Lis-Liv

nja, det är inte riktigt sant. sant är att jag börjat skolan, men jag kan knappast kalla det att "sitta på skolbänken". vi sitter i ring o ser varann allihop, o vi får ligga, sitta, stå, göra det som känns bäst lixom. det är en väldigt öppen atmosfär, jag käde av den idag min denna första skoldag på alldeles för många år.

nervös var jag, sov knappt nåt inatt. men iväg kom jag, o det kändes rätt bra. lite vilsen o vågade inte prata med nån, men så är det väl för fler än jag så här första dan.

dagen gick o det kändes helt ok. tills jag kom åter till sandviken. då slog allt till. kaoset o tomheten. på en gång. allt jag ville var hem o skära mig, dämpa kaosets fart lite. fylla tomrummet med vad som helst. men ajg stod emot, tog mig till dagvården istället. fick ett par ord med H, o gråten dämpades. sen hade jag veckans terapisamtal. fick sätta ord på känslorna. det var svårt men det gick.

jag är för mycket i framtiden har jag märkt. vill så mycket - o det blir för mycket för en som inte varit en del av samhället som elev eller anställd eller nåt på så länge. jag jagar upp mig. tänker på hur allt är om ett år. om tre år. om tio, 15, 30 år. jag ser möjligheter, men de skrämmer oxå. jag är så liten i allt...

jag vill mer än jag har kapacitet till för tillfället,o det hämmar det som är NU. jag är otålig. vill satsa, men upptäcker att jag inte har redskap för det än.

jag måste stanna upp, se mig omkring idag. se skolan som den möjlighet den är. för jag tror verkligen att den kan föra mig vidare. det är bara det att jag vill vara jag om x antal år - nu...

"gud, ge mig sinnesro att accceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, o förstånd att inse skillnaden..."