Bloggen har blivit lidande, för mitt eget lidande, under en tid. Så mycket att skriva, och ändå känner jag en tomhet. Vilka ord skrivs som känns okej? Hur mår jag/vi?

Just nu mår vi rätt så bra. Livet är ju som det är.. För vissa svårare än för andra. Vi drog ett kort strå på livets stig. Charlie saknar jag vareviga dag. Min mellanprins som alltid lyste upp. Att sedan Jens oxå blev en ängel är svårt att förstå. Idag är det jag, Robin och Daniel mot världen. Jag tycker vi klarar det bra ändå. Med mina föräldrar som alltid, alltid finns där. Vänner som är otroliga och ersättliga. Och all kärlek som trots allt finns i världen.

Att tänka positivt och aldrig ge upp. Att se en framtid som är ljus. Att ge och få kärlek. Det är viktigast i livet. På den vägen tänker jag fortsätta vandra. Förhoppningsvis med lite kärlek vid min sida.

Se och greppa allt som är kul. Se solen trots molnen som ibland skymmer den. Att rasa ibland är en del av det hela. Jag ser till att omge mig med god och kärleksfull energi. Allt annat går bort. Ödmjukhet är en bra egenskap hos alla. Jag ser den mycket bättre idag. Lyssna, lär och ge.

 Ljus och kärlek till Er alla!

...för att beskriva hur livet just nu är och har blivit...

Vet egentligen inte vad jag ska skriva... Måste bara skriva ändå känns det som. Det vi går igenom nu är inte mänskligt. Inte på något vis verkligt. Vi har fortfarande inte tagit in det som hänt. Men sakta och säkert börjar vi förstå. Kanske är det kroppen som portionerar ut i lagom doser så att vi ska orka med att leva vidare. Kanske är det ett försvar som gått igång för att orka med.

Vi har flytt från sorgen. Det som gör ont. Så den inte ska äta upp oss fullständigt. Försökt struktuera upp någon form av vardag för det va ju det de sa vi skulle göra... Jag har jobbat och pojkarna försökt få skolan och annat att fungera. Med en bubbla runt oss har vi gått ut och försökt vara som vanligt. Skött det vi ska. Jag har många gånger sagt att det inte känns normalt alls. Så konstigt..

Daniel hade feber när vi tillbringade helgen i Lund hos Jens som låg på NIVA. När vi på lördagen kom ner och såg honom kopplade till en massa livsuppehållande maskiner. Han såg så fridfull ut. Så fin.. Hur kunde det då komma sig att vi inte fick något hopp alls?? Det ryckte ju i pappas kropp.. Hur kunde de då säga att han låg i koma och inte skulle vakna mera? Vi pussade, kramade och pratade med honom. Gick från rummet han låg i till anhörigerummet och försökte dricka lite kaffe, och tillbaka igen..

På söndagen hade Robin tagit med sig pappas favoritkläder så att han kunde ha de på sig när han åkte hem. För visst skulle det väl bli så?? Hoppet är det sista som överger människan.

Hjärndöd... Vill skrika men munnen är tyst. Tårarna rinner på barnens kinder. Varför??

När vi kommer hem på natten säger Daniel: - "Varför kunde de inte släppt en bomb i rummet så vi kunde få dö allihopa?..."

"-Mamma, jag är inte fjorton ännu, och nu har jag mist både Charlie och pappa"... Hur ska mitt liv bli??

Mitt hjärta blöder för deras sorg. Måste vara stark. Förklara, prata och fokusera på att de ska fungera.

Nu har det gått fem veckor. Daniel är fortfarande sjuk från och till. Han har inte kunnat repa sig. Öroninflammation och förkylningar, migrän och magkatarr.. Jag har också rasat nu. Haft feber och en inneboende ilska som är hemsk...

Jag är lugn annars. Jag sväljer, förlåter och går vidare. Men det blev för mycket nu. Några av dom jag trodde fanns vid min sida, vid Jens sida, vid pojkarnas sida, har blåst bort som vinden. Tydligt visat att jag inte är önskvärd. Det gör ont efter 25 år. Insikten gör ont.. Ilskan jag känner gör om möjligt ännu ondare. För pojkarna är jag ledsen att relationen tar slut. För egen del hoppas jag att ilskan och besvikelsen lägger sig. Den är inte sund. Bara sann. Verklighet.  Vissa saker kan inte göras ogjorda, vissa inte osagda. Karma tror jag på.

