Han behövde inga ljus, tänka kunde han göra i mörkret. Men det var en trygghet att ha den lilla lågan på bordet. Det slog honom att han kunde öppna en lucka och be om ett ljus. " Vilken ska jag ta", sade han i mörkret. Det fanns många hundratals luckor. Han öppnade den som var närmast hans högra hand och såg in i det gnistrande vita. Till sin förvåning fick han ett ljus när han bad om det. En liten stump som högst skulle räcka i tjugo minuter. De förberedde honom, det kände han. Han började treva sig runt väggarna medan han öppnade de luckor som var under hans händer. Han hade gått runt hela rumet och stannade vi d den sista luckan. Den var låst.

Ett svagt knastrande talade om att ljuset nått sin botten. Det flämtade ett sista andetag och slocknade. Han avbröt sig i sitt arbete med att packa upp veckoförsendelsen, letade sig fram till stolen och skönk ned på den. Hur skulle det vara att leva utanför mörkret? Han slog bort tanken direkt. Men den fanns där ändå. Längst nere från djupet av honom arbetade den sig sakta upp mot ytan. Att få se dagsljus. Tanken var starkare än någonsin nu. Han slog bort tanken än en gång . För att den inte skulle återvända, så tänkte han istället på vad han skulle göra nu när han inte hade några ljus kvar.

Han kände sig ovanligt dyster idag. Han var inte det ofta, han brukade inte ha någon anledning. Men nu kände han sig ensam. Han funderade på att skaffa sig ett husdjur. Ingen hund eller katt. Nej, inte något så överdådigt. Något litet. En eldfluga. Det skulle skänka honom lite ljus. Ett litet ljus i mörkret. Men de skulle aldrig ge honnom en eldfluga. Nej, han fick hämta en själv. Men han skule inte våga det. Inte än.

Han öppnade lådan sakta. Överst låg ett lager med kläder. Sedan kom mat. Sist sängkläder. Men inga ljus. Han blickade oroligt bort mot ljuset på bordet som var det sista han hade kvar. Snart var även det slut. Han slet loss etiketten som självklart gick sönder. Han svor, men lade ändå etiketten i högen. "Jag kanske får lite tejp någon gång". Han hade för vana att prata med sig själv. Han visste att han aldrig skulle få någon tejp, han sa det mest för att muntra upp sig själv.

Han suckade och öppnade den lilla luckan i väggen. Ett bländande ljus slog emot honom. Som vanligt. Ännu en suck. Han blundade men ljuset var outhärdligt. Dom gillade det här, att blända honom. Nej, lampor tålde han inte längre. " Sug åt dig av det", sa en röst hånfullt bakom ljuset. Sedan stängdes den luckan och en annan öppnades lite längre ner. En låda sköts in i rummet. Sen stängdes även den luckan och ingen mer öppnades.

Han hade inga vänner, vad han kunde minnas. Han mindes förstås inte mycket, bara den tid han varit i rummet. Det var en mycket lång tid att döma av alla de etiketter som låg i en hög på bordet. Alla kom från veckoförsändelserna. Det var hans enda hobby, att samla på dom. Han hade över femhundra nu. Lång tid alltså. Ett kort knackande.

Han undrade ofta varför han var ljusförvisadad. Vad det betydde visste han inte riktigt. Inte heller varför han var det. Han fick helt enkelt inte se något dagsljus. Han saknade det inte, kom inte ihåg det. Han var en tänkare, en filosof. Det var inte mycket mer än att tänka som kunde utföras i rummet. Färgen på möblerna var redan bortskrapad( vilket gjorde att de fick en konstig gråaktig färg), ritkolet som han blivit tilldelad för länge sedan slut.

Det svaga skenet från det lilla ljuset på bordet flackade upp på väggarna. Ett litet smutsigt rum. Ett smutsigt rum, med ett trasigt bord och en vinglig stol. Det var i stort sett allt. Och så ljuset på bordet förstås. Det var så han bodde, den ljusförvisasde. Inget ljus fick komma ned till honom , det hade dom sett till. De små ljusstumparna som han fick i veckoförsändelserna var det enda som kunde lysa upp det lilla rummet. Men han behövde inte så mycket ljus, det fanns inte heller något att lysa upp i rummet.

Livet är som vågor
som sakta svallar upp över
sandbeklädda stränder
och sedan sakta rullar tillbaka
i havet igen

Döden är som en speldosa
som spelar upp vacker musik
och visar en fantastisk dansare
men som till slut tystnar och
tynar bort i sin ensamhet