...för att beskriva hur livet just nu är och har blivit...

Vet egentligen inte vad jag ska skriva... Måste bara skriva ändå känns det som. Det vi går igenom nu är inte mänskligt. Inte på något vis verkligt. Vi har fortfarande inte tagit in det som hänt. Men sakta och säkert börjar vi förstå. Kanske är det kroppen som portionerar ut i lagom doser så att vi ska orka med att leva vidare. Kanske är det ett försvar som gått igång för att orka med.

Vi har flytt från sorgen. Det som gör ont. Så den inte ska äta upp oss fullständigt. Försökt struktuera upp någon form av vardag för det va ju det de sa vi skulle göra... Jag har jobbat och pojkarna försökt få skolan och annat att fungera. Med en bubbla runt oss har vi gått ut och försökt vara som vanligt. Skött det vi ska. Jag har många gånger sagt att det inte känns normalt alls. Så konstigt..

Daniel hade feber när vi tillbringade helgen i Lund hos Jens som låg på NIVA. När vi på lördagen kom ner och såg honom kopplade till en massa livsuppehållande maskiner. Han såg så fridfull ut. Så fin.. Hur kunde det då komma sig att vi inte fick något hopp alls?? Det ryckte ju i pappas kropp.. Hur kunde de då säga att han låg i koma och inte skulle vakna mera? Vi pussade, kramade och pratade med honom. Gick från rummet han låg i till anhörigerummet och försökte dricka lite kaffe, och tillbaka igen..

På söndagen hade Robin tagit med sig pappas favoritkläder så att han kunde ha de på sig när han åkte hem. För visst skulle det väl bli så?? Hoppet är det sista som överger människan.

Hjärndöd... Vill skrika men munnen är tyst. Tårarna rinner på barnens kinder. Varför??

När vi kommer hem på natten säger Daniel: - "Varför kunde de inte släppt en bomb i rummet så vi kunde få dö allihopa?..."

"-Mamma, jag är inte fjorton ännu, och nu har jag mist både Charlie och pappa"... Hur ska mitt liv bli??

Mitt hjärta blöder för deras sorg. Måste vara stark. Förklara, prata och fokusera på att de ska fungera.

Nu har det gått fem veckor. Daniel är fortfarande sjuk från och till. Han har inte kunnat repa sig. Öroninflammation och förkylningar, migrän och magkatarr.. Jag har också rasat nu. Haft feber och en inneboende ilska som är hemsk...

Jag är lugn annars. Jag sväljer, förlåter och går vidare. Men det blev för mycket nu. Några av dom jag trodde fanns vid min sida, vid Jens sida, vid pojkarnas sida, har blåst bort som vinden. Tydligt visat att jag inte är önskvärd. Det gör ont efter 25 år. Insikten gör ont.. Ilskan jag känner gör om möjligt ännu ondare. För pojkarna är jag ledsen att relationen tar slut. För egen del hoppas jag att ilskan och besvikelsen lägger sig. Den är inte sund. Bara sann. Verklighet.  Vissa saker kan inte göras ogjorda, vissa inte osagda. Karma tror jag på.

Vill kunna leva ett så normalt liv som möjligt igen. Med de jag vet med sann kärlek finns vid våra sidor. Det räcker nog gott. Vi begär inte så mycket längre. Livet har gjort ont och farit illa fram med oss.

Håller på och skriver i min bok igen. Den bok som ska handla om vår älskade Charlie. Kanske blir det en fortsättning. I den ska jag skriva om fortsättningen. Om allt som hänt. Om sanningen...

Så länge sedan jag skrev något här i bloggen. Fem månader har gått sedan sist och livet känns än mera overkligt... Bilden på Jens så vacker bär jag med mig i mitt hjärta. En man jag älskade i 23 år. Mannen som blev pappa till våra tre underbara barn. Tre fina pojkar... Så mycket kärlek som drev oss framåt i livet.

För fyra år sedan omkom vår mellanprins Charlie i en förbannad mopedolycka. Sorgen åt upp oss inifrån och ut. Att sörja ett älskat barn är obarmhärtigt. Så hemskt att jag inte i ord kan beskriva vad sorg och saknad gör mot en. Så overkligt....

