M-a-ll-as Dagbok

Vet inte om mitt behov av en lugn arbetsdag tillslut blivit uppfyllt av någon högre makt eller om vi bara hade ren tur idag på jobbet, det har varit en PERFEKT arbetsdag. Allt har rullat på precis som jag önskat och det har varit ett lugn över avdelningen, DET behövde vi alla nu. Så jag tänker inte ha det minsta dåligt samvete för att vi hunnit ta en extra kopp kaffe (möjligtvis för godiset som slank ner samtidigt), för det händer aldrig numera. Såna här dagar får man chansen att fundera över varför jag trivs så bra som jag gör, i vanliga fall hinner man knappt andas och är glad om man vet vad man heter när arbetsdagen är slut.

Blev en fotbollsmatch med en hel drös med barn på gården efter jobbet. Med minimänniskor på i snitt á 120 cm höjd som inte riktigt har full styrsel på benen resulterar det i en sjuhelsikes massa blåmärken på mina smalben. Vet dock inte vem av oss som viftar värst och inte kan hålla benen i styr... ;-) 

Söndag imorgon, dagjobb och sen ledig i två dagar, just denna veckas schema känns helt ok!

Idag ska jag få bebismysa, X 2! Himla bra att bli moster, man slipper vara vaken på nätterna med skrikig bebis och kan ta vara på alla mysigheter som att kramas å sniffa bebisdoft (och köra barnvagn de gånger man vill). Bebis nr 2 är Knut, en kompis lilla kille. "Freja och Knut", det låter bra som ett framtida par! ;-) Det känns lite underligt att min syster är mamma, på ett mycket bra sätt. På bara en månad så känns vi som vi hamnat på samma "livsplan", jätteroligt! Tror att våra små knoddar kommer ha mycket roligt med varandra i livet, även om det skiljer 5-7 år. Gissar på att Frejsan kommer ha en mycket överbeskyddande kusin som kommer slåss för sina "små tjejer" när de blir stora ;-) Ser fram emot att få ta del av ännu ett litet liv som växer upp! Mosters lilla gulltroll.

Känner att jag kanske skulle våga mig på att besöka ett solarium 10 min idag igen, det gjorde gott för min vinterbleka hy. ;-)

När jag är ledig så vänder vårvädret och kylan kommer tillbaka! Blåste inga varma vårvindar imorse när Emil skulle gå till skolan. Gårdagens kvällsjobb var en fröjd mot vad det varit den senaste tiden. Kändes riktigt bra att gå hem från jobbet och vara nöjd med sin arbetsinsats. Två lediga dagar framför mig innan helgjobb. Med våren innebär det måstet att åka till stugan och kolla över om den överlevt vintern, vilket är hög tid idag. Delade känslor för min del, men vi måste. När sommaren är i antågande innebär det mysiga dagar vid sjön, men med ett ständigt gnagande i bakhuvudet över att barndomsparadiset förfaller och ingen har tid, ork, lust eller pengar till att förändra det...

Det spelar ingen roll vad jag gör, hur jag tänker eller hur jag känner... Det värsta är förmodligen att den insikten endast är min, att det inte spelar någon roll hur jag känner för den som skulle behöva inse det förstår det inte alls. Varför? Det sårar, mer än något annat och det finns absolut ingenting jag kan göra åt saken, men det gör ont, mer och mer för varje gång. Och det händer gång på gång, på gång... Ibland önskar jag att jag kunde vara lika oberörd, otacksam, självisk och självgod. Problemet är bara att det är inte jag, inget jag vill vara. Jag älskar att älska och bry mig om. Men en sak kan jag lova; jag kommer aldrig göra samma sak, för jag vet hur det känns. Det finns alltid något gott med det onda, även om det "bara" är en insikt.

Tisdag, och jag tror det är Onsdag. Har längtat halva eftermiddagen efter soffhäng med gänget i Greys Anatomy tills det slog mig när jag tittade på text-tv att det är Tisdag... Inte helt fel med desperata hemmafruar heller, men jag har faktiskt ledsnat aningens på damerna på Wisteria Lane. Idag har jag fått lite revansch i humöret, en bra dag. Har dessutom invigt mina nya lila arbetsskor, gillart! Trodde nog inte att ett par skor kunde göra sådan skillnad, men attans va bekväma de är. Som pricken över i:et har jag varken spänningshuvudvärk eller domningar i ansiktet ikväll, tål ju att tänkas på att det kanske är allt gående på hårt golv i värdelösa skor som också spelar in på detta som numera känns mer som regel än undantag. 

