Lis-Liv

sist jag skrev här, häromdagen, lyckades jag eller datorn eller båda få det att försvinna.... hoppas på bättre lycka denna gång...

har fått en extra propavan insatt. det funkar inte att sova som jag gör, ens med de två propavanen ajg brukar ta. jag måste i det närmaste klubbas för att sova. så med tre propavan (75mg sammanlagt) sover jag nu lite bättre. det är skönt. samtidigt kommer det mer o mer på tal  att jag ska trappa ner medicinerna. för jag vill ju inte ha dem.jag har aldrig velat ha mediciner. min första fick jag för tretton år sen, sen har det bara fortsatt. antidepressiva, neuroleptika, ångestdämpande, sömnpiller... listan kan göras lång. det har tillomed funnits läkare som sagt at tjag aldrig kommer att bli medicinfri. men det ska jag allt bevisa att jag kan! jag tänker inte vara kroniskt sjuk. jag vill ah ett liv. ett liv där jag på egna ben kan hitta lyckan.

ångesten grep tag i helgen. jag trodde jag skulle dö, så panikslagen var jag. det röda flimrade för ögonen o jag skakade. skakade i timmar. o jag kunde inte stoppa mig själv, så nu går jag med en lindad arm. igen. o jag hatar mig själv o livet för att det blir så. jag vill det inte. men ångesten, ångesten förstör allt av motivation o motstånd.

jag kan inte förstå hur det kan bli såhär nu. kanske blev de sista veckornas funderingar o glädje för stort... jag har läst nyckelviksskolans broschyr fram o baklänges varenda dag. jsg vill verkligen läsa där. en dag ska jag vra så stark att jag kan det. hantverkspedagog är allt jag drömt om. men som sagt, de tankarna blev för stora för mig, just nu.

gång efter annan slår det mig hur mycket jag vill. jag vill leva, jag vill plugga, jag vill ha en framtid, ett jobb. jag vill leva o se. samtidigt ör jag livrädd för det. jag hr aldrig velat livet. aldrig. det har gått så många år där jag bara längtat efter döden. det gör det svårt att få ihop min längtan nu. ofta kolliderar tankarna o känslorna. men jag vill nu! det är en stor skillnad mot förr där jag inget velat, inget som haft med livet att göra. o ajg kan tro på att jag blir färdigutbildad, tro på att jag blir en bra hantvrkspedagog.

det är många yrken som florerat i mig under 15 års tid. jag har gått in i de drömmarna tillsynes med liv o lust. men egentligen är det bara sånt folk tänkt o trott om mig. jag ahr velat för att inte verka vara den där depressiva, gränslösa, tjejen. så fort någon sagt nåt som att  "du skulle passa som pastor" har jag gått in helhjärtat för att visa att ja, jag kan o vill blil pastor, allt för att inte oroa. men innerst inne ahr jag vetat att det aldrig skulle bli så.

men nu... jag VILL b li hantverkspedagog. jag känner hur möjligheterna finns därinne i mig. jag känner längtan, det har jag inte gjort så ofta. kanske finns det en framtid för mig ändå?

på många sätt har jag gjort mig till ett offer under mitt sjuka inre. jag har aldrig velat det, men ofta har det bllivit så. inte så att jag dragit fördel av att vara sjuk, men jag har lixom gjort mig oskyldig till mycket som ändå¨varit mitt fel eller min orsak. man kan inte skylla på andra eller på ens dåliga mående, det är en själv saker o ting beror på, hur man tacklar det som händer, eller inte händer.

o  ajg vet att jag sårat så många på vägen. med mina skador, med mitt mörker. o med min ilska. jag var arg i så många år. till synes på allt o alla även om det oftast var en (förlåt!) som fick  ta alla smällar. egentligen var det bara en jag var arg på, o det var mig själv. alla ilska o frustration över att inte funka som jag ville gjorde att jag vände ilskan utåt istället.

jag ör fortfarande livrädd för livet. livrädd att möta död o sjukdom. livrädd att leva. men skillnaden nu är att jag ändå vill. vill leva, vill se, vill känna.

VILL VARA JAG FULLT UT.

