Hon har gjort det igen. Överlistat hela mänskligheten. Eller bara sin husse. Men ändå.

Hon började med att sätta upp framtassarna i soffan och gav sig i samma stund på husses fejs. Den rosa tungan långt upp i näsborren – vem kan motstå det…? I nästa stund ser jag hur ett litet bakben försiktigt, försiktigt lyfts upp. Kroppstyngden balanseras om och nästa bakben kan lyftas upp. Supersnyggt. Jag ligger dubbelvikt i andra delen av soffan och pressar ner huvudet i kuddarna för att inte skratta högt och tänker att detta är en dust som Per själv får ta med Mira.
Per gnyr lite ynkligt ”vad ska jag göra?”. Ja, typ ta ner henne. Mira faller tungt ner på husses mage och lägger sig till rätta. Hon har redan utsett sig som segrare. ”Jag kan inte, jag är för svag” pressar Per fram medan Mira fortsätter sin slickattack. Och då menar han inte svag i kroppen och fysiskt inte kan lyfta ner henne utan erkänner helt sonika att Mira har honom virad kring sin sporre. ”Gör det du!”, bönar Per.
Konversationen påminner mer om vem som ska utföra ett barmhärtighetsmord än om en hund som ska hoppa ner från TV-soffan. Denna gången känner jag att jag får ta smällan. Mira sprattlar som en nyfångad abborre. MATTE, JAG VILL INTE!!!

Det hela får mig att tänka på ett annat spektakel jag och Per fick genomgå för några år sedan. Då bestod vår familj av en liten slöjstjärtsfisk vid namn Gäddan. Gäddan blev sjuk, fick ballongmage och kunde inte simma mer. Eftersom vi var snåla smålänningar och höll honom oförsäkrad fick vi ta saken i egna händer.
Konversationen var exakt den samma då som nu, fast tvärt om. Hmm. Svårt att hänga med där kanske? Då var det jag som inte visste vad vi skulle göra, jag som inte kunde, som var mentalt svag och överlämnade allt ansvar till Per. Stackarn. Våra hjärtan blödde för lilla Gäddan, han hade varit så tjusig i sin lila och röda kostym och att bara ligga på sidan och kippa efter andan kändes inte värdigt.
Jag var tvungen till att gå hemifrån, jag ville bara inte tänka tanken att Gäddan skulle gå vidare till de sälla jaktmarkerna. För att snabbt få slut på lidandet och samtidigt slippa se Gäddan i ögonen (nerspolning eller kniv var därmed otänkbart) la Per fisken i en plastpåse och stampade till på den med all sin kraft.
Splash.
Resultat: Gädd-substans över hela sovrummet. Så att lyfta ner en sprattlande hund från soffan känns rätt okej.