Visst är det konstigt? Men för många av oss är det nog så. Varför är det dock så? Ja, jag har funderat på detta. Jag tror att det handlar om att om man lyckas så blir man erkänd och människor börjar att ställa förväntnningar på dig, ialla fall tror man det själv. Om framgången har kommit snabbt kan det vara så att man känner att man inte hunnit med och att man inte är tillräckligt förberedd. Många är vi nog som någon gång känt oss som en bluff och varit oroliga över att någon ska "sticka hål på ballongen". Till helgen ställs jag inför det här. Jag ska få vara med på scen under The Nike BLAST i Stockholm. Framför upp till 1000 personer ska jag få stå på scen och utöva yoga. Bara tanken gör att det börjar ila i magen av både förväntning och nervositet. Likaså var det inför vårt första Mamtreprenörsevent i Stockholm, det var så stort och jag kände mig så liten. Men det gick! Jag vågade och kom ut starkare och bara genom att göra sig medveten om sin rädsla för att LYCKAS kan man göra något åt saken. Nu ska jag sluta vara rädd och njuta av utmaningarna, för vad är egentligen det värsta som kan hända?
Citatet nedan beskrev på pricken hur jag kände:
“Our deepest fear is not that we are inadequate. Our deepest fear is that we are powerful beyond measure. It is our light, not our darkness that most frightens us. We ask ourselves, Who am I to be brilliant, gorgeous, talented, fabulous? Actually, who are you not to be? Your playing small does not serve the world. There is nothing enlightened about shrinking so that other p.eople won’t feel insecure around you. We are all meant to shine, as children do. It’s not just in some of us; it’s in everyone. And as we let our own light shine, we unconsciously give other people permission to do the same. As we are liberated from our own fear, our presence automatically liberates others.
Ut och stråla mina vänner. Var inte rädda för att lysa riktigt starkt!
//Camilla