Man sörjer olika. Allas sorg är unik. Ingens är den andra lik. Du kan bli stark på många vis, men också så otroligt svag på annat sätt. Sorgen drev oss på olika håll. Vi sörjde olika. Sorgen satte djupa spår som aldrig kan lagas. Det är inte mänskligt att förlora sitt barn. Inte på något vis..

För ett och ett halvt år sedan separerade vi. Kärleken fanns kvar men vi sörjde på olika sätt. Jag kunde inte acceptera hur Jens hanterade sitt liv. I maj i fjol var vi skilda. Efter nästan 23 års äktenskap.

Allt som stod i min makt gjorde jag. Sa att jag skulle göra allt innan jag gav upp. Så jäkla mycket som tydligen ska till för att samhället ska hjälpa till. Barnen led, jag led och Jens led.. Så besviken jag känner mig på allt idag.. De skulle veta hur vi skrek efter hjälp men ingen fick...

Fredagenden 28 januari ramlade Jens på en isfläck. Slog bakhuvudet i så illa så att det blev en massiv blödning mellan skallen och hjärnan. Vi var i Lund på lördagen och söndagen. Satt och pussade och kramade honom. Pratade med honom och bad om ett mirakel...

Söndagen den 30 januari somnade han in... Tillsammans med oss alla..

Dagen efter var det fyra år sedan vi miste Charlie. Så overkligt...

De är begravda samma dag. Den 9:e februari.... Hur kan det vara så här???

Barnen har nu mist även sin pappa. Sorgen är så stor... Ibland undrar jag vad livet går ut på?

Sov Gott lilla Jens.  Nu har din själ fått ro och du är tillsammans med Charlie...

En dag ska vi åter mötas och bli en hel familj igen...

Jag har en saknad i mitt hjärta. Ett stort hål som aldrig mera kommer att kunna fyllas. Jag saknad min älskade Charlie varenda eviga sekund. I går var det 3 år och 3 månader sedan jag sist såg honom. Kramade, pussade och hörde hans underbara skratt och röst. Jag vet att han var en lycklig kille med mycket kärlek i sitt hjärta till oss, hans familj, och till så många andra..

Det är det som får mig att fortsätta min vandring i livet. Det och Robins och Daniels  gränslösa kärlek till mig. Och de ger så mycket glädje till mitt liv. Och Charlies kärlek lever vidare. Min kärlek delar jag så gott jag kan till alla mina barn. Och även till min bonusdotter Sandra och hennes barn. Det är ni som får mig att vandra vidare. Dag för dag, minut för minut, sekund för sekund...

Mitt liv är hämtad från en dålig såpopera känns det som. Det är aldrig lugnt och ideligen händer något som får mig att trilla tillbaka. Men jag är en kämpe. Jag fajtas och sakta tar jag ett steg framåt trots allt..

Har nu tagit emot lite hjälp utifrån. Känner att jag inte orkar fajtas hela tiden. Måste tänka på mig själv. Få ett nytt liv. Något att bygga på. Det är svårt. Någon försöker stoppa det hela tiden, tyvärr. Känner hur Charlie puffar mig framåt lite grand. Min dåliga självkänsla gör mig stundtals så svag. Men jag försöker bygga upp den och tro mera på mig själv. Jag lyckas ju fixa det mesta ändå. Det är mycket att lära sig i sin nyskilda situation. Men jag växer med uppgiften...Och jag har många som stöttar mig. Inte minst min älskade familj...

Idag tar jag inte längre något för givet. Inte mina barn, min familj eller mina vänner. Alla är vi till låns. Försöker göra mitt hem till en fristad för de jag älskar. Men harmoni och trygghet. Inte helt lätt när det raseras av någon annan så lätt..

I morgon ska vi fira Daniel här. Jag hoppas, hoppas att det ska gå bra. Att han ska få en fin dag bland de han älskar. Men jag är inte trygg i den tanken ändå... Jag är aldrig trygg längre...Men absolut inte rädd. Det som sker det sker. Livet är en resa som jag inte har förmågan att styra över.

Läste idag Annas blogg om livet här och nu. Anna som dog i mars i cancer. Hennes man har skrivit en underbart fin och vacker barnbok till deras dotter Thilda 2 år. Så att hon kanske bättre ska förstå varför mamma blev sjuk och åkte till himlen. Sagan om den trasiga mamman. Blev så otroligt rörd över hur vackert han skildrar döden och sjukdomen. Boken är jag övertygad om att kommer att hjälpa andra barn som måste uppleva detta hemska. Jag hoppas verkligen den blir tryckt och utgiven.

