Tisdag kväll,& tio timmar på jobbet är gjorda. Nu har jag tre dagars ledigt, eller har ju mina måsten..

Frågan är om jag kommer sakna dessa möten sen när jag ska klara mig själv, lika mycket som jag ett tag saknade min ångest? Det finns en viss rädsla..

Jag har så svårt att hantera saker, när jag hade lämnat mina barn i söndags, gjorde jag som jag så många gånger förut när jag mår dåligt, jag väljer att försvinna.. Jag mår dåligt att telefoner som ringer, människor jag möter, & låser in mig..Jag behöver ett par dagar..Så det är vad jag har gjort även nu, kommer ta lite längre tid denna gången känner jag då det handlade om en förändring när det gäller barnen som jag har väldigt svårt att hantera..Det är mitt beslut, ett beslut som jag har fått stöd i och som jag vet är det rätta för mig & barnen nu...

Jag har ju en enorm rädsla, den är säkert helt jävla normal, men den rädslan trycker i mitt huvud hela tiden  nu, tänk om dom inte komma tycka om mig lika mycket nu när jag ska träffa dom så lite? Kommer dom glömma sin mamma? Helvete va rörigt det är i mitt huvud nu, vad kommer hända??

En av min pojkar skrev till mig för ett tag sen:

"Mamma jag älskar dig till månen & tillbaka,  glöm inte det"

Det är så vackert<3

Jag tänker att det som händer nu,dom beslut jag tar när det gäller barnen är något som måste bli bra,  det är ju inget man bara rätta till sen..Denna tiden är ju så viktig, men jag måste tro att jag gör rätt... Men hur fan ska jag veta om jag gör det??

Vet ni att när jag fungera som bäst det är när någon annan bestämmer åt mig,ta mina beslut..Ja det kan tyckas bekvämt,men det handlar inte om det det handlar om att jag inte litar på mig själv & min förmåga att ta beslut..Men inga problem jag kommer att få gå i terapi & lära mig det, herregud vad hade jag gjort utan all denna terapi?? Dom har en heltids tjänst på det där stället endast till mig:) Jag kan helt ärligt säga att dom har tålamod...Jag vet att jag inte är lätt att ha att göra med.. Mycket ilska, och förbannat envis..

Men ibland undrar jag varför? Varför är jag den jag är? Jag har alltid känt mig annorlunda, svårt att förklara hur,det är ju som sagt mina onödiga tankar så att med ord dela med mig av dom är ju inte skit enkelt!

Ikväll när jag sitter här är allt bara så tomt, jag vill vara ensam med mina tankar, mina tårar, samtidigt så önskar jag av hela mitt hjärta att det var någon här som jag bara kunde få prata med, få ur mig allt... Någon som bara säger mm, okej, jag förstår. Får inte säga emot eller prata om mina brister...

För inte så längesedan så försvann någon ur mitt liv, vet inte varför, eller hur det gick till... Jag vet bara att jag har så svårt att släppa, och lägger oftast allt på mig, så nu undrar jag återigen,vad är det för fel på mig? Är det för att jag är lite annorlunda? Men hur fan vill dom att jag ska va? Jag kan ju bara vara jag.. Det gör mig ledsen iallafall...

Nu är det bara så förbannat ledsamt, ensamt och bara en massa onödiga jävla tankar!!

"NOMI"