Jag tycker det är svårt att skriva en rubrik till varje inlägg, jag bestämmer mig ju inte innan vad jag ska skriva om. Så det sista jag gör är att på något sett hitta en rubrik som passar, det är inte alltid lätt då mina inlägg kan bli lite röriga..

Jag pratade med mina barn igår, dom hade varit på djurparken & dom va väldigt nöjda med dagen..Det va dom så värda!! Satan så jobbigt det är att höra deras röster, saknade är så stor.. Kanske låter knäppt nu men det är lättare att ta sig igenom dagarna när man inte prata med dom.. Jag vill inte heller gråta när jag prata med dom, men den sitter i halsen under hela samtalet!!

Jag har mått skit ett par dagar, kan inte riktigt sätta fingret på vad det är.. Men jag upplever allt väldigt pressat.. Jag befinner mig någonstans ingenstans, & där känner jag mig så oehört ledsen & arg på samma gång.. Jag skulle bara vilja säga så mycket till så många.. Men det kan bli så jävla fel, & det akta jag mig så noga för nu eftersom jag är förbannat trött på att städa upp efter det jag gör..

Jag känner tvivel & det gör mig både ledsen & rädd. Jag känner mig själv väldigt väl & min naturliga reaktion när jag tappar kontrollen är ilska, & det är precis vad jag lever i nu, ilska,ilska & ilska!

Jag har svårt att focusera & kontrollera vad som händer.. Att släppa taget om något jag har kämpat för så länge & så intensivt var tuffare än vad jag trodde, klart jag visste att det skulle bli smärtsamt, men känslan av misslyckade & skam trodde jag inte skulle bli så stor...

"- Hej mamma, hur mår du?

-Hej min favorit, jag mår bra, hur mår du?

-Mamma då är du frisk nu, jag längtar ju om min mamma..Kan vi komma nu då?"

Shit!! Det gör så ont i mig!! Vad är mitt jävla problem? Varför händer detta? Jag har sån lust att bara skaka om mig & skriva att jag ska vakna, glömma & bara fixa detta! Fixa att vara en bra mamma, deras mamma!!

För det är precis så det är, det är mig jag är så arg på.. MIG!! Ingen annan,det är mig jag måste bli förbannad på..

Jag är faktiskt uppriktigt ledsen över att jag lät allt gå så här långt, jag tror att jag kunde tagit tag i mig tidigare..Men istället valde jag att fortsätta gömma mig bakom min mur, i min sjuka värld & när jag var på andra sidan så spelade jag mitt spel.. Borde förstått att det inte skulle fungera i evighet, & jag hoppas så innerligt att allt inte är försent..

Men jag vet att jag gör allt vad jag kan för att få tillbaka det som betyder mest... Jag vet att det är dom som gör mig stark, men bakom allt det starka är jag, bara jag och jag är just nu väldigt,väldigt lite och svag och då gör det så ont.. jag gråter i min ensamhet,i min värld, bakom min mur där jag bara är så liten och svag... Fast jag tror att vi alla är det ibland, och man måste få vara det..

Det är svårt att sätta ord på en känsla..Så ibland när jag skriver så får jag inte alltid fram vad jag känner på ett rättvist sett, men alla har vi ju upplevt sorg, men vi hantera den olika...Jag ångrar så djup hur jag hanterade min sorg,jag ångrar så djup att jag valde att döva min ångest och allt runt mig...Det kostade så mycket, och allt jag har förlorat, bara för att jag va så rädd att visa mig svag..& skammen för mig själv va så stor... Men det är ju inte bara mig det gör ont i , det gör ont även i mina barn.. Deras oskyldiga små liv som har fått hantera så stora frågor...Jag är så stolt över hur dom hantera allt det som händer, deras hjärta är stort & jag beundrar deras styrka.. Shit vilka kids jag har:) Det kan jag med högt huvud ställa mig upp och säga: Jag är så förbannat stolt över mina barn, och är det något jag har gjort bra så är det dom!!

"NOMI"