Lis-Liv

sist jag skrev här, häromdagen, lyckades jag eller datorn eller båda få det att försvinna.... hoppas på bättre lycka denna gång...

har fått en extra propavan insatt. det funkar inte att sova som jag gör, ens med de två propavanen ajg brukar ta. jag måste i det närmaste klubbas för att sova. så med tre propavan (75mg sammanlagt) sover jag nu lite bättre. det är skönt. samtidigt kommer det mer o mer på tal  att jag ska trappa ner medicinerna. för jag vill ju inte ha dem.jag har aldrig velat ha mediciner. min första fick jag för tretton år sen, sen har det bara fortsatt. antidepressiva, neuroleptika, ångestdämpande, sömnpiller... listan kan göras lång. det har tillomed funnits läkare som sagt at tjag aldrig kommer att bli medicinfri. men det ska jag allt bevisa att jag kan! jag tänker inte vara kroniskt sjuk. jag vill ah ett liv. ett liv där jag på egna ben kan hitta lyckan.

ångesten grep tag i helgen. jag trodde jag skulle dö, så panikslagen var jag. det röda flimrade för ögonen o jag skakade. skakade i timmar. o jag kunde inte stoppa mig själv, så nu går jag med en lindad arm. igen. o jag hatar mig själv o livet för att det blir så. jag vill det inte. men ångesten, ångesten förstör allt av motivation o motstånd.

jag kan inte förstå hur det kan bli såhär nu. kanske blev de sista veckornas funderingar o glädje för stort... jag har läst nyckelviksskolans broschyr fram o baklänges varenda dag. jsg vill verkligen läsa där. en dag ska jag vra så stark att jag kan det. hantverkspedagog är allt jag drömt om. men som sagt, de tankarna blev för stora för mig, just nu.

gång efter annan slår det mig hur mycket jag vill. jag vill leva, jag vill plugga, jag vill ha en framtid, ett jobb. jag vill leva o se. samtidigt ör jag livrädd för det. jag hr aldrig velat livet. aldrig. det har gått så många år där jag bara längtat efter döden. det gör det svårt att få ihop min längtan nu. ofta kolliderar tankarna o känslorna. men jag vill nu! det är en stor skillnad mot förr där jag inget velat, inget som haft med livet att göra. o ajg kan tro på att jag blir färdigutbildad, tro på att jag blir en bra hantvrkspedagog.

det är många yrken som florerat i mig under 15 års tid. jag har gått in i de drömmarna tillsynes med liv o lust. men egentligen är det bara sånt folk tänkt o trott om mig. jag ahr velat för att inte verka vara den där depressiva, gränslösa, tjejen. så fort någon sagt nåt som att  "du skulle passa som pastor" har jag gått in helhjärtat för att visa att ja, jag kan o vill blil pastor, allt för att inte oroa. men innerst inne ahr jag vetat att det aldrig skulle bli så.

men nu... jag VILL b li hantverkspedagog. jag känner hur möjligheterna finns därinne i mig. jag känner längtan, det har jag inte gjort så ofta. kanske finns det en framtid för mig ändå?

på många sätt har jag gjort mig till ett offer under mitt sjuka inre. jag har aldrig velat det, men ofta har det bllivit så. inte så att jag dragit fördel av att vara sjuk, men jag har lixom gjort mig oskyldig till mycket som ändå¨varit mitt fel eller min orsak. man kan inte skylla på andra eller på ens dåliga mående, det är en själv saker o ting beror på, hur man tacklar det som händer, eller inte händer.

o  ajg vet att jag sårat så många på vägen. med mina skador, med mitt mörker. o med min ilska. jag var arg i så många år. till synes på allt o alla även om det oftast var en (förlåt!) som fick  ta alla smällar. egentligen var det bara en jag var arg på, o det var mig själv. alla ilska o frustration över att inte funka som jag ville gjorde att jag vände ilskan utåt istället.

jag ör fortfarande livrädd för livet. livrädd att möta död o sjukdom. livrädd att leva. men skillnaden nu är att jag ändå vill. vill leva, vill se, vill känna.

VILL VARA JAG FULLT UT.