Vill kunna leva ett så normalt liv som möjligt igen. Med de jag vet med sann kärlek finns vid våra sidor. Det räcker nog gott. Vi begär inte så mycket längre. Livet har gjort ont och farit illa fram med oss.

Håller på och skriver i min bok igen. Den bok som ska handla om vår älskade Charlie. Kanske blir det en fortsättning. I den ska jag skriva om fortsättningen. Om allt som hänt. Om sanningen...

Så länge sedan jag skrev något här i bloggen. Fem månader har gått sedan sist och livet känns än mera overkligt... Bilden på Jens så vacker bär jag med mig i mitt hjärta. En man jag älskade i 23 år. Mannen som blev pappa till våra tre underbara barn. Tre fina pojkar... Så mycket kärlek som drev oss framåt i livet.

För fyra år sedan omkom vår mellanprins Charlie i en förbannad mopedolycka. Sorgen åt upp oss inifrån och ut. Att sörja ett älskat barn är obarmhärtigt. Så hemskt att jag inte i ord kan beskriva vad sorg och saknad gör mot en. Så overkligt....

Man sörjer olika. Allas sorg är unik. Ingens är den andra lik. Du kan bli stark på många vis, men också så otroligt svag på annat sätt. Sorgen drev oss på olika håll. Vi sörjde olika. Sorgen satte djupa spår som aldrig kan lagas. Det är inte mänskligt att förlora sitt barn. Inte på något vis..

För ett och ett halvt år sedan separerade vi. Kärleken fanns kvar men vi sörjde på olika sätt. Jag kunde inte acceptera hur Jens hanterade sitt liv. I maj i fjol var vi skilda. Efter nästan 23 års äktenskap.

Allt som stod i min makt gjorde jag. Sa att jag skulle göra allt innan jag gav upp. Så jäkla mycket som tydligen ska till för att samhället ska hjälpa till. Barnen led, jag led och Jens led.. Så besviken jag känner mig på allt idag.. De skulle veta hur vi skrek efter hjälp men ingen fick...

Fredagenden 28 januari ramlade Jens på en isfläck. Slog bakhuvudet i så illa så att det blev en massiv blödning mellan skallen och hjärnan. Vi var i Lund på lördagen och söndagen. Satt och pussade och kramade honom. Pratade med honom och bad om ett mirakel...

Söndagen den 30 januari somnade han in... Tillsammans med oss alla..

Dagen efter var det fyra år sedan vi miste Charlie. Så overkligt...

De är begravda samma dag. Den 9:e februari.... Hur kan det vara så här???

Barnen har nu mist även sin pappa. Sorgen är så stor... Ibland undrar jag vad livet går ut på?

Sov Gott lilla Jens.  Nu har din själ fått ro och du är tillsammans med Charlie...

En dag ska vi åter mötas och bli en hel familj igen...

...sist jag skrev. Har varit kass på att formulera mig under en tid. Livet går vidare. En dag i taget bara. Fråga mig inte hur. Det har gått 3 år, sju och en halv månad, sedan Charlie miste jordelivet. Jag tror att han flyger på sina änglavingar och ler åt oss som bor kvar på jorden och lever detta liv. Att han sänder mig och de han älskar styrkan att fortsätta tills det är vår tid att fortsätta i nästa dimension. För mig är det en trygghet att få tänka och tro så.

Kärleken övervinner allt. Även kärleken till min son i Änglarnas stad. Styrkan sitter nog i kärleken. Det fanns en tid då jag inget annat önskade än att få följa Charlie. Varför leva vidare i evig sorg och saknad? Idag lever jag för alla mina barn. Även för Charlie. Fast jag måste stanna här för någon form av uppgift. Mina barn i livet behöver mig. Och ja dem. Så jäkla mycket...

Många gånger har jag undrat varför jag fick livet? Om det nu skulle innebära så mycket smärta. Men jag tror att jag får svaret en dag. När det är min tur att vandra vidare.

Har ett okej liv. Vissa dagar greppar sorgen tag om mig och vrider mitt hjärta, likt en disktrasa. Andra dagar dansar jag av glädje över det jag har kvar. Konstigt...

Att ta till vara på glädjekällorna har jag blivit ganska bra på. Fånga dagen. Se det sköna i det som livet trots allt ger emellanåt. Att vara tacksam över de jag älskar och har runt mig. För jag har många runt mig.