 Jag vet att även andra kämpar och går vidare på jorden. Mer än jag.

Det gör så ont i mig att se hur du sakta, men säkert, gör dig själv illa..

Det gör så ont i mig och se hur barnen lider..hur resten av familjen mår..

Det gör så ont i mig när du inte ser vad du gör mot dig själv och din omgivning. Hur du glömmer att det finns flera som behöver dig.

När jag såg dig igår blev jag ledsen och besviken..igen.. Det var pinsamt att se hur du såg ut. Hur du åter igen rasat.

Det gör så ont i mig när du lovar och sedan aldrig håller det du sagt. När du ljuger och inte själv förstår att ingen längre tror ett ord på det du säger.

Det gör så ont i mig när du tror vi försöker "sätta dit dig", fast vi bara vill hjälpa dig.

Det gör så ont i mig när Daniel anförtrodde sig till en kommunalt anställd och hon sedan berättade vidare. Jag trodde att tystnadsplikt fanns. Ännu ett förtroende som svek honom..

Det gör så ont när barnen får söka hjälp och du inte ser att om du bara funnits där så hade de inte behövt söka hjälp..

Det gör så ont att veta att vi inget mera kan göra för dig. Bara stå vid sidan om och titta på..

Det gör så ont att se sina barn lida och trösta dom hela tiden..

Det gör så ont att hela tiden plocka upp alla skärvor som går i bitar och inte kunna laga och sätta ihop dom igen..

Det gör så ont att inte ha en famn att krypa in i och få gråta ut hos ibland. Att stå stark och egentligen inte orka... Vi har många vänner och en underbar familj att krypa upp till som tur är..

Det gör så ont att inte längre orka förklara för alla hur det ligger till. Att inte längre orka prata om allt som händer i våra liv..

Det gör så ont att alla tror jag är stark som en oxe, fast jag känner mig liten och ynklig ibland. Vem ska trösta knyttet va det någon som sa.. ja, jag vet inte.

Det gör så ont när jag försöker vara positiv fast vi mist Charlie. Försöker puscha och skratta fast jag mår skit.

Det gör så ont...

...i himlen..

Hoppas det är party där uppe.

Vet att du hade velat göra något kul idag och därför kommer här en rolig födelsedagssång till dig, min älskade unge. Vet att du skrattar gott åt det i himlen.

Älskar dig i all evighet.

Mamma

Idag vid halv elva stod jag på kyrkogården och tände ljus hos Charlie.

Då, för exakt 3 år sedan, tog vi ett sista farväl av vår älskade pojke...

Jag saknar dig så otroligt mycket Challe...!!

Älskade, älskade, fina, vackra och underbara Challe...

Sitter här på tidiga morgontimmen och känner hur saknaden knyter ihop mitt bröst till intet..

Så saknad som du är går i ord inte på någor vis att skriva. En minnesannopns i tidningen eller några blommor på din viloplats är så lite. Min längtan efter dig är så stor att rymden känns fjuttig i jämförelse med den. Den är en miljondels bråkdel av hur verkligheten och sanningen är. Du var och är den sanna kärleken och lyckan i livet, Du och dina syskon.

Har varit ute med vänner ikväll. De ville på inget sätt att jag skulle sitta hemma och vara ledsen. Vi tog tåget in till stan och åt gott. Försenat både dit och hem. Jag har frusit ikväll så att jag tror jag aldrig förut varit så kall. Brorsan hämtade oss vid tåget och körde hem oss till K som tur var. Tårna var som isklumpar och kinderna lika så. På menyn stod kortspel och trevligt sällskap. Det har jag haft också. Men när timmam slog över tolv och jag insåg att det hemska datumet 31 januari var kommen, gick luften ur mig. Jag ville bara hem. En taxi kom och jag är åter hemma. Med tankar.

Jag och pappa satt i soffan och tittade på tv. Ambulans, först på olycksplats, minns jag att programmet hette. I myskläder väntade vi på dig och att få gå och sova. Men du kom aldrig hem igen.... Minns det som i dag, fast det gått tre år nu. Hur vi åkte in till akuten utan strumpor och bh...

