Nu har hela familjen fått influensavaccinet. Victoria var mycket noga med att hon skulle få först och det var okej med oss andra. Hon satt i mitt knä och livet var väl inte på topp. Inte så konstigt med allt som hon har gått igenom tidigare. Innan satt de nålen i porten och tog prover och då sa hon inte ett knyst, men detta är hon så van med så det är inga konstigheter. Men allt som är nytt eller som hon inte gör så ofta blir jättejobbigt. Marcus såg mycket skeptisk och lite skrajsen ut när storasyster var så ledsen över sprutan. Så nu ville ju inte han vara nummer 2...så mamma fick kavla upp ärmen. Marcus höll mig i hande för det var nog bra för mig trodde han. Lilla gubben, omtanke har han iallafall.

Sedan fick pappa göra som nummer tre och sedan var han beredd. SAtt i pappas knä och skulle tänka på något roligt, sa sköterskan. Han berättade högt för oss alla vad alla gubbarna i Starwars heter och innan han var klar med alla namn och vem som tillhörde vem så var det klart. Lite chockad såg han ut.

Hoppas nu att vi klarar oss utan influensasymtom som kan uppstå inom några dagar. Vickan ska ju till Trollhättan ett par dagar nästa vecka och då vill vi ju inte ha feber. Men det skulle nog komma innan dess, sa sköterskan ifall det nu kommer.

Victoria ska fortsätta med Valtrex i 2 veckor till, men nu i en lägre dos. Läkaren tyckte att det var lite rodnande ännu och det är bra att fortsätta med lite profylaxtiskt behandling så att det inte blommar upp igen. Det är liksom inget konstigt för henne att äta tabletter så det är bara att köra på.

Ikväll har barnen kollat på sjukhuset på 3:an, det är helt fast vid detta program. Det får inte missas. Victoria är mycket bestämd med detta, hon lever sig in i hur alla mår och vad de säger och vad de gör. Intresset är stort. Idag led de så med en liten pojke som skulle få sitt gips på benet borttaget. Han var så ledsen och barnen nästan grät också. -Han är ju så liten! - Åh, vad söt han är. -Han är ju rädd,han tror ju att de ska såga benet av honom.  Detta var barnens kommentarer, inlevelse finns det. Tänk att de aldrig tröttnar på sjukhuslivet, det följer de både i vardagen och verkligheten.