M-a-ll-as Dagbok

Ett steg närmre flytt, första papprena påskrivna, kontonr för insättning av handpenning samt ännu en titt inför flytten. Det är på riktigt nu. Det känns fantastiskt bra, jag känner mig "hemma" i vår nya bostad. Visst finns det småpyssel att dona med för att göra det till vårt, men jag älskar läget; skog, sol, planlösningen och framförallt det blir "vårt". Vårt första gemensamma "egna" boende, det känns som en nystart i livet. Drygt 1, 5 månad kvar i vår nuvarande lägenhet, packningen är i full gång. Inte långt kvar. :-) 

Jag är hopplös på att samla på mig saker och att sedan rensa känns som att bestiga mount everest, arv från mamma och pappa? Idag har jag utan att ens tänka rensat ur Emils garderob och fått bort kanske 80 klädesplagg, det värsta är dock att det inte syns... Har fått så mycket kläder som jag sparat och plockat fram allteftersom men inte rensat ur urvuxet. Sen finns det ju favoriter bland kläderna som får hänga kvar kanske lite längre än vad de borde.. Men nu var det dags att göra sig av med dem också. Så, dagens stora bedrift: rensning på hög nivå! Känner mig snart redo för ett kvällspass på hospitalet. Trevlig dag på er!

Igår kväll läste jag en artikel om "HSP" (highly sensetive personality) i Topphälsa. Det blev lite av en "Aha-upplevelse". Det är ju jag! I stort sett alla punkter stämmer in på pricken, läset upp dem för Tor och mamma som inte kunde annat än instämma. Kanske mest mamma som kunde intyga att det är min personlighet sedan barnsben till och med. 20 % av befolkning har tydligen denna typ av personlighet som gör att man har svårt att stänga av hjärnan, man ältar, funderar, vrider och vänder på saker  hela tiden. Känner av andra människors sinnesstämmning så fort man kliver in i ett rum, anar faran innan den uppstått, känner MYCKET och FÖR andra. Kan uppskatta minsta lilla ögonblick till enormhet och glädjs åt livets små saker, samtidigt som man ofta har en stor förmåga till kreativitet. Nackdelar som att det helt enkelt blir för mycket känslor, man inte vet hur man ska få ett stopp, ältande och funderandet har inget stopp och man bryr sig för mycket om andra och lite för lite om sig själv. Jag skulle kunna summera att alla de här sakerna har fått mig till min sjukskrivning idag. Men efter att ha läst den känner jag mig... lättad? Jag känner mig ganska ofta ganska ensam trots att jag har fullt av människor omkring mig och efter att ha läst det här känner jag mig lite mindre ensam, lite mindre misslyckad, att det kanske inte är mig det är "fel" på helt enkelt. Det känns bättre! Kanske jag helt enkelt får öva på att acceptera min personlighet och göra den mer till min fördel än nackdel.

Igår satt vi på altanen och drack en kopp kaffe, jag och darling. Han tittar på mig och säger; "Du har blivit den Malin jag blev tillsammans med igen, hon har inte funnits på 3 år". Det värmer, jag älskar honom så oerhört mycket, men samtidigt undrar jag hur jag har tänkt? Varför drog jag inte i bromsen tidigare? Jag måste vara en oerhört lyckligt lottad människa som har fått en livskamrat som står ut med mig... Det är så lätt att bara traggla på, fortsätta i samma mönster bara för att det går, istället för att stanna upp och tänka efter. Jag hade glömt bort hur fantastiskt det kan vara att gå ut i skogen och lyssna på fågelkvitter och beskåda naturens grönska, låta sig uppfyllas av pånyttfödelsen och bli varm inombords av lycka över livets storhet i det lilla. Det gör jag nu igen, stannar upp, tänker efter, tar dagen som den kommer och njuter av det lilla. Solen lyser och jag tänker unna mig lite solstrålar innan jag fortsätter med mitt påbörjade packningsprojekt. Det borde vara förbjudet att flytta sommartid.