Älskade Charlie, vilka tankar och planer du hade... Framtiden låg ljus framför dig. Positiv och med sådan livsglädje gick du genom livet. Kärleken spred du med en rättspatos utan dess like. Ibland ville jag få dig att mjukna inför omöjliga mål men du vek inte en tum... Orättvisa fanns inte utan att ändra den. Vi älskar och saknar dig, Challe... Längtar och vet att du bara är "lite död". Så måste det ju vara. Senast i förrgår kväll kände både jag och Daniel din doft här när vi skulle gå och lägga oss. Vi vet att du är här och busar. Klart du är...

Aldrigheten är värst. Nu finns mina tankar den 11 juni. Den dag då brorsans tjej och din kusin tar studenten. Då du skulle tagit studenten. Har tagit semester då. Hur blir den dagen..? Saknad och undran...

Jag hoppas du är bland de andra underbart vackra änglarna i himmelriket. Där ingen sorg och saknad bor, Ingen sjukdom och orättvisa finns. Där bara lycka och kärlek finns med värme och glädje.

En dag ska vi åter vara tillsammans. Ta en plats åt mig, Charlie.

Älskar dig i all evighet.

Puss och kram

Mamma

Daniel har varit hemma från skolan i två dagar nu. Han har ont i magen och mår psykiskt dåligt. Vi har jobbat på här hemma med läxorna så gott vi kunnat.

Den 31 januari närmar sig. Den dag då Charlie omkom i en förbannad trafikolycka. Hur vi än stretar emot så kommer dagen. Tre år av oändlig sorg, längtan och saknad efter mitt ena barn och en älskad bror.

Ikväll bröt Daniel ihop. Saknaden efter sin ena storebror är tung att bära. Just nu är den så otroligt påtaglig. Jag har försökt läsa av honom under ett par dagar. Frågat hur han mår. I blicken syns sorgen så tydligt. Den går inte att sudda bort. Den går hand i hand med ilska och irritation. Frustration vill jag kalla den. När känslorna inte går att styra kommer det ut i form av alla de möjliga sätt.

Längtan efter Charlie har gjort att banden mellan honom och storebror Robin blivit otroligt starka. Att ha förlorat en bror är ingen garanti för att det inte skulle kunna inträffa igen. Eller ett barn till. Ikväll ville Daniel till sin bror. Till trygghet och gemenskap brödrar emellan.

Maktlösheten jag känner när ingen tröst finns att ge går omöjligt att beskriva. Mer än att alltid finnas med min eviga kärlek till dom. När barnen är ledsna blir jag också ledsen.

Det slutade med att Daniel nu sover hos Robin inatt. Jag önskar jag kunnat ge mera tröst. Att jag känt mig tillräcklig. Med tårarna rinnande bedyrade båda två att det inte finns någon bättre mamma än jag i hela världen. Att det räcker med en kram från mig så mår de bättre. Så otroligt gott att höra!

Nu har vi varit på maxi tillsammans alla tre. Jag osminkad och i joggingkläder. Skit samma! Klockan är mycket för en snart trettonårig kille, men han får vara hos Robin i morgon när jag jobbar. Bara de mår bra. Jag får vara lärare några dagar här hemma.

Nu har tårarna snart slutat rinna. Jag ska gå och lägga mig och dra täcket över huvudet och hoppas att morgondagen blir bättre för oss alla.

Saknar dig så älskade Challe.....

för Petter..

Mina tankar finns idag hos Nisse, Eva, Olle och deras familjer.

10 år av saknad..

Jag tänker på er..

Många varma kramar

Lotta

Älskade Charlie...

Idag har vi varit utan dig i 2 år och 10 månader. Så lång tid..men ändå så nyss..

Saknaden blir inte mindre mitt vackra barn...

Jag hatar den siste i varje månad. Ytterligare en månad har då gått utan dig..

Älskar dig i all evighet min son..

Mörkret som omslutit min kropp och själ ett tag, håller sakta men säkert på att släppa sitt hårda, skoningslösa grepp. Jag börjar åter kunna skymta ljuset igen. Ett litet kliv framåt på sorgens väg. Igen. November månad mörk, trist, grå, blåsig och regnig är här. Inget bra för mig.

Stod nere vid Charlies grav idag innan jag skulle börja jobba. Bytte de båda ljusen i hans lyktor. Plockade bort löv som fallit ner på hans saker bland blommor, foton och annat som pryder hans plats. Förgäves. Dessa löv i miljontals som faller ner och gömmer alla fina saker. Småpratade med honom och kysste hans sten.

