Magister Storks Blogg

God morgon...

Så har då kärnkraftsindustrin haft "öppet hus" när miljöaktivister cyklade, kröp och klättrade in på anläggningar i fullt dagsljus. Vad terrorister kunde ställt till med om attacken skett nattetid är inte svårt att räkna ut.

De senaste årens händelser visar förstås att den svenska kärnkraften inte alls är säker. Tillbud som döljs, bristande kommunikation, dålig uppföljning och uselt säkerhetsarbete.

Jag lyfter fram min Tjernobylhistoria än en gång som ett exempel på vad vi kan gå miste om i framtiden om vi okritiskt köper tillrättalagda förklaringar om kärnkraftens förträfflighet av politiker med inskränkt och kortsiktigt tänkande.

Jag kommer mycket väl ihåg dagen när Tjernobylolyckan inträffade. Min grabb skulle genomgå en mindre operation och regnet öste ner. Det vi inte visste då var att regnet förde med cesium och annan radioaktivitet när det smattrade mot trottoarerna vid sjukhuset.

Så här drabbade Tjernobyl mig och mina hemtrakter...

Den första sjö i Sverige som testades efter Tjernobyl var "vår" sjö, vårt fiskeparadis i Tärnafjällen. Där hade svärfar fiskat sedan 50 talet, men nu visade strålningsproverna på skyhöga värden, 20 000 beckerell. Fisken var nu otjänlig som föda. ( Ätbar fisk, svamp, bär etc. bör inte innehålla mer än några hundra beckerell enligt strålskyddsinstitutet...)

Jag saknar promenaden upp till vår fiskesjö. Två timmar brukade den ta. Den tysta vandringen genom den täta skogen var svettig men samtidigt magisk! Tankarna kom på det kommande fisket. Hur låg vinden och skulle vattenståndet i de små tjärnarna vara idealiskt eller kanske för högt? Vattenflödet i bäckarna vi gick över gav ledtrådar, men vi visste förstås inte säkert hur det var däruppe, vid foten av fjället.

Jag saknar Genesaret, den lilla rödingtjärnen där vi brukade vila på halva sträckan upp mot fjället. Där vakade rödingarna flitigt, men det fisket sparade vi alltid till vintern. Svärfar tog alltid plats på tronen, den platta vilostenen där han pustade ut. Redan där brukade de gamla fiskehistorierna komma. De man kunde utantill och där fiskarna växte i storlek för varje år som gick.

Jag saknar de sista hundra metrarna fram till kojan. Nu kunde man se hur högt vattenståndet var och glädjas över den kommande kaffekoppen och vilan. Svärfar kokade alltid kaffet, svart men gott. Sedan lade han sig på britsen i kojan och vilade, ingen stress och ingen hets.

Jag saknar lukten av bränt enris från rökstuten när vi rökte de mindre öringarna som vi fick. En riktig läckerhet att lägga på tunnbrödsmackan när kroppen behövde återhämtning efter en lång dags fiske.

Jag saknar ormvråken som gjorde utfall mot oss för att vi inte skulle gå mot hans bo.

Jag saknar minken som brukade äta upp fiskskallarna som blev över när vi rensade fisk.

Jag saknar den fantastiska naturen och vilan i solslänten framför kojan när fisket inte riktigt ville sig. Där kunde man luta omkull sig, sluta ögonen och bara vara ett med naturen.

Jag saknar spänningen när öringarna nafsade på masken eller flugan. Vänta lite, vänta lite och så ett ryck. Ibland blev det fisk, ibland inte.

Jag saknar den magiska stillheten i vårt fiskeparadis... men som ni nog förstår så smakade fisken inte som förr sedan Tjernobyl förgiftat "vårt" vatten.

Det som inte kunde hända...hände i Harrisburg och Tjernobyl. Det som inte kunde hända....hände i Fukushima och Marcoule. Frågan är bara, när och var händer det som inte kunde hända igen?

Det lär ta hundratals år innan strålningsvärderna kommer ner i normala nivåer i mitt fiskeparadis i Tärnafjällen, men då har jag "vikit in årorna" för länge, länge sedan...

Ha en trevlig dag...

Magister Stork

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _   

Här kan man klicka på olika kategorier ifall man får lust...

 Skolminnen  Bilder      Barn        Debatt       Blandat     Nöje       Sport