Det börjar att komma sig med energi men har sovit några timmar i eftermiddag men blev inte något piggare efter det. Allt för lite sömn dem sista dagarna men jag hinner som sagt var inte med. I dag har jag haft möte hemma hos mig själv i hela dag och så blev jag trött och orkeslös en stund. Försökt att ta igen det nu men huvudet är inte riktigt med och det är så mycket annat som är roligare att göra än att skriva stora dokument. Men imorgon kväll måste jag skicka iväg det jag har, och så måste jag förbereda mig inför en dag på kurs och så blir det en ledig helg förutom söndagen. Jag är lite i tvivelens tid, både när det gäller ett av mina jobb och så vart jag skall ta vägen i framtiden. Osäker på om det jag gör är rätt, eller om jag är på rätt plats. Så lite välkommen som jag känner mig har jag i och för sig känt på förut men att inte helt kunna få vara mig är inte min grej. Att stänga inne det man går och tänker på och som är mig som person är inte min grej. Hade det varit enkelt att få något nytt jobb hade jag gjort det men här jag bor växer inte jobb på träd precis. Har sökt men får hela tiden avslag. Inom mitt område kan man få jobb men jag har ingen lust att göra det jag vill göra något helt annat. Det känns som att jag närmar mig ett vägskäl, att jag igen skall ta en beslutning över mitt liv och mitt val av yrke. Rastlösheten är min stora följeslagare. Kommer nog aldrig att slå mig till ro jobbmässigt. Bostadsmässig har jag närmat mig "hem" mera än någonsin. Men i detta tillfälle kanske man måste flytta på sig mot sin vilja och det vore en ny upplevelse. När man börjar att bli så gammal som mig tror man att någon gång skall väl alla dessa svåra val och beslut stoppa upp. Någon gång skall väl jag också få ro i själen. Det eviga jagande på jag vet inte riktigt vad. Det jag jagar på är väl upplevelser, och att hitta meningen med livet så jag inte blir destruktiv och gör något som inte är bra för mig eller min omgivning. Min gräns för vardagslycka och det absoluta botten är väldig hårfin. Det som ser ut till att jag är stark, tål många stormar kan också ha fel i olika lägen. Som nu och utifrån den situation jag är i i mitt projekt kan det lätt göra att jag hamnar på randen igen. Att vippa över för mig nu utan att någon resverplan eller nytt mål skulle vara ödesdigert med tanke på vad jag väljer vidare. Jag har som sagt genom åren fått svårare och svårare till att hitta meningen med livet, och det som skall hålla mig vid liv. Sist var det extremt svårt att nå den punkten som är på idag. Jag trodde en period att jag inte skulle klara det överhuvudtaget, att mina destruktiva tanker skulle få övertaget på mig. Det är jag livrädd för pga jag vet att livet är dyrbart, och vi har det bara till låns men då ser jag bara en väg ut. Som jag skrevet i många år så är mitt liv en kamp om att överleva. Varje dag är jag glad för att jag inte har några mörka svarta tankar. Detta blev lite dystert, tror jag stoppar här och nu. Kram