. Förstår nog inte att jag har detta igen. Är själv mycket och känner att mitt liv är mitt. Helgerna blir speciella. Vi hinner ju inte tröttna på varandra...

Oro är mitt dilemma. Att intala mig att jag inte kan oroa mig över det jag inget vet om, är som att prata med en som inte är närvarande. Men jag försöker.. . Jag fortsätter ändå i samma spåren vet att jag idag ibland blir för ärlig. Det kan ju också såra. Jag kämpar verkligen..

Ibland är jag bra liten. När minsta sonen kommer med kloka svar och tankar. Eller äldsta med sina varma kramar. Jag är deras mentor ( mamma och pappa ) , men ibland är de fan i mig min. Känner och hör hur minstingen har fastnat i min kärlek. Suger åt sig kärlek och trygghet från honom. ( Tänk om han försvinner?)  Fast vi är starka. Fan va starka vi är!!!

Jag älskar jobbet och mina arbetskamrater. Även om jag tagit semester en hel del i jul. För första året på länge känns det som om det kommer bli en bra jul. Sex år utan Charlie och två utan Jens.. Tack min minsta prins för din styrka och dina önskningar om hur vi ska ha det. Även skolan uttrycker sin stolthet över dina otroliga framsteg. Du gör en oerhörd skillnad i vardagen. Du är en förebild trots allt du bär med dig i livet.

Till min äldsta pojk vill jag tacka för all kärlek och all din mammakärlek. Önskar ett jobb i din väg nu. Ni är ljuset i min tunnel trots de mörka moln som ibland tornar upp sig.

Mamma och pappa jag älskar er så mycket. Ni står stadigt vid vår sida trots hårda vinar emellanåt.

Anders, du är just nu mitt livselixir. Trygg. lugn och bestämd. Kvar vid min sida trots allt som korsar vägen. LOVE!

Bloggen har blivit lidande, för mitt eget lidande, under en tid. Så mycket att skriva, och ändå känner jag en tomhet. Vilka ord skrivs som känns okej? Hur mår jag/vi?

Just nu mår vi rätt så bra. Livet är ju som det är.. För vissa svårare än för andra. Vi drog ett kort strå på livets stig. Charlie saknar jag vareviga dag. Min mellanprins som alltid lyste upp. Att sedan Jens oxå blev en ängel är svårt att förstå. Idag är det jag, Robin och Daniel mot världen. Jag tycker vi klarar det bra ändå. Med mina föräldrar som alltid, alltid finns där. Vänner som är otroliga och ersättliga. Och all kärlek som trots allt finns i världen.

Att tänka positivt och aldrig ge upp. Att se en framtid som är ljus. Att ge och få kärlek. Det är viktigast i livet. På den vägen tänker jag fortsätta vandra. Förhoppningsvis med lite kärlek vid min sida.

Se och greppa allt som är kul. Se solen trots molnen som ibland skymmer den. Att rasa ibland är en del av det hela. Jag ser till att omge mig med god och kärleksfull energi. Allt annat går bort. Ödmjukhet är en bra egenskap hos alla. Jag ser den mycket bättre idag. Lyssna, lär och ge.

 Ljus och kärlek till Er alla!

...för att beskriva hur livet just nu är och har blivit...

Vet egentligen inte vad jag ska skriva... Måste bara skriva ändå känns det som. Det vi går igenom nu är inte mänskligt. Inte på något vis verkligt. Vi har fortfarande inte tagit in det som hänt. Men sakta och säkert börjar vi förstå. Kanske är det kroppen som portionerar ut i lagom doser så att vi ska orka med att leva vidare. Kanske är det ett försvar som gått igång för att orka med.

Vi har flytt från sorgen. Det som gör ont. Så den inte ska äta upp oss fullständigt. Försökt struktuera upp någon form av vardag för det va ju det de sa vi skulle göra... Jag har jobbat och pojkarna försökt få skolan och annat att fungera. Med en bubbla runt oss har vi gått ut och försökt vara som vanligt. Skött det vi ska. Jag har många gånger sagt att det inte känns normalt alls. Så konstigt..

