...för att beskriva hur livet just nu är och har blivit...
Vet egentligen inte vad jag ska skriva... Måste bara skriva ändå känns det som. Det vi går igenom nu är inte mänskligt. Inte på något vis verkligt. Vi har fortfarande inte tagit in det som hänt. Men sakta och säkert börjar vi förstå. Kanske är det kroppen som portionerar ut i lagom doser så att vi ska orka med att leva vidare. Kanske är det ett försvar som gått igång för att orka med.
Vi har flytt från sorgen. Det som gör ont. Så den inte ska äta upp oss fullständigt. Försökt struktuera upp någon form av vardag för det va ju det de sa vi skulle göra... Jag har jobbat och pojkarna försökt få skolan och annat att fungera. Med en bubbla runt oss har vi gått ut och försökt vara som vanligt. Skött det vi ska. Jag har många gånger sagt att det inte känns normalt alls. Så konstigt..
Daniel hade feber när vi tillbringade helgen i Lund hos Jens som låg på NIVA. När vi på lördagen kom ner och såg honom kopplade till en massa livsuppehållande maskiner. Han såg så fridfull ut. Så fin.. Hur kunde det då komma sig att vi inte fick något hopp alls?? Det ryckte ju i pappas kropp.. Hur kunde de då säga att han låg i koma och inte skulle vakna mera? Vi pussade, kramade och pratade med honom. Gick från rummet han låg i till anhörigerummet och försökte dricka lite kaffe, och tillbaka igen..
På söndagen hade Robin tagit med sig pappas favoritkläder så att han kunde ha de på sig när han åkte hem. För visst skulle det väl bli så?? Hoppet är det sista som överger människan.
Hjärndöd... Vill skrika men munnen är tyst. Tårarna rinner på barnens kinder. Varför??
När vi kommer hem på natten säger Daniel: - "Varför kunde de inte släppt en bomb i rummet så vi kunde få dö allihopa?..."
"-Mamma, jag är inte fjorton ännu, och nu har jag mist både Charlie och pappa"... Hur ska mitt liv bli??
Mitt hjärta blöder för deras sorg. Måste vara stark. Förklara, prata och fokusera på att de ska fungera.
Nu har det gått fem veckor. Daniel är fortfarande sjuk från och till. Han har inte kunnat repa sig. Öroninflammation och förkylningar, migrän och magkatarr.. Jag har också rasat nu. Haft feber och en inneboende ilska som är hemsk...
Jag är lugn annars. Jag sväljer, förlåter och går vidare. Men det blev för mycket nu. Några av dom jag trodde fanns vid min sida, vid Jens sida, vid pojkarnas sida, har blåst bort som vinden. Tydligt visat att jag inte är önskvärd. Det gör ont efter 25 år. Insikten gör ont.. Ilskan jag känner gör om möjligt ännu ondare. För pojkarna är jag ledsen att relationen tar slut. För egen del hoppas jag att ilskan och besvikelsen lägger sig. Den är inte sund. Bara sann. Verklighet. Vissa saker kan inte göras ogjorda, vissa inte osagda. Karma tror jag på.
Vill kunna leva ett så normalt liv som möjligt igen. Med de jag vet med sann kärlek finns vid våra sidor. Det räcker nog gott. Vi begär inte så mycket längre. Livet har gjort ont och farit illa fram med oss.
Håller på och skriver i min bok igen. Den bok som ska handla om vår älskade Charlie. Kanske blir det en fortsättning. I den ska jag skriva om fortsättningen. Om allt som hänt. Om sanningen...
Postat i: Sorg och saknad Permalink Kommentarer [6]
Älskade Lotta!
Tårarna rinner på mig när jag läser. Jag vet ju vad ni går igenom, du och pojkarna. Önskar att jag kunde göra något för er. Jag finns här, alltid. Närhelst du behöver.
KRAM
Carina
Skrivet av Carina Persson den 05 mars, 2011 kl. 23:57 #
Det finns inga ord i världen som kan göra det bättre... det finns inte tillräckligt med kramar för att ta bort den smärta ni går igenom... som vän eller bekant känner man sig så maktlös när man vet att inget man säger eller gör på något vis kan lindra det onda... allt vi kan säga är att vi tänker på er... mer än ni vet... <3 <3 <3
Skrivet av Lotta den 06 mars, 2011 kl. 00:02 #
<3 Lotta, fortsätt som du gör! Du är en klippa för pojkarna o hela din omgivning. Du ger så mycket glädje, fastän du gått igenom det värsta som kan hända. Hoppas att vi alla som får ta del av din glädje ger lite tillbaka. Världen är orättvis. De människor som inte stöttar er nu kommer att komma tillbaka senare även om det är svårt för er att se det så nu. Du ger så mycket till alla Lotta. Tyvärr tror jag att sorgen gör vissa människor elaka även om det inte är menat så. Kanske är det lite avundsjuka för att du är som du är Lotta. Du är en förebild för oss alla Lotta. Glöm aldrig det. Kram <3
Skrivet av Camilla Grahn den 06 mars, 2011 kl. 02:30 #
Tack alla fina för oerhört stöd och vackra ord..
Kram Lotta
Skrivet av Lotta den 06 mars, 2011 kl. 12:55 #
Älskade Lotta, det är så länge sedan du skrev att jag bara kikat in på din blogg någon gång då och då. Jag har tänkt på dig så ofta...undrat hur ditt liv är nu. I morse blev jag glad när jag såg att det fanns livstecken från dig. Sen läste jag och tårarna rann nedför mina kinder. Hela dagen har jag tänkt på er och det ofattbara öde ni drabbats av. Flera gånger har jag kikat in och läst igen. Jag har läst din blogg så länge att du känns som en bloggvän. För länge sedan läste du även min. Alla ord känns konstiga ...de räcker liksom inte till. Du är fantastisk som kan klä din sorg i ord. Mina egna ord räcker inte, vet inte vad jag skall skriva. En stor och varm kram från mig
Skrivet av Lina i Småland den 27 mars, 2011 kl. 20:48 #
Länge sedan jag var in här hos dig, jag skickar dig många många varma kramar och tänker på dig.......
Skrivet av hjördis den 22 september, 2011 kl. 11:18 #