Jag känner en liten lite känsla av hopp i mina lilla kropp, kan det vara sant?? Hur ska jag förstöra den? Jag kan inte minnas när jag sist vaknade på morgonen & va nöjd över att vakna.. Det va en perioed precis när jag började med min ångest medicin då jag fann det skönt att kliva upp, då det va så många år sen jag vaknade på morgonen utan ångest.. Och helt jävla ärligt så ska jag tala om att efter ett par dagar saknade jag den!! Jag frågade min sköterska/ kontakt om jag va riktigt frisk? Hur kan man känna sig tom utan sin ångest? Men det var inget konstigt,det va den ända känslan jag kunde känna så inget konstigt alls för vem vill gå omkring och bara vara tom?? 

Nu har jag lärt mig leva utan den men inte riktigt tagit till vara på det tro jag.. Nu äter jag en sort till så frågan är om det är den som ger mig den här känslan? Känslan av att jag inte är ett hopplöst fall? 

Vilken satans tur det finns preparat som kan ge oss känslor när man har låtit missbruka bort dom viktiga trådarna i hjärnan..

Det va ju så att mitt missbruk också gav fysiska skador, med all rätt! Min lever va mot allas förvåning i fint skick, min hjärna och dess så sårbara nerver hade tyvärr tagit så mycket mer skada.. Detta är något jag får lära mig att leva med.. Men när jag tä'nker på allt annat jag kunde förlorat så är detta ett milt straff!! 

Jag har rätt till hjälp i hemmet men har tackat nej, trots att jag är på god väg att stå för det jag har gjort har jag inte riktigt än accepterat den jag har blivit.. Och tyvärr har inte hela min omgivning heller kunnat acceptera och förstå..

Men att någon skulle få kliva in och hjälpa mig med saker jag har klarat innan i mitt liv känns inte alls bekvämt, jag tar den hjälp jag får av familjen nu och det känns som den räcker.

Jag kan vara otroligt ledsen över vad jag har ställt till med.. Men jag måste lägga energi på att lära mig leva med det istället för att undra och va arg över de!! 

Det finns en vän som har funnits vid min sida inte från resans början men hon har varit med ett tag.. En sån vän borde alla ha... Tänk att krypa hem till någon, gråtandes över vad man har ställt till med, skapat alldels på egen hand, Och hon öppnar sin dörr och öppnar sin famn & trösta bara tröstar,lyssnar och förstår.. Hon har aldrig dömt mig!! Hon kommer finnas i mitt hjärta för evigt och hon är en stor del av mina barn, en familj som välkomnade oss i sitt hem, utan att undra eller ifrågasätta.. bara OMTANKE & KÄRLEK!! 

Jag växer av att få skriva här, ja jag blotta mitt liv men jag har kommit ganska långt i min terapi, jag står för vad jag har gjort, detta är jag , alla misstag och sne steg, men jag kämpar & kämpar för att få tillbaka lite..

Jag vet att jag alltid har varit den starka, glada,hon med så mycket energi & som inte kan leva utan humor & ironi!! Men jag är kvar!! Jag finns!! Men det finns en baksida på alla människor!! 

"NOMI"