Daniel hade feber när vi tillbringade helgen i Lund hos Jens som låg på NIVA. När vi på lördagen kom ner och såg honom kopplade till en massa livsuppehållande maskiner. Han såg så fridfull ut. Så fin.. Hur kunde det då komma sig att vi inte fick något hopp alls?? Det ryckte ju i pappas kropp.. Hur kunde de då säga att han låg i koma och inte skulle vakna mera? Vi pussade, kramade och pratade med honom. Gick från rummet han låg i till anhörigerummet och försökte dricka lite kaffe, och tillbaka igen..

På söndagen hade Robin tagit med sig pappas favoritkläder så att han kunde ha de på sig när han åkte hem. För visst skulle det väl bli så?? Hoppet är det sista som överger människan.

Hjärndöd... Vill skrika men munnen är tyst. Tårarna rinner på barnens kinder. Varför??

När vi kommer hem på natten säger Daniel: - "Varför kunde de inte släppt en bomb i rummet så vi kunde få dö allihopa?..."

"-Mamma, jag är inte fjorton ännu, och nu har jag mist både Charlie och pappa"... Hur ska mitt liv bli??

Mitt hjärta blöder för deras sorg. Måste vara stark. Förklara, prata och fokusera på att de ska fungera.

Nu har det gått fem veckor. Daniel är fortfarande sjuk från och till. Han har inte kunnat repa sig. Öroninflammation och förkylningar, migrän och magkatarr.. Jag har också rasat nu. Haft feber och en inneboende ilska som är hemsk...

Jag är lugn annars. Jag sväljer, förlåter och går vidare. Men det blev för mycket nu. Några av dom jag trodde fanns vid min sida, vid Jens sida, vid pojkarnas sida, har blåst bort som vinden. Tydligt visat att jag inte är önskvärd. Det gör ont efter 25 år. Insikten gör ont.. Ilskan jag känner gör om möjligt ännu ondare. För pojkarna är jag ledsen att relationen tar slut. För egen del hoppas jag att ilskan och besvikelsen lägger sig. Den är inte sund. Bara sann. Verklighet.  Vissa saker kan inte göras ogjorda, vissa inte osagda. Karma tror jag på.

Vill kunna leva ett så normalt liv som möjligt igen. Med de jag vet med sann kärlek finns vid våra sidor. Det räcker nog gott. Vi begär inte så mycket längre. Livet har gjort ont och farit illa fram med oss.

Håller på och skriver i min bok igen. Den bok som ska handla om vår älskade Charlie. Kanske blir det en fortsättning. I den ska jag skriva om fortsättningen. Om allt som hänt. Om sanningen...

Så länge sedan jag skrev något här i bloggen. Fem månader har gått sedan sist och livet känns än mera overkligt... Bilden på Jens så vacker bär jag med mig i mitt hjärta. En man jag älskade i 23 år. Mannen som blev pappa till våra tre underbara barn. Tre fina pojkar... Så mycket kärlek som drev oss framåt i livet.

För fyra år sedan omkom vår mellanprins Charlie i en förbannad mopedolycka. Sorgen åt upp oss inifrån och ut. Att sörja ett älskat barn är obarmhärtigt. Så hemskt att jag inte i ord kan beskriva vad sorg och saknad gör mot en. Så overkligt....

Man sörjer olika. Allas sorg är unik. Ingens är den andra lik. Du kan bli stark på många vis, men också så otroligt svag på annat sätt. Sorgen drev oss på olika håll. Vi sörjde olika. Sorgen satte djupa spår som aldrig kan lagas. Det är inte mänskligt att förlora sitt barn. Inte på något vis..