Just nu snurrar livet lite väl fort. Jobb och mycket bus och glädje. Då undrar jag direkt vad som komma skall. För lugnt kan det väl inte vara? Lite kärlek har också visat sig för mig. Det bringar lycka. Framtiden får utvisa...

Nu har jag varit ledig i en vecka. En vecka av mycket trevligheter. Jag tror aldrig jag längtat så mycket efter att få vara ledig som i år. Kanske för att jag nog landat lite mera i mitt nya liv på egen hand. Nu har jag snart bott själv i ett helt år och jisses vad jag uppskattar att äntligen få rå om mig själv lite grand. Ja och barnen förstås!

Jag sover tills jag vaknar om dagarna. Stiger upp och latar mig länge. Njuter av frukost och morgonkaffe. Läser tidningen länge och väl. Jag städar när jag vill, bjuder hem vilka jag vill, ja jag gör det som faller mig in just den dagen...

Jag har mått bra en tid nu. Känner mig stärkt av mig själv och alla som står mig nära. Jag gör saker utan att få dåligt samvete som jag dragits med sedan Charlie dog. Varför skulle jag göra något kul längre? Men jag har tänkt om. Jag njuter i fulla drag av det som livet erbjuder mig. Jag har börjat leva igen...

Jag suger åt mig av all ny vänskap som iderligen dyker upp, av alla varma omtankar och all kärlek som finns i så många. Jag njuter av molnen som glider omkring, av naturen och alla dofter. Jag har slutat stressa om jag inte behöver det. Stress tar hårt på energin. Jag har försökt sluta tänka på mycket som jag behöver lägga bakom mig i mitt liv. Försöker se framåt till ett liv som kanske även jag är värd att uppleva. Charlie finns med mig i varje andetag jag tar. Styrkan sitter nog i själen men även Charlie ger mig den..

 Det är ett tag sedan jag nu skrev någonting här. Livet går upp och ner, liksom inspirationen till att skriva. På en månad har det hänt en del. Har upplevt ytterligare en Mors-dag utan Charlie. Det blev en djukdykning utan dess like igen. En tuff dag med massor av tårar. Att det ibland blir verklighet för mig att han är borta för alltid. Bubblan jag bildat runt mig för tt skydda mig mot det oda, spricker ibland och det gör så fruktansvärt ont...

Jag var inte beredd på den intensitet som smärtan kom tillbaka med. Det är bara att följa med i vågen och rida med. Låta det ha sin gång och vänta ut sorgen. Sakta krälar jag upp ur det nattsvarta igen. Vid det här laget vet jag ju det. Magen knyter ihop sig och hjärtat håller på att gå i ännu flera bitar än det redan är. Så fruktansvärt livet blivit för oss som måste sakna något så vansinnigt mycket...

Det har varit skolavslutning och student. Charlie skulle också tagit studenten. Men vi fick inte uppleva det tillsammans med honom heller. Istället var vi på plats i kyrkan och delade ut stipendium för tredje året ur hans fond. I år fick två tjejer äran och deras tårar sa allt. Så lyckliga de var över att deras kompisar valt dom till bra kamrater... Sedan fick vi dela glädjen med Robins flickvän Jonna och min brors dotter som tog studenten. Vackra och lyckliga över att skoltiden nu är över på ett tag.

Jag klarade dagen bra. Deras glädje blev min. Och livet går ut på att känna glädje och kärlek.

Det har fungerat bra ett tag med varannan vecka för Daniel nu. Jag är så glad för hans skull. Fast det blir många stunder av ensamhet. Men den har jag lärt mig att uppskatta också. Och jag väljer ju själv om jag vill ha folk omkring mig eller inte.

Daniel är just nu i Jönköping på Dreamhack. Ett stort LAN som säkert blir ett minne för livet och en fantastisk upplevelse för honom. Han håller på att bli stor min lille kille...

Mina föräldrar hade bröllopsdag i går. Liksom jag skulle haft... Men för exakt ett år sedan var äktenskapet över. Mina föräldrar kom hit och tillsammans tittade vi på kronprinsessans bröllop och fikade. Det blev en mysig stund..

Kvällen bjöd på god mat och dryck tillsammans med goda vänner. Sen cyklade vi ut och tog en öl och träffade trevligt folk. Ja, jag hade en rolig kväll i gott sällskap och jag har lärt mig att njuta fullt ut av de stunder som förgyller livet.

Att hitta guldkornen som gör livet värt att leva finns lite överallt. Ibland är det svårt att se och hitta dom. Ibland dyker de upp där man minst anar det. Med öppet sinne och en kärleksfull och positiv inställning trots allt, går mitt liv vidare på något vis.

