- Skaffa en blogg du med!
- Anmäl denna sida
- Bli medlem | Logga in! Dina tjänster | Logga ut | Inloggad som
05 aug kl 10:01, 2008
Har lärt mig mycket om fenomenet ungdomar som skär sig. När datorn varit sönder har tiden gått åt till att läsa allt som finns i ämnet. Vilket inte är allt för mycket. Har varit med i tidningen ett par gånger för att på så sätt försöka väcka andra föräldrar, Även olika myndigheter behöver vakna till. Handläggningstiderna är på tok för långa. Och när man väl får en tid på till exempel PBU, så får man en stol att sitta på. Och så frågar dom hur dottern mår för dagen. Och sedan kommer den otroligt dumma frågan "vad vill du göra åt det här då"? Då är det kört och dialogen dör ut. M vet inte vad hon vill göra. Hon vill bli frisk, men hon har ingen aning om hur det ska gå till. Nej, konkret hjälp kan man tydligen inte få. ......
Hon skär sig inte så mycket just nu. Men hon har fruktansvärda ångestattacker ofta med kramper som följd. Det ser riktigt otäckt ut. Man är så maktlös. Precis när en attack pågår kan man inte göra någonting. Hon sparkar, skriker och slår omkring sig om man kommer för nära. Man vill helst ta sin unge i famnen och vagga henne tills hon blir lugn igen. Men det går verkligen inte. Man får hålla koll på henne så att hon inte skadar sig för mycket under en attack....
Nu söker jag med ljus och lykta efter föräldrar som är i samma situation som vi. Det finns ingen stödförening i Sverige. Jag vet inte varför. Kanske tanken är att man ska förneka dom här ungarna. Låtsas att dom inte finns. Negligera dom. Haken är bara att dom är så många. Och dom finns i alla grupper, inte bara i dom svarta grupperna. Dom som klär sig svart syns lite mer än dom som klär sig i fjortisstuket. Men problematiken finns i alla grupper. Och hur kul är det att vara barn, ha ångest, må så dåligt att man skär sig, skadar sig själv och alla vuxna runt ungarna bara skiter i det, Inte minst då föräldrarna. Jag håller på att starta upp en stödförening för anhöriga. Hela familjen drabbas ju när någon blir sjuk. Min dotter är enda hemmaboende barnet. Jag kan ägna all min tid åt henne, men många andra har ju syskon. Tro mig. Att vara syskon och se sin syster/bror skära sönder sig så blodet sprutar är traumatiskt. Jag vill uppmana alla föräldrar som har självdestuktiva barn att vakna till. Våga se era barn, förneka inte att dom finns, sluta skämmas, hjälp era barn. Tro mig. Era ungar vill det även om dom skriker att dom hatar er. Bli inte arg på dom. Att skälla ut dom ger dom bara en anledning till till att skära sig. Våga plocka av dom rakblad, knivar, saxar, glas.Våga stå där öga mot öga oavsett vad dom hittar på. Barnen bad inte om att komma till den här världen. Det bestämde vi föräldrar åt dom. Vi är skyldiga att ta hand om våra ungar i alla lägen. Även när det är svårt. Och en stödförening där man kan prata av sig och få stöd, hjälp och tips behövs. Alla är vi människor. Tillsammans kan man förändra saker. Våra barn är unika. Våga se dom, finnas där för dom.........
lovehurts666
Tjej 50 år från Uppsala
Upphovsrättskyddad © 2008 lovehurts666s blogg. Alla rättigheter reserverade
Design av Passagen | Baserad på Roller Weblogger 4.0.
Hej, har precis fått reda på att min dotter skär sig. jag säger bara HJÄLP.jag trodde att hon hade en bra period nu, men så är inte fallet.