Idag gjorde jag det, fixade mitt träningsmål! Jag har haft 3 km ribban som ett mål, att kunna springa det utan att behöva stanna samt helst under 21 minuter. Jag slog det! Det känns så jädrans bra både i kropp och själ! Jag har passerat gränsen: "jag dör snart om jag inte får stanna snart" och gått över till att springturen känns som ren njutning. Hade nog svårt att tro att jag skulle komma dit igen, men större energikick kan man nog inte få. En helg med två arbetspass som kändes helt ok efteråt och faktiskt efterföljdes av en natt med sömn för en gångs skull, det går sakta framåt. Jag känner mig starkare och starkare.

Nu siktar jag på nya mål. 5 km utan att stanna får bli nästa på springfronten, på arbetsfronten fortsätter jag att kämpa med min stresshantering, jag vill kliva in i hissen och känna att jag lämnar jobbet i hisshallen tills nästa gång jag kommer tillbaka. Jag vill inte stressa upp mig för minsta stressmoment utan ta det lugnt och ta mig igenom det utan hjärtklappning och tryck över bröstet, jag ska dit också. Det är bara jag som kan förändra för mig själv och det ska jag fasiken lyckas med också!

Idag känns det som att årets första "riktiga" försommardag har anlänt till vår stad. Nästintill för varmt att gå klädd i jeans, like it! Tyvärr väntar kvällsjobb, men det gör inget, jag har hunnit lapa lite sol innan och dessutom nästintill ledsnat. Så att avsluta med jobb känns mer än ok. Gårdagskvällen var lite av ett första prov för min del avseende stress på jobbet. Jag klarade det, men inledde med att i sedvanlig ordning stressa upp mig som en tok. Det hela klingade av och blev bättre så det löste sig, jäkla stressgräns att vara på tok för låg. Jag vill inte vara så...

Lunch och vidare för jobbkväll, snart är även denna helg slut...

Vaknade till en liten barnviskning imorse; "mamma, jag saknar Emil..." Inte lätt att vara utan storebror en hel helg. Inte lätt för mamman att vara utan sin stora kotte en hel helg heller för den delen, det molvärker lite i hjärttrakten av saknad. Typiskt mig. Tanken på en barnledig helg känns mycket lockande, men väl där så saknar jag dom bara en massa i alla fall. Dock vankas jobbkväll och jag gissar på att tankarna hamnar på annat så fort jag kliver innanför dörrarna på sjukahuset.

en mindre katastrof i Anderssonska hemmet; snabbkaffet är slut!! Har visserligen vanligt kaffe, men latmasken har fått övertag och det kändes mest omständigt att fixa nått annat, slöMalin! Så jag tar och snyltar över mig till Tovan istället för lite kaffe och tjatter innan jobbet, balsam för själen ;-)

Idag ska lilla jag köra alldeles aléna (med barnen) till metropolen Enköping där mamma valt att placera husbilen den här helgen. Ujuj... Ok, inte världens ände, men en bit att bege sig med två minimonster som bråkar så det ryker var och varannan minut. Lösning: varsin mp-3 spelare på varsin sida. I regel innebär det en sjungande Saga, men sålänge Mile också har lurarna på så hör han henne inte för att kunna irritera sig på fröken. Själv är jag uppvuxen med "the master" på irriterande bilsång: min syster! Jag förstår inte riktigt hur så många gener kan ha passerat från moster till henne ;-) 

    I helgen vankas jobb Lördag och Söndag för både mig och Tor. Det känns som "vardag" och det känns helt ok, även om det inleds med en massa pusslande med barnen. Jag känner mig "starkare" på något sätt. Gladare och mer tillfreds, ett lugnare inre. Något jag knappt kommer ihåg hur det känns! Gränsen för mitt tålamod har höjts ganska många hektar och det är kanske det allra bästa, jag orkar med barnen på ett helt annat sätt innan jag får frispel. Hopp om livet. 