Fick denna vackra låt av min vän Jotta, en annan änglamamma. Tack fina du!

Nu vill jag sprida den vidare till alla andra underbara mammor där ute som behöver styrka och kärlek.

Men mest av allt vill jag ge den till min fina mamma, och även till min pappa.

Jag älskar er så mycket att ord inte kan förklara det....

Vilket underbart väder vi fått! Jag njuter i stora drag av värmen och solens strålar. De ger ny energi och styrka. Jag har varit kass ett tag. Går nu på min tredje penicillinkur. Tröttheten har varit jobbig. Först öroninflammation och sedan halsfluss på det. Ännu en halsfluss bröt ut i tisdags morse. Trodde inte det var sant först, men visst va det så. Nu skickade läkaren iväg prover på mig för att kolla mig lite nogrannare antar jag. Igår kom svaret och den underbara doktorn ringde med lugnande besked. Jag har väl helt enkelt haft otur och imunförsvaret är nog lite nersatt.

Min chef bestämde att jag skulle vara hemma resten av veckan, så det har jag varit. Kanske återhämtar jag mig nu. Har ju jobbat innan fast jag varit sjuk. Så dum man är mot sig själv ibland!

Jag mår just nu ganska bra. Vilar i sorgen lite och försöker unna mig glädje och lite lycka. Hittar små guldkorn här och var och plockar upp dom och sparat i mitt hjärta.

Jag har en saknad i mitt hjärta. Ett stort hål som aldrig mera kommer att kunna fyllas. Jag saknad min älskade Charlie varenda eviga sekund. I går var det 3 år och 3 månader sedan jag sist såg honom. Kramade, pussade och hörde hans underbara skratt och röst. Jag vet att han var en lycklig kille med mycket kärlek i sitt hjärta till oss, hans familj, och till så många andra..

Det är det som får mig att fortsätta min vandring i livet. Det och Robins och Daniels  gränslösa kärlek till mig. Och de ger så mycket glädje till mitt liv. Och Charlies kärlek lever vidare. Min kärlek delar jag så gott jag kan till alla mina barn. Och även till min bonusdotter Sandra och hennes barn. Det är ni som får mig att vandra vidare. Dag för dag, minut för minut, sekund för sekund...

Mitt liv är hämtad från en dålig såpopera känns det som. Det är aldrig lugnt och ideligen händer något som får mig att trilla tillbaka. Men jag är en kämpe. Jag fajtas och sakta tar jag ett steg framåt trots allt..

Har nu tagit emot lite hjälp utifrån. Känner att jag inte orkar fajtas hela tiden. Måste tänka på mig själv. Få ett nytt liv. Något att bygga på. Det är svårt. Någon försöker stoppa det hela tiden, tyvärr. Känner hur Charlie puffar mig framåt lite grand. Min dåliga självkänsla gör mig stundtals så svag. Men jag försöker bygga upp den och tro mera på mig själv. Jag lyckas ju fixa det mesta ändå. Det är mycket att lära sig i sin nyskilda situation. Men jag växer med uppgiften...Och jag har många som stöttar mig. Inte minst min älskade familj...

Idag tar jag inte längre något för givet. Inte mina barn, min familj eller mina vänner. Alla är vi till låns. Försöker göra mitt hem till en fristad för de jag älskar. Men harmoni och trygghet. Inte helt lätt när det raseras av någon annan så lätt..

I morgon ska vi fira Daniel här. Jag hoppas, hoppas att det ska gå bra. Att han ska få en fin dag bland de han älskar. Men jag är inte trygg i den tanken ändå... Jag är aldrig trygg längre...Men absolut inte rädd. Det som sker det sker. Livet är en resa som jag inte har förmågan att styra över.

Läste idag Annas blogg om livet här och nu. Anna som dog i mars i cancer. Hennes man har skrivit en underbart fin och vacker barnbok till deras dotter Thilda 2 år. Så att hon kanske bättre ska förstå varför mamma blev sjuk och åkte till himlen. Sagan om den trasiga mamman. Blev så otroligt rörd över hur vackert han skildrar döden och sjukdomen. Boken är jag övertygad om att kommer att hjälpa andra barn som måste uppleva detta hemska. Jag hoppas verkligen den blir tryckt och utgiven.

 Jag vet att även andra kämpar och går vidare på jorden. Mer än jag.