-"Mamma älskar dig och saknar dig". Ord som jag uttalar varje gång jag är där. Ord som jag inte vill säga till en gravsten. Ord jag vill säga och titta in i hans 16-åriga, ljusblåa ögon. Eller är han 18 år nu? Ord som jag vill säga om och om igen. Till honom i livet. Inte i döden.

Jävla olycka! Jävla korsning! Jävla liv!

Känner tårarna komma sakta. De rullar ut genom ögonen och droppar sakta ner på mina kinder. Jag vänder mig om och går till parkeringen. Sätter mig i bilen och andas genom tårarna. Lyckas lugna ner mig. Tittar i backspeglen så att mascaran inte runnit ut allt för mycket. Torkar bort sorgen och kör ner till jobbet.

Står i omklädningsrummet och klär om till Systembolagets arbetskläder. Tänker som så många gånger förut: Var jag precis hos Charlie på kyrkogården? Ligger min ena son begravd där? Det är så surrealistiskt och overkligt att jag blir galen.

Slänger en sista blick i speglen innan jag går in med ett påklistrat leende för att ställa mig i kassan och vara trevlig mot kunderna. En av alla masker som jag idag bär har kommit fram.

Känner hur saknaden rinner av mig och jag tvingas till att fokusera på jobbet. Skönt! Lyckas bra även idag. Folk blir glada när de ser att jag ser glad ut. Vad som finns och rymms i mitt hjärta har de ingen som helst aning om.

Jag är så otroligt trött just nu. Obeskrivlig trötthet har tagit över mig totalt. Somnade vid tolv i går och sov till tio i morse. Ändå kunde jag fortsatt att sova vidare. Likadant igår. Sov länge med det tycks inte hjälpa mot tröttheten. Den sitter i både själen och kroppen. Det gör ont överallt och ögonen svider. Hjärtat är trasigt.

Har haft en tung period av sorg och saknad länge nu. Det brukar lätta när jag fått gråta och sörja några dagar, men det lättar inte just nu... Kanske hjälper hösten till? Den årstid som jag inte tycker om alls.

Mina föräldrar var här igår kväll. Mamma hade gjort en underbar chili con carne och vi drack lite vin till. Även en otroligt ledsen Robin var här med sin tjej. Så tufft det var att åka till Charlies grav och se alla vackra ljus som brann. Och blommorna som alla lagt till honom... Men så otroligt skönt att så många tänker på honom...

Det blev en bra kväll trots allt. Lite Maxi Yatzy och kaffe på maten.

Vi är alla lika ledsna just nu i familjen. Hur tröstar man när man är så ledsen själv? Jag trodde inte att gårdagen skulle bli så jobbig som den blev. Bara ännu en dag av saknad. Men va fel jag hade...

Tror att min vardag kommit ifatt mig nu. Jag sitter själv i en tre rums lägenhet. Med barnen omkring mig och många fina vänner och föräldrar. Men det hjälper inte. Jag saknar en famn att krypa in i. Värme och någon att prata med som lyssnar. Jag går och lägger mig själv och vaknar själv. Det är skönt för det mesta men ibland fattas något otroligt mycket. Jag vänjer mig nog snart.

Annars går tiden åt till att jobba. Jag är skittrött även där men kan fokusera på så mycket annat ändå. Hemma sitter jag i soffan och drar pläden över mig. Tuggar i mig allt möjligt onyttigt och känner hur jag verkligen hade behövt ut och röra på mig. Men jag orkar inte. Allt stannar vid en tanke. Ska jag baka något? Ringa någon? Gå en runda? Nej, jag orkar inte... Hoppas det snart går över.

Stoppar i mig mineraler och vitaminer. Försöker få igång mig. Men jag får kanske vara sån här just nu? Man är inte stark alltid. Vill vara go och glad igen men fixar inte det nu.

Ikväll ska jag lägga mig tidigt. Bara tanken på att gå upp tidigt i morgon är jobbig. Det är inte likt mig alls.

Dålig på att skriva har jag också varit. Har inte orkat med datorn heller. Öppnade min mail idag och såg 57 mail som kommit. Stängde igen och läser en annan dag.

Det hade varit skönt med lite sol och värme nu...