Är det så enkelt? Kan man bara avsluta ett liv & få börja om, men allt jag har kämpat för då? Är det att bara ge upp.. Jag vill inte ge upp, jag kan mer.. Jag behöver bara få lite tid, tid att tänka & samla styrka..

Jag tänker tanken om att bara få lämna min verklighet, den full av krav.. tanken fyller hela min kropp med befrielse, men det kan inte vara så enkelt.

Jag lever i en ständig kamp, den har tagit så hårt på mig & allt jag just nu känner är ledsamhet, tårarna rinner när jag minst vill.. Jag vill inte visa mina tårar, jag vill inte ge upp!!

Två världar, jag lever i båda & kämpar allt va jag kan i båda, det kanske inte syns, men kan tala om att det gör fan så ont & min kropp är så trött...I min värld befinner jag mig i en kamp mot ångest, skam,skuld,sorg att försöka leva med alla tankar, detta syns inte bakom muren...På andra sidan muren i verkligheten, i den ytliga oförstående världen där är min kamp full av alla satans krav!! jag kämpar så hårt för att visa att jag är bättre än va jag va, jag gott gör allt som står i min makt, försöker passa in, försöker leva med dom skador som blev av mina misstag..

Jag kvävs av kraven, jag ställer krav på mig själv.. Jag gör mitt jobb, jag kan inte mer..

Jag börja blir rädd.. att gå omkring med tårarna rinnande & en klump i halsen gör att jag bara vill försvinna, komma bort, vill vara ifred.. Jag vill inte tröstas, jag vill inte ha en kram, jag vill inte behöva förklara min förtvivlan, jag kan inte tala om vad det är!! Jag vill bara vara ensam..

Det är som ett stort svart hål & jag bara faller, trots att jag har så fina människor som håller mig uppe, så kan dom inte komma åt min själ som faller..

Jag känner mig så arg, så satans jävla arg..

Hur i helvete kan dom bara vända mig ryggen, vem gav dom rätten att ställa krav på mig?? Och varför är jag så svag... Jag är svag för att jag är så beroende av dom som ställer kraven, jag är ledsen över att dom har vänt mig ryggen,dom jag hade nära...

Jag kan inte reda ut detta, jag fixar det inte... Tanken på att ge upp smyger sig allt nämre, för nu är det fan bara så mycket men ändå känns det så tomt...

Har inte ens förmågan att uppskatta närheten av mina barn, jag tar inte tillvara på den lilla tiden.. Jag vill inte att dom ska se mina tårar, jag vill inte att dom ska se hur jag mår.. Jag kramar om dom & då gör det så ont, jag älskar dom ju så mycket att det inte går att förklara.. Jag gråter när jag ser dom för jag vet hur illa jag har gjort dom, hur mycket dom har gått igenom... Varför, varför kan jag inte hitta den lilla glädjen?

Men det har gått långt nu, det svarta hålet är stort...

"NOMI"