Barnen är tröttare än tröttast ikväll. Det tog knäcken på dem att gå upp imorse. Att jag sen kl 05.30 insåg att det kanske är hög tid för gymnastikskor och att Saga faktiskt inte äger några sådana som hon fortfarande kan ha gjorde att stressen blev ett faktum. Tur att damen älskar sina fodrade gummistövlar... Vet inte riktigt vart mina tankar och planering befinner sig numera, på semester?  

Känns lite som en ångvält passerat över mig idag. Jobbdagen har förflutit relativt smärtfritt men jag kan i ärlighetens namn säga att morgonen fylldes av ångestkänslor, jag vill inte känna så, i grunden älskar jag mitt jobb.... Nu vill jag att det ska kännas bra! Å vad är det för dumt påhitt att ha sommartid??? Jag är helt slut av att kliva upp "mitt i natten".... Sova!!

Väldigt trevlig gårdagskväll. Dock tidig, är inte riktigt van vid att vara ute och slira. Tor mår jättebra idag, han menar dock på att han ska bli nykterist, men han mår JÄTTEBRA. Dock beror det helt och hållet på vattnet på bowlinghallen. Vi har lite delade åsikter i den frågan.. ;-) En låååååång natt kan jag ialla fall säga! Imorgon är det åter till jobbet som gäller, lite blandade känslor. De här dagarna var välbehövliga, min hjärna har fått stänga av lite. Imorgon är det åter till att slå på den på högvarv igen.. Jag längtar samtidigt tillbaka, mitt jobb är världens roligaste. Insåg kl 01.00 inatt att det är sommartid idag, tjohoo. Sömn, det är vad jag behöver just nu...  

Igår besökte jag ett solarium, för första gången på... 10 år? I hela 12 min (eller 10 min ialla fall, för det tog en stund innan jag lyckats styra upp allt och slog igång solariumet lite väl tidigt). Idag är gårdagens kritvita hudyta utbytt mot en grisskär nyans (blev en stund i solen ute också), och huden stramar lite lagom i ansiktet. Drog på lite brun utan sol som pricken över i:et igårkväll, så jag tror faktiskt att jag skymtar en brun nyans mitt i allt rödlätt. Jag och solarium har inget vackert förflutet ihop, jag bränner mig av bara tanken på att sola. Men igår fm var jag nära att bryta ihop framför spegeln när jag inhandlat en ny foundation i nästintill ljusaste nyansen och jag var ändå ljusare i hyn... Är det underligt om jag ser ut som jag legat i ide det senaste halvåret? Jag behöver känns mig lite mer piggelin!

Idag vankas det en barnfri kväll för mig och darling. Barnen ska sova hos faster för första gången. Middag och bowling står på schemat tillsammans med ett helt gäng trevliga prickar. Kanske ska försöka hoppa ur morgonrocken så vi kan bege oss för att lämna kidzen.

 Lilla Liten

Känner mig mycket piggare idag. Eller "piggare" kanske var att ta i, då jag tog en allergitablett och rhinocort igår kväll för att se om det kunde avhjälpa min nästäppa. Men hellre "slö" av allergitablett än den eländiga lugnande tabletten som skapar "bakfylla". Det allra bästa i kråksången är att nästäppan minskat och en klåda jag haft i ögonen och inte tänkt på, förens nu, är borta. Wonderful. Jag vet att jag varje år funderar på om jag kanske har en släng pollenallergi, men avfärdar det hela, men blir hjälpt av medicin. Men håller det sig i såhär lindriga former så kan jag nog stå ut med saken. Eller så är det bara en envis förkylning ;-)

Morgonen har tillbringats med att lyssna ca 300 ggr på:  "Vet du vad som hände igår, tre små loppor dansa tango i mitt hår, en försvann och den andra satt på min näsa och sjöng: jippiajaj ta mig om du kan, jippiajaj ta mig om du kan, den försvann!" Oklart vart loppa nr 3 befinner sig... Sagaloppan har ledig dag från dagis, så det är tjejförmiddag i Anderssonska residensen. Är sjukskriven även idag, hoppas på att fyra lediga dagar ska göra underverk.... Känns som en bra dag, bara att hoppas att magkänslan håller i sig. Våren är ialla fall här.