Kändes riktigt bra att jobba idag. En bra dag avslutad med en intressant föreläsning av en bra föreläsare. Bra dag helt enkelt. Kom hem till ett mindre kaos härhemma, Tor som flyttpackar förfullt. Går det som vi hoppas blir det flytt redan 1 Juli, går det som vi inte vill så blir det 1 September. Blir det det senare så finns det risk att jag i mitten av sommaren kommer ha ett mindre frispel bland alla kartonger... Imorgon väntar middag med mina fina barndomsvänner, händer kanske 2 ggr per år, men alltid lika trevligt! Trevlig kväll på er!

Kunde äntligen återuppta "springandet" idag igen efter veckans sjukdom som gjort mig lite "avtacklad". Tog 5 km spåret i en underbar vårnatur, men sprang kanske bara 1/3 ungefär, vill inte överanstränga mig för då ledsnar jag, bättre att ta det försiktigt upp igen. Hade beställt hem ett par nya löpskor som kom hem idag, 3 storlekar för SMÅ! Så var det med det... Bara att lämna tillbaka och tyvärr verkar de inte finnas alls i min storlek så jag får vänta vidare tills jag hittar några andra. Känns aningen surt måste jag säga när jag väl hittat ett par löpskor som passade just mina fötter.

Imorgon är det jobb igen vilket jag ser fram emot. Jag börjar bli lagom rastlös härhemma nu... Men det kanske är ett tecken på att det går åt rätt håll? Vore utmärkt om jag kunde få ut lite av rastlösheten på packande, men vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja. Tor har ialla fall börjat lite smått för om allt går som vi ÖNSKAR så blir det flytt förr snarare än senare och då är dte inte så mycket tid att tala om.

Inget är som väntans tider... Just nu är det dödläge med "allt" här hemma. Väntar på slutgiltigt besked från banken där datasystemet för morgonen är nere. Bara att vänta då med andra ord. Det gör i ju försig inte så jättemycket känner jag, i det här läget inser jag hur skört det jag mentalt byggt upp den senaste måndaden faktiskt är. Sover oroligt igen. Dags att försöka dra ner på det mentala planet igen, jag måste, det är ju därför jag är sjukskriven. Men skillnaden är att nu ser jag gränsen, svajar lite på den och tar ett steg bakåt istället för att tänja den framåt som jag gjort tidigare. Det kanske går att lära gamla hundar att sitta? Nu vill jag framåt, men det får uppenbarligen gå liiite saktare än vad jag själv vissa dagara vill och önskar. Det tar år att bryta ner, kanske är lika bra att inse sanningen att det går inte att bygga Rom på en dag. Men jag tror på framtiden.

Vaknade med panik imorse, VI SKA FLYTTA!! Jag HATAR att flytta.... Själva kaoset som en flytt innebär stör min inre ordning.. ehhh, HAHAHA. Ne ok, nån inre ordning har jag väl kanske inte, men jag hatar flyttkaos. Det jag gillar är den slutliga förändringen när det hela är klart och jag längtar efter att kunna sitta och dricka morgonkaffe på vår altan med skogen som fasad, när allt är klart. Inga papper är påskrivna men vi köper bostaden av en nära släkting så det känns som det inte riktigt kan gå fel. Vi ska FLYTTA och det känns såååå bra! :-D

Ps. Ev måste dock Tove och barnen flytta med, annars vet jag inte hur jag ska överleva... ;-) Ds.

Vilken gårdag, den klassas lätt bland årets minus topp 10. Gick och la mig i förrgår och mådde ruggigt illa, kändes som jag ätit alldeles för mycket middag. Vid kl 23 var det kört.... Sen tillbringades resten av natten inne på toaletten. Sist jag mådde så dåligt var jag matförgiftad och bodde själv, så det måste vara ca 10-11 år sen. Hela gårdagen var jag i ett zombietillstånd som på kvällskvisten avslutades med gallkänningar efter blåbärssoppsintag... Tack och lov inget "riktigt" anfall, det gick över efter nån timme. Vet fortfarande inte om det berodde på något jag åt eller om jag åkte på en hederlig magsjuka, lär väl märkas om någon annan i familjen blir sjuk. Är oerhört tacksam för att ha den man jag har, han är helt freaking fantastic. När jag låg däckad i sängen i stort sett hela dagen försökte han göra allt för att få i mig något ätbart/drickbart och begav sig tom iväg till affären i spöregn/åskoväder för att handla lite "tillfriskningsproviant" + att han ställde sig och bakade bröd. Min underbaraste.

