Idag är jag ledig igen. Ännu mera att flytta idag. Ledig och ledig....
Igår var det massor att göra på jobbet. Vi sålde tre gånger så mycket som en vanlig måndag. Men det är sommar och semestertider, och det får vi räkna med just nu.
Blir lätt förvirrad och klarar inte av att hantera stressen. När klockan var sex och det var dags att stänga, var jag glad att dagen var över. Kom hem trött och med en hjärna som inte längre orkade tänka.
Jag undrar väldigt mycket efter kommentarerna jag fick häromdagen, hur folk uppfattar mig när de ser mig? Ser jag ut som om jag kommit över min sons död? Tycker folk att jag är ego på något sätt? Jag kan inte förstå hur...
Det har snart gått två och ett halvt år sedan Charlie omkom i den där förbannade, onödiga olyckan. Varje dag går jag igenom det i mitt inre. Vad var det som hände i korsningen? Det finns så få svar, men så mycket jag undrar. Hann Charlie reagera och bli rädd? Såg han bilen i mörkret? Hade han ont? Varför, varför, varför...???
Varje dag går jag även igenom stunden på lassarettet. Allt som hände och jag ser honom ligga på sängen död. Som om han bara sov. Hel och fin. Vacker som alltid.
Jag ser allas gråt och förtvivlan. Jag hör mig själv säga till honom att vakna igen.
Varje dag går jag igenom bisittningen. Hur min vackra son ligger i en kista klädd med vitt sammet. Iklädd sina favoritjeans, sin nya skjorta och kofta. Hur vi lägger ner personliga saker till honom. Varje ögonblick har etsats fast för evigt.
Varje dag ser jag synen framför mig av min son som jag älskat så mycket. Varje dag möter jag de andra pojkarnas sorg och saknad efter sin bror. Varje dag ser jag Jens sorgsna ögon, och varje dag möter jag min egen tomma blick i speglen.
Varje dag tänder jag ljus och pussar Charlies foton. Pratar med honom om allt som händer i det vardagliga livet. Frågar honom om saker.
Varje minut finns Charlie i mina tankar....
Så står jag på jobbet och försöker se trevlig och glad ut. Normal...
Hur vet andra vad som för evigt sitter i min själ och mitt brustna hjärta?
Vem ser mina tårar om natten?
Vem vill gå i mina skor?
I min familjs skor?
Att bli kallad ego. Att utge mig för att vara stark.
Jag vet att ingen energi borde läggas åt detta, men jag blev otroligt ledsen. Och någon i min närhet dessutom...
Jag pratar gärna om Charlie. Med den som vill lyssna. Den som orkar.
Det är bara till att fråga mig.
Postat i: Charlie Olssons Minnesfond Permalink Kommentarer [9]