För ett och ett halvt år sedan separerade vi. Kärleken fanns kvar men vi sörjde på olika sätt. Jag kunde inte acceptera hur Jens hanterade sitt liv. I maj i fjol var vi skilda. Efter nästan 23 års äktenskap.

Allt som stod i min makt gjorde jag. Sa att jag skulle göra allt innan jag gav upp. Så jäkla mycket som tydligen ska till för att samhället ska hjälpa till. Barnen led, jag led och Jens led.. Så besviken jag känner mig på allt idag.. De skulle veta hur vi skrek efter hjälp men ingen fick...

Fredagenden 28 januari ramlade Jens på en isfläck. Slog bakhuvudet i så illa så att det blev en massiv blödning mellan skallen och hjärnan. Vi var i Lund på lördagen och söndagen. Satt och pussade och kramade honom. Pratade med honom och bad om ett mirakel...

Söndagen den 30 januari somnade han in... Tillsammans med oss alla..

Dagen efter var det fyra år sedan vi miste Charlie. Så overkligt...

De är begravda samma dag. Den 9:e februari.... Hur kan det vara så här???

Barnen har nu mist även sin pappa. Sorgen är så stor... Ibland undrar jag vad livet går ut på?

Sov Gott lilla Jens.  Nu har din själ fått ro och du är tillsammans med Charlie...

En dag ska vi åter mötas och bli en hel familj igen...

...sist jag skrev. Har varit kass på att formulera mig under en tid. Livet går vidare. En dag i taget bara. Fråga mig inte hur. Det har gått 3 år, sju och en halv månad, sedan Charlie miste jordelivet. Jag tror att han flyger på sina änglavingar och ler åt oss som bor kvar på jorden och lever detta liv. Att han sänder mig och de han älskar styrkan att fortsätta tills det är vår tid att fortsätta i nästa dimension. För mig är det en trygghet att få tänka och tro så.

Kärleken övervinner allt. Även kärleken till min son i Änglarnas stad. Styrkan sitter nog i kärleken. Det fanns en tid då jag inget annat önskade än att få följa Charlie. Varför leva vidare i evig sorg och saknad? Idag lever jag för alla mina barn. Även för Charlie. Fast jag måste stanna här för någon form av uppgift. Mina barn i livet behöver mig. Och ja dem. Så jäkla mycket...

Många gånger har jag undrat varför jag fick livet? Om det nu skulle innebära så mycket smärta. Men jag tror att jag får svaret en dag. När det är min tur att vandra vidare.

Har ett okej liv. Vissa dagar greppar sorgen tag om mig och vrider mitt hjärta, likt en disktrasa. Andra dagar dansar jag av glädje över det jag har kvar. Konstigt...

Att ta till vara på glädjekällorna har jag blivit ganska bra på. Fånga dagen. Se det sköna i det som livet trots allt ger emellanåt. Att vara tacksam över de jag älskar och har runt mig. För jag har många runt mig.

Just nu snurrar livet lite väl fort. Jobb och mycket bus och glädje. Då undrar jag direkt vad som komma skall. För lugnt kan det väl inte vara? Lite kärlek har också visat sig för mig. Det bringar lycka. Framtiden får utvisa...

Nu har jag varit ledig i en vecka. En vecka av mycket trevligheter. Jag tror aldrig jag längtat så mycket efter att få vara ledig som i år. Kanske för att jag nog landat lite mera i mitt nya liv på egen hand. Nu har jag snart bott själv i ett helt år och jisses vad jag uppskattar att äntligen få rå om mig själv lite grand. Ja och barnen förstås!

Jag sover tills jag vaknar om dagarna. Stiger upp och latar mig länge. Njuter av frukost och morgonkaffe. Läser tidningen länge och väl. Jag städar när jag vill, bjuder hem vilka jag vill, ja jag gör det som faller mig in just den dagen...