    Idag mår jag betydligt bättre, känner mig nästintill helt återställd. Lite "svajigt" fysiskt kanske, men det kanske blir bättre under dagen. Det känns lite som att ödet skrattar mig i ansiktet då jag skulle jobbat igår och nu åker på en karensdag, suck... Inte precis vad vi behöver just nu när jag är 50 % sjukskriven.... Men men, finns inte så mycket att göra åt saken.

För första gången sedan vi påbörjade detta husletande känner jag att jag faktiskt hoppas på det som nu står framför oss. Det känns rätt. Det var där vi började, men gled iväg på en massa sidospår, nu kunde det inte kännas mer rätt än såhär. I mitt tycke ett perfekt läge som behöver finslipas en aning, men med några samtal och lite hårt arbete så kommer vi nå dit. En bostad som helt klart behöver kärlek och omvårdnad, men med en uska och en ssk i familjen så kan det väl knappast finnas mer av den varan ;-) Vi får äntligen möjligheten att göra något till vårt eget, precis som vi vill, och vi kommer faktiskt ha råd med det dessutom då kostnaden blir betydligt lägre än vi tänkt oss. En kompromiss för oss båda som vi båda känner oss mer än nöjda med; vi kan fortfarande leva och hitta på saker och behöver ine lägga alla pengar på vårt boende. Ju mer vi funderar, tänker och räknar så blir fördelarna som väger över nackdelarna bara fler och fler. MEN, inget är bestämt och bokat. Så än fortsätter vi att hoppas och drömma lite, men efter helgen så hoppas jag att vi kommit till ett beslut. Det känns bra i maggropen.

Den stora nackdelen: vi kommer flytta ifrån ett helt gäng underbara grannar/vänner med en hel massa lekkamrater till barnen. Dock blir flytten i så fall endast några hundra meter, så jag hoppas och vet att vi fortfarande kommer träffas. Vi får helt enkelt se till att det blir så! Men det gör helt ärligt lite ont och känns mycket vemodigt, men man måste våga för att kunna vinna?

*Pirr pirr*

Herre min skapare vilken utmaning jag stötte på på jobbet idag! Kökstjänst... Andra gången sedan jag började jobba. Insulindropp och EDA-pumpar; släng er i väggen för här skall göras matbeställningar! Tur att det finns så många hjälpsamma kollegor. Men jag tror att alla som skulle ha mat fick det och jag hoppas jag beställde hem rätt slags ost och snör till personalens Fredagsfika, annars är risken att jag blir halshuggen. Ne, skämt å sido, det är ganska skönt att vara i köket ibland, lugnt och relativt stressfritt. Men ruggigt ovant. Det som inte dödar, det härdar! 

   En jobbdag kvar på Fredag, sen ledig helg. Är så fruktansvärt trött idag, slitsamt att gå upp strax efter kl 5.

Laddar upp för brännbollsmatch med jobbet ikväll, det ser jag fram emot. Behöver lite positivitet, glädje och skratt i vardagen! Blev dessutom uppringd och tillbedd att jobba dag istället för kväll imorgon och det gör jag gärna, är inget storfans av kvällar, det är efter dem jag i regel mår dåligt, jag kan inte slappna av och få bort tankarna från jobbet när jag ska gå och sova i stort sett direkt efter jobbet. Tänkte passa på och ladda lite batterier genom solen på förmiddagen, men när jag väl kom ut så dök det upp en massa moln stup i kvarten och jag höll på att frysa ihjäl istället, så jag tar väl min bok och förpassar mig själv till soffan. Tur att Saga är en ganska självgående liten dam, hon roar sig själv och leker med sina dockor. Ska bli bra för henne att börja skolan om dryga året, hon behöver få mer social stimulans på dagarna.