Lis-Liv

jag darrar.

hela jag känner det. darrar inför livet. jag vibrerar. inför det levande.

känner mig inte helt stabil. tvärtom.

skolan är kul. faktiskt. men det är såå jobbigt. att ta sig upp. klara att sätta sig o åka buss. att vara där när ångesten dunkar inuti. att le o låtsas att allt är ok. att stå ut en hel dag o veta att det blir lika imorron... komma hem o vara totalt slut efter dagen. det tar på krafterna. mycket.

vet inte hur det här ska gå. känner mig väldigt kluven till hur det ska bli. är det värt att vara så ångestfylld o trött? är det värt det?

i veckan hände oxå nåt jobbigt. min mormors karl dog. han var visserligen 95 år, och det gick väldigt fort, men det känns. mycket. väldigt mycket.

allt detta påverkar mig. igår hamnade jag på psykmottagningen med gråt o panikångest. fick prata med L-G o det lugnade sig en aning. han skjutsade sen ner mig till Navet.

o jag darrar.

det här går inte.

jag är för labil för mig själv.

tror jag behöver gå till Navet ett tag. ska nog inte vara ensam.

det blir lätt för mycket tankar då.

nu har det gått ett par veckor sen sist jag skrev...

jag mår inte lika akut dåligt som sist, även om de mörka tankarna o känslorna ännu smyger runt mitt hjärta.

har börjat skolan. har varit - o är - så fruktansvärd rädd att inte klara av det. att misslyckas, hoppa av, bryta ihop.

o jag bröt ihop. igår på matten. alla negativa tankar o svarta minnen dök på. jag har aldrig riktigt fattat matte. har haft hemskt svårt för det, haft stödmatte o verkligen kämpat till mig betygen på gymnasiet. A-kursen klarade jag mest på ... tja, tur. typ. B-kursen fick jag IG i. nu blev jag satt i B-matten, eftersom det är den jag måste läsa upp. men jag kan inte. ska försöka få till att byta enr mig till A-matten. det är ju faktiskt 12 år sen jag läste den sist... o det var med nöd o näppe jag klarade den.

jag hamnade i lärarrummet i ett par timmar efter att jag brutit ihop. kände bara hur allt kastades över mig. alla lärare som sagt att jag är oduglig på matte, alla klasskompisar som inte velat vara i min grupp för att jag inget kan. minnena blev för starka. o talen jag skulle göra igår de bara växte o tog över allt - o jag kunde inte lösa dem. en del lyckades jag med uteslutningsmetoden gissa mig till, o det var mest tur att det blev rätt. en del kunde jag på nåt konstigt sätt. men paniken över att faktiskt sitta o räkna blev för mycket. + att hela veckans alla tankar, farhågor o trötthet anföll. det blev för mycket

i övrigt har det gått över förväntan. i lektionsväg. i social väg går det väl inte så jättebra. jag är svår att lära känna, iaf i början, men även senare. vågar inte lita på att nån VILL vara kompis med mig. o ingen verkar heller vilja lära känna mig. det är tur att tjejerna från Hel Som Människa i höstas oxå går Allmän nu...

jag har psykologi A, det blir nog kul tror jag. o svenksa B verkar oxå bli bra, ska välja en bok att läsa i vår till den. i engelskan hamnade jag i C-klassen, ska skriva en uppsats. troligtvis blir min om tonåringar; utveckling, relationer, känslor osv. då jag jobbat en ehl del med tonåringar o även vill jobba med dem senare oxå. sen har vi Tema, 5 timmar i veckan. det kan handla om lite vad som helst. just nu jobbar vi om 1900-talets Sverige. jag vil få konsten som mitt område. de räknade upp alla ämnen för grupperna; jordbruket, industrin, familjen, kyrkan, kulturen, krigsmakten osv. min grupp fick på sin lott at skriva om kulturen. ett steg närmare mitt mål att skriva om konsten. sen skulle gruppen dela upp arbetet mellan sig. vi sklle ha med teater, litteratur, dans, musik, o konst. o jag fick konsten! ibland blir det väldans bra alltihop...=)

på katekumenatet, samtalsgruppen i kyrkan jag är med på, ska tillsammans med konfirmanderna göra en korsvägs-utställning. en sorts resa där man passerar tavlor med motiv från jesu väg från pilatus till uppståndelsen. vi ska alltså måla alla de 15 (?) bilderna o hänga upp i kyrkan. det blir jättespännande att få göra!

imorron ska vi från Hel Som Människa till Gävle o hälsa på en tjej i klassen. det blir kul att träffa alla de gobitarna igen!

see ya!

jag spårar ur, hela jag känner det. jag spårar ur.

känner paniken, ångesten, de-där-tankarna-man-inte ska/får/vill-känna-men-som-ändå-finns, ledan, rädslan, allt strama åt. kväva. äta. dränka.

allt anfaller, o någonstans mitt i finns jag. jag fäktar o kämpar för att bli fri, men det går inte.

jag krymper. igen. hur blir det när man aldrig växer, men känner hur man krymper, gång efter annan? försvinnner man till slut?

mötte årets sista timmar med ångest. stark sådan. var fullkomligt panikslagen, så boendestöd kom hit en sväng. men sen var hon tvungen att gå, o jag var fast i mig själv igen.

sen har det bara gått neråt. idag tog det två timmar att ta sig ur sängen o en timme att ta sig ut o gå till navet. jag orkade helt enkelt inte. alla krafter var som bortblåsta.

igår orkade jag inte mer. kapitulerade inför mig själv, o nu skäms jag. att jag kunde sänka mig så lågt igen. det går visserligen allt längre tid mellan de gånger då skadande är med i bilden, men det gör att när jag väl gör det, känner jag mig allt hemskare.

jag fattar inte hur man gör!! jag kan inte...

boendestöd peppade mig att ringa jouren. jag kunde inte. ville inte. orkade inte. jag orkade inte tanken på att åka in o bli inlagd. eller tanken på att åka in o inte bli inlagd...

imorron blir det till att försöka ringa terapeuten... för det här går inte...

men jag är seg. det vet de flesta. jag är seg. o kan nog rida ut den här stormen oxå...