är väldigt trött. en dimma i mitt huvud... sover dåligt igen... några timmar, sen vaknar jag o somnar o vaknar om vartannat, samtidigt som ångesten lever rövare inuti. jobbigt. det brukar sluta med några dygn på avdelning om jag inte sover. o det vill jag INTE. så igår fick jag en veckas extra propavan från psyk. får se o hoppas opm det ordnar till sig... *håller tummarna*

i söndags var det 14 år sen olyckan. jag har varit helt förstörd i veckor inför den dan. tillbringade den med att vara på två gudstjänster. o pratade med min präst. det kändes rätt bra o nu är den dagen över. inser att den nog kommer vara jobbig för all framtid.

jag har gått ner till halvtid i skolan, det kanske ajg ahr skrivit om redan,... det känns bra. läser nu bara psykologi, engelska o drama.

jag har i flera år tänkt att jag ska bli behandlingsassistent. men ju längre tiden går ju mer inser jag att det nog inte kommer funka.. ajg är för sjuk själv för att nån gång kunna må såpass bra att jag kan jobba som det. istället har ajg nu hittat en utbildning i stockholm; hantverkspedagog, som verkar mer än intressant...! det kommer såklart dröja innan jajg är stark nog att orka flytta o börja på den, men jag ser att det finna där i framtiden iaf.

i eftermiddag ska jag på massage. det blir skönt det.

o ikväll blir det gudstjänst med våra stora fina målningar o dikter till korsvägsvandringen. det blir härligt!

har tagit en paus. inte varit i skolan på en vecka. jag höll på att gå in i väggen. efter bara ett par veckor... jag tycker verkligen det är kul i skolan, o jag vill så mycket. men när allt snurrar på i allt högre takt så tar det till slut stopp. har inte alls mått bra. vill så gärna att det ska funka, vill vara normal o vanlig. vad nu det är?? vad jag menar är att jag så gärna vill vara frisk, o klara normala saker. som att vara i skolan, när ajg faktiskt tycker att det ÄR roligt... men jag har varit av banan så länge o att börja på 100% nu är alldeles för stort. jag inser det nu. blind för vad verkligheten säger har jag i glädje över att få chansen kastat mig in i skolvärlden.o det tog stopp.

nu har jag efter en vecka hemma förlikat mig med det. ska tillsammans med boendestöd prata med läraren o se om jag kan ta bort ämnen. för jag vill inte hoppa av. tror det är viktigt att ändå vara kvar,inte ge upp. men att trappa ner till min personliga takt för tillfället, är nog en god ide´.

i fredags var jag på gävle sjukhus. de sövde mig för att fixa en rotfyllning o dra ut en del av en tand som blev kvar när de fösökta dra ut den i höstas. jag är ju så infernaliskt rädd för tandläkare o alla som försöker sig på att gräva i min mun. får panikattacker o hyperventilerar o har mig. så de beslutade att skona mig från det. ingreppet gick bra. däremot var jag lite svårväckt... låg o yrade i flera timmar efteråt. fick tydligen en panikattack närjag precis hade vaknat, den minns jag inte ens. nu är det iaf över.

till veckan ska jag nog till valbo o köpa mig en ny dator. ha kommit över en del pengar (skänker ett stort tack till er som fixat det!) o tänkte passa på.

skissar oxå på den nya tatueringen. den ska bli så bra som möjligt, jag vet precis hur jag vill ha den. har sett fram emot att tatuera mig igen sen jag gjorde de andra för sådär fem år sen. o den här blir speciell. har under många många år velat göra en som ett minne av mina systrar. nu ska det bli av!! o jag vet att det finns många moraltanter därute som har åsikter om både att göra en tatuering, o att göra den som ett minne av moa o siri. men bespara mig era kommentarer tack. det här är mitt val, o det känns 110% rätt...! ja, jag HAR tänkt på det, jag VET att det är permanent, o jag VET att jag kommer uppskatta att ha den. en tatuering är inget överilat projekt, det är genomtänkt - iaf för mig. båda mina andra tatueringar står för saker, o de växer i betydelse för varje dag. de finns där o ger kraft o styrka. jag trivs med dem. så.

nä, nu ska jag diska. boendestöd ringde för en stund sen o påminde mig. utan dem vet jag inte hur det skulle gå här hemma. jag SER lixom inte när deet behövs göras saker...märkligt det där...

puss!