Jag har mått bra en tid nu. Känner mig stärkt av mig själv och alla som står mig nära. Jag gör saker utan att få dåligt samvete som jag dragits med sedan Charlie dog. Varför skulle jag göra något kul längre? Men jag har tänkt om. Jag njuter i fulla drag av det som livet erbjuder mig. Jag har börjat leva igen...

Jag suger åt mig av all ny vänskap som iderligen dyker upp, av alla varma omtankar och all kärlek som finns i så många. Jag njuter av molnen som glider omkring, av naturen och alla dofter. Jag har slutat stressa om jag inte behöver det. Stress tar hårt på energin. Jag har försökt sluta tänka på mycket som jag behöver lägga bakom mig i mitt liv. Försöker se framåt till ett liv som kanske även jag är värd att uppleva. Charlie finns med mig i varje andetag jag tar. Styrkan sitter nog i själen men även Charlie ger mig den..

 Det är ett tag sedan jag nu skrev någonting här. Livet går upp och ner, liksom inspirationen till att skriva. På en månad har det hänt en del. Har upplevt ytterligare en Mors-dag utan Charlie. Det blev en djukdykning utan dess like igen. En tuff dag med massor av tårar. Att det ibland blir verklighet för mig att han är borta för alltid. Bubblan jag bildat runt mig för tt skydda mig mot det oda, spricker ibland och det gör så fruktansvärt ont...

Jag var inte beredd på den intensitet som smärtan kom tillbaka med. Det är bara att följa med i vågen och rida med. Låta det ha sin gång och vänta ut sorgen. Sakta krälar jag upp ur det nattsvarta igen. Vid det här laget vet jag ju det. Magen knyter ihop sig och hjärtat håller på att gå i ännu flera bitar än det redan är. Så fruktansvärt livet blivit för oss som måste sakna något så vansinnigt mycket...

Det har varit skolavslutning och student. Charlie skulle också tagit studenten. Men vi fick inte uppleva det tillsammans med honom heller. Istället var vi på plats i kyrkan och delade ut stipendium för tredje året ur hans fond. I år fick två tjejer äran och deras tårar sa allt. Så lyckliga de var över att deras kompisar valt dom till bra kamrater... Sedan fick vi dela glädjen med Robins flickvän Jonna och min brors dotter som tog studenten. Vackra och lyckliga över att skoltiden nu är över på ett tag.

Jag klarade dagen bra. Deras glädje blev min. Och livet går ut på att känna glädje och kärlek.

Det har fungerat bra ett tag med varannan vecka för Daniel nu. Jag är så glad för hans skull. Fast det blir många stunder av ensamhet. Men den har jag lärt mig att uppskatta också. Och jag väljer ju själv om jag vill ha folk omkring mig eller inte.

Daniel är just nu i Jönköping på Dreamhack. Ett stort LAN som säkert blir ett minne för livet och en fantastisk upplevelse för honom. Han håller på att bli stor min lille kille...

Mina föräldrar hade bröllopsdag i går. Liksom jag skulle haft... Men för exakt ett år sedan var äktenskapet över. Mina föräldrar kom hit och tillsammans tittade vi på kronprinsessans bröllop och fikade. Det blev en mysig stund..

Kvällen bjöd på god mat och dryck tillsammans med goda vänner. Sen cyklade vi ut och tog en öl och träffade trevligt folk. Ja, jag hade en rolig kväll i gott sällskap och jag har lärt mig att njuta fullt ut av de stunder som förgyller livet.

Att hitta guldkornen som gör livet värt att leva finns lite överallt. Ibland är det svårt att se och hitta dom. Ibland dyker de upp där man minst anar det. Med öppet sinne och en kärleksfull och positiv inställning trots allt, går mitt liv vidare på något vis.

Fick denna vackra låt av min vän Jotta, en annan änglamamma. Tack fina du!

Nu vill jag sprida den vidare till alla andra underbara mammor där ute som behöver styrka och kärlek.

Men mest av allt vill jag ge den till min fina mamma, och även till min pappa.

Jag älskar er så mycket att ord inte kan förklara det....