En "ledig" dag var inte en dag försent, så trött på förmiddagen att benen knappt bar mig. Lite extra sömn, en spontan lunch med syster, Freja, Jossan och Knut vände melankolin till livsglädje igen. Dagen avslutades med middag hos Tove och barnen. Precis vad jag behövde idag; umgås med familj och vänner, samt lite vårsol. Jag är fortfarande trött, längtar inte för 5 öre tillbaka till jobbet (vilket jag i stort sett alltid gör när jag är ledig annars), men det känns ändå som jag fick lite andrum för mig själv. Jag vill vara jag igen! Planerar att jobba på Måndag igen, hoppas på att 4 lediga dagar kan räcka för att ladda lite batterier, ialla fall såpass att jag klarar mig till ledigheten efter påsk.

Igår kväll nådde jag gränsen för vad kroppen orkar. En sömnlös förnatt slutade med en lugnande tablett (som jag tagit en gång tidigare och mådde uselt av). Idag känner jag mig bakfull. Både mentalt och fysiskt. Sammanbrottet startade på jobbet på morgonen när jag för första gången bröt ihop på allvar på jobbet.... (ok, jag stack mig på en kanyl en gång, då grät jag för att jag var arg på min egen klantighet!) En sjukskrivning som jag inte vill göra blev ett faktum efter att tårarna strömmat i över 1 timme igår kväll, av hopplöshet... Det brukar kännas bättre efteråt, men inte den här gången. Jag har tragits med en envis halvförkylning länge nu, jag antar att kroppen inte är "fit for fight" i grunden och lite lagom lugn och vila har lyst med sin frånvaro den senaste veckan. Det kanske helt enkelt var dags att säga stopp, innan jag blir knäpp (are). Om jag bara kunde sätta fingret på det exakta problemet, för det kan jag inte just nu. Jag orkar bara helt enkelt inte. Säkerligen en släng sedvanlig vårdeppression som spelar in också, kan jag hoppas. Just nu känns det som att hela jag kör i 120 km/h rakt mot en stenvägg...

Satte på datorn imorse och fick ett mail där jag vunnit ett par arbetsskor i en tävling. Ett tecken på att det finns en ljus i tunneln? Just då kändes det som ett hån...

När inser hjärnan att kroppen inte orkar mer, när är det dags att börja om på nytt, gå vidare, sluta kämpa och inse sig besegrad? Det är inte jag, men det kanske är dags att ändra sig.... Jag är en fighter, men kanske är gränsen nådd och passerad? Jag vet inte, men jag vet att det här är ohållbart, för mig.

Jag vill så gärna, lika mycket som jag inte vill....

Finns det något mer värmande för själen än barnskratt? Ett sådant som går från tårna upp till huvudet, det sprattlar och kittlas. Min man är expert på att framkalla såna skratt hos våra barn och andras emellanåt. Jag vet inte vilket som värmer mest; skrattet eller att jag älskar Tor så oerhört mycket som kan få fram den glädjen hos våra barn. Det värmer inifrån och ut, det får mig att le och skratta. Kärlek.

Idag fick moder natur ett bakslag och släppte tillbaka en släng av vintern. När jag klev upp efter 12 timmars orolig men välbehövlig sömn låg snön vit som ett täcke över marken. Bakslag. Igår kväll kändes det som ett gränsfall till psykbryt i min hjärna. Rent bildmässigt skulle man kunna förklara det som en överhettad motor med ett topplock, påväg att skjuta i luften. Samtidigt som sömnen kändes mer välbehövligt än något annat så kunde jag inte slappna av och somna. Frusterande. Idag känns det bättre, fortfarande trött och lite småsnuvig men ändock lite mer lugn i hjärnan. Jag avskyr att vara psykiskt slutkörd, för trött för att göra någon fysisk ansträning, men i mer behov än någonsin av just den ansträngningen för att kunna slappna av. Måste jag gå och bli snuvig på det? Vill ut på en springtur igen, men vågar inte riktigt. Tror att en springtur är precis vad jag egentligen skulle behöva! Får väl nöja mig med en promenad. Ikväll blir det husvisning, tror inte vi hittad vår drömbostad, men ett potentiellt boende som är i behov av lite omsorg.