Blir mycket rädd. Och är chockad
Catharina
Skrivet av Catharina den 18 januari, 2009 kl. 14:26 #
Har idag precis upplevt samma som Catharina... vi (pappa & mamma) har sedan adoptionen av vår dotter för 9 år sedan misstänkt att något som detta skulle kunna ske .. men vi har verkligen försökt att få henne till att leva ett "normalt" liv. Vi har fått jättebra hjälp både från släkt, vänner, skola, BUP osv .. men när hon nu börjar närma sig tonåren så kommer de självdesktruktiva beteendena tillbaka (som hon hade när hon kom till oss vid 2 års ålder). Det enda jag spontant kan säga är, att det är nu som vi föräldrar verkligen räknas .. det är nu.. NU .. våra barn behöver oss. Har vi en j..vla tur så får vi kanske hjälp från någon .. men räkna inte med det. Barn som är som våra barn behöver oss mer än andra. Vi kommer att kämpa för att våran dotter (och son) ska förstå sitt värde och att man ibland behöver hjälp av dom man har förtroende till och älskar. Ge inte upp .. föräldrar behövs!
Skrivet av Jerker den 24 januari, 2009 kl. 02:22 #
Är femton år gammal och har själv skurit mig i perioder i tre år. Visa för era barn att ni finns där för dem, men tvinga dem aldrig till nånting, det kan sabba hela er relation. Försök att inte visa allt för tydligt hur oroliga ni är för dem, jag har bara mått sämre av att mina föräldrar oroat sig.
Skrivet av Liv den 24 april, 2009 kl. 12:26 #
hej jag vet mycket om folk som skär sig jag är en av dom. jag är 11år den enda i klassen jag gör ej det för att synas eller nåt jag klär ej mig svart jag skär bara för mig ingen annan.
Skrivet av aa den 11 juli, 2009 kl. 22:49 #
Hej. jag håller på att göra en broschyr om ätstörningar och självskadebeteende för att ge ut till högstadier. Skulle behöva en frivillig att hjälpa mig med detta. Det enda du behöver göra är att jag får maila dig några frågor och så får du svara på dem. Såklart får du vara anonym. Sen OM du vill så får du gärna berätta din "livsstory". Skulle du vilja hjälpa mig eller känner du någon som skulle kunna hjälpa mig så hör jättegärna av er på mailen! Känner att det behöver komma ut något sådant här på skolorna! :) Tack på förhand.
Skrivet av Sara. den 08 oktober, 2009 kl. 15:02 #
Hej Sara, om du fortfarande behöver hjälp ställer jag gärna upp!!! MVH Sofie (tottelina929@hotmail.com)
Skrivet av Sofie den 06 mars, 2010 kl. 18:30 #
Hej!
Mitt namn är Kim, och jag är en 20-årig tjej som har haft självskadeproblem i ca 7 års tid. Livet har varit problematiskt för mig, och självklart också för min familj, genom hela mitt liv.
Jag blev väldigt väldigt rörd av ditt inlägg! Tyckte det var helt underbart skrivet!
Tänkte också att det kanske kunde vara skönt för min mamma, som har stöttat mig så, att kunna få kontakt med andra föräldrar i liknande situationer.
De problem som jag har med mitt psykiska mående är oerhört svårt för mig att få grepp om, och förstå. Och än värre är det ju för omgivningen, som ser lidandet, men aldrig kan förstå känslorna, reaktionerna, och hur man egentligen kan göra så mot sig själv!
Håller verkligen med dig om att det behövs stödgrupp för anhöriga!
Maila mig gärna!!
Ha det bra!!
/kim
Skrivet av Kim den 09 juli, 2010 kl. 22:12 #
Jag skär mig. Varför?
Allt är bara så jävla hopplöst.
Alla tankarna som snurrar runt i huvudet måste bort för en liten stund.
När man drar bladet genom huden är man så fokuserad så jag tänker liksom inte på det som får mig att må dåligt. Jag känner och fokuserar bara på smärtan.
Under några minuter mår jag bra.
Skrivet av frida den 20 augusti, 2010 kl. 11:18 #
Jag är en kille på 13 år som oxå skär sig.härligt skrivet!
Om ni vill adda mig på msn så är detta min:hannes.c.s@hotmail.com
Skrivet av sebastian den 23 augusti, 2010 kl. 01:27 #
Det är inte bara barn som skär sig och inte bara tjejer
Jag är en kille som började skära mig vid 20 års åldern
Slutade vid 24 men efter 18 månader fick jag ett återfall igår (är nu 25), mindre trevligt
Skrivet av Annonym den 04 november, 2011 kl. 14:06 #
har varit i den sitsen och försöker ta mig ur den. rörande text <3
Skrivet av [FOTOBLOGG] och livet me ADD den 30 november, 2011 kl. 09:59 #