Som sagt sorg och glädje tar ibland varandra i händerna, även om det ibland är svårt att förstå sig på. Igår när vi åkte hem från Trollhättan och begravningen så hade jag en sådan otäck känsla av att allt skulle gå fel idag. Varför ska något få gå bra? När kommer nästa bakslag? Det känns som att vårt liv är fyllt av bakslag, det rullar inte på utför den röda mattan precis. Tankarna var många och naturligtvis är man inte så positiv i tankegångarna när man har varit på begravning. Oron var stor inför Victorias provtagning idag och jag gick igenom olika scenario flera gånger hur vi skulle lyckas att få till livet om nästa bakslag lurar bakom hörnet. Frågan är ibland när kommer det att ske? Ska vi få en månad till utan bakslag? Det är inte alltid så lätt att tänka positivt, även om jag verkligen försöker att göra detta och gör nog det utåt och åt Victoria. Men inom mig finns mycket oroliga tankar om framtiden och det är nog helt naturligt i vår situation men det är jobbigt. Det finns nog ingen mamma som tänker samma tankar som jag gör, som i dagsläget har ett barn som är friskt och inga andra svårigheter. Visst är alla oroliga för sitt barn, med tanke på olyckor osv. men det går inte att jämföra om man inte har varit utsatt för denna press att ens barn faktiskt har en dödlig sjukdom och man aldrig vet säkert hur sjukdomen kommer att bete sig. Ingen har svaret på det!!

Kan tala om att glädjen inom mig var stor när läkaren kom in och talade om att proverna såg bra ut. Det fanns INGA celler i ryggmärgsvätskan!!!!! Helt underbart, undrar om hon förstår vilken oro som ligger bakom varje provtagning. Hur jag synar varje rörelse och mimik i hennes ansikte när hon kommer in på rummet. Vilket budskap bär hon på? Ser hon glad ut eller lite reserverad? Vad har hon att förmedla? Glömmer aldrig när Victoria var 3½ år och nyinsjuknad i leukemi. Den manliga läkaren vi hade då var mycket allvarlig och talade om sjukdomen och ville gärna se goda resultat fort på behandlingen osv. Han såg oftast bekymrad ut och gav ingen större respons till oss. När vi väntade på det första preliminära provsvaret på hur benmärgen såg ut och hur hon hade svarat på behandlingen - de sjuka cellerna skulle ha sjunkit till en viss procentnivå för att man skulle se att behandlingen gav resultat. Den gången kom läkaren in med ett munspel och hoppade in som Pippi Långstrump samtidigt som han spelade samma truddelutt på munspelet. Då kan ni förstå att jag vågade tro på att han hade positiva provsvar att komma med. Där var det inte tal om att missförstå hans budskap den gången. Ett härligt minne!

Nu är det Göteborg som väntar nästa vecka och 6 månaders kontroll, därefter ska hon sövas varannan månad och få depocyte i ryggen.