M-a-ll-as Dagbok

Häromdagen slog det mig en sak. Man säger ofta att händelser man är med om som liten sätter spår för resten av livet. Det finns en sak jag älskar: regnsmatter mot plasttak. Häromnatten ösregnade det och jag hade efter trängsel och hostningar hamnat i soffan. Somnade lugnt till regnet som slog mot altantaket. Vaknade nån gång mitt i natten och kände mig trygg och insåg efter en stund varför. När jag var liten bodde vi hela somrarna vid vår gamla stuga. Vi sov alla i ett rum och utanför låg en altan med plasttak på. Just där, som liten och utan ett enda bekymmer hela världen var jag trygg, det fanns inget som kunde skada eller skrämma mig sålänge jag befann mig just på den platsen, i ett slags barndomsparadis. Infann sig inte total tystnad så var det regnsmatter, beroende på väder. Så nu vet jag varför jag älskar ljudet av regn mot plasttak.

    En annan sak jag insåg häromdagen var tryggheten och bekymmerslösheten som infann sig varje gång jag som liten fick krypa ner under mammas duntäcke och slumra en stund på morgonen. Doften av mamma som dröjt sig kvar, tryggheten, värmen och det lite "småprassliga" ljudet som uppstår av duntäcken: lycka. Nu har jag äntligen blivit med duntäcke själv och somnar som en ängel så fort jag får krypa ner mellan lakanen. Tänk så mycket lite regn och ett duntäcke kan göra. En stund av trygghet, en stund av bekymmerslöshet och inga måsten. Att få vara ett barn en stund, liten i den stora världen. Blir vi någonsin helt vuxna inombords? Bör vi bli helt vuxna, eller kanske det kan vara nyttigt att ha sina små tillflykter dit man kan drömma sig bort till en värld där det inte finns några faror eller elakheter? Jag undrar vad mina barn kommer minnas som trygghet när de blir stora...?