Marcus Birro

Tobias Almborg, skådespelare och god vän, sade det från scenen i lördags, där vi satt i hans nya talkshow live:

- Jag känner ingen, vet inte om någon, som får så jävla mycket skit som du får.

  Jag har fått frågan flera gånger:

- Varför utsätts du för så myckt hat?

Fråga inte mig. Fråga de som hatar.

Jag vet inte. Jag kan bara tycka att det är jävligt orättvist. Vad har jag då gjort för att locka deras hat? Jag vet inte.

Frågan borde istället vara: Varför frågar ni mig? Är det jag som gör något fel? Varför rättfärdigar ni hatarna genom att försöka lista ut vad det är med mig som ger folk rätten att bete sig som dergraderade hyenor.

När jag hämtar Milo på dagis, när jag möter människor på stan, vill jag inte behöva undra om de är en av alla dem som hatar mig. Allt det här gör mig sluten, lite folkskygg nästan. Jag hatar att jag måste förhålla mig till hatet. Deras argument är alltid det samma. De hävdar att de kritiserar något jag skrivit.

Men att skriva att man "hatar allting med honom", att jag ska "brinna i helvetet" och att jag är "sjuk i hela jävla huvudet" är rätt dålig grund för att kritisera någons arbete.

Jag är trött på att vända andra kinden till. Jag är trött på att stå i centrum av deras flottiga brutalitet. Jag är trött på att svälja allt deras mörker. Jag blir förbannad, inåtvänd, sorgsen. Och jag vill inte vara sådan. Det är inte jag.

Jag vill vara glad, social och tillmötesgående. Men det är svårt.

Så vi flyttar. Vi drar till Italien om några veckor, Jag pallar inte med den där skiten längre. Sverige har blivit ett iskallt litet land, en kissfläck på golvet. Jag reser med min familj för att vara så glad och närvarande som de har all rätt att önska att jag ska vara.

Det är en lång känslomässig inflygning efter den här resan.

Jag har uppträtt nästan varje dag i en månad. Till det ska läggas en hel del skrivna texter, resor, teve, fotboll och familjeliv.

Jag har älskat varje sekund av det här.

Även när DN planenligt sågade Wayne älskade jag det här. Även när Karlstad och Malmö ställde ín för att vi sålt för få biljetter älskade jag varje sekund av det här.

I Umeå, som vanligt i fantastiska Umeå, infinner sig den fina känslan av att bitarna smeker sig på plats. Det tar några kvällar, sedan funkar allt. Det kommer mycket folk, responsen är fantastisk.

Jag älskar inte det här projekter mer när vinden vänder och tidningarna hyllar oss än jag gjorde i början och hade gjort även om varenda kottre sågat oss längst fotknölarna.

Det här projektet, att få turnera med Wayne Hussey, svävar ovanför alla sådana futtigheter.

I Gävle har jag feber och mår apa. Men kvällen blir grym. Dagen efter hyllas vi i tidningarna där. Samma dag vi ska köra i Uppsala får min roman fina recensioner och magiska Reginateatern är nästan fullsatt och till frukosten dagen efter kan vi läsa fina ord igen och i Norrköping är jag rejält nervös men det blir, som jag ser det, vår bästa kväll. Husseys pianospel till min dikt om Dante är suveränt känslosamt. Lerneby lyckas riva ner varenda sladd innan vi går på, men ett gapskratt är perfekt att starta en sådan här kväll med, så vi bygger något rätt fint den där kvällen.

Jag blir väldigt, väldigt glad av recensionen i Folkbladet på lördagen och i NT på måndagen. Jag vet att det är riskabelt att lämna ut sig till andra människors godtycke. Men jag blir glad. Norrköping är min hemmaplan och det var rätt smutsigt när jag sade upp mig från NT, från båda håll så det är väl bara mänskligt att jag faktiskt blir berörd, glad och varm, när min hemstad uppskattar det vi gör.

En sak lär jag mig av den här resan. Jag VET att det vi gör är bra. De fina recensionerna blir mer en skönt kliande fjäder längs ryggen. Tio sekunders njutning sedan borta.

I Växjö, sista kvällen, står vi längst fram vid scenkanten och publiken såtr upp och vi sjunger (nåja) Deliverence och det är på gränsen till overkligt, på gränsen till den ultimata drömmen och på kvällen sitter vi ensamma i hotellets restaurang, jag, Lerneby, Wayne, Cynthia och Graham och det är en bra stund, med Waynes helt och hållet galna minnen från The Missions storhertstid och på morgonen skiljs vi åt och det är en smula sorgligt men också rätt skönt och allting har gått över förväntan, personkemin mellan oss allaihop har hela tiden varit fantastisk.

Höjdpunkter?

Flera.

Men när vi intervjuas i Tv 4 Nyhetsmorgon är fint. Eller snarare när jag sitter kvar vid bordet medan Lerneby och Hussey kör Like a child again, en av mitt livs absoluta favoritlåtar, och jag ser dem i en liten teve strax nedanför mig, ser det blå ljuset, ser röken, och hör framförallt vilken galet vacker sång det är när den strippas ner till två gitarrer och Waynes röst.

Jag hinner tänka: Är jag verkligen med om detta?

Då löper en kedja från den jag är idag till Marcus på Svanebäcksgatan 1991 som byggde hela sitt liv med hjälp av The Mission.

I bussen från Norrköping till Växjö, när jag sitter bredvid Wayne och vi snackar lite om hur man skriver en bok, eftersom jag tjatar på honom att han borde skriva en.

När Lerneby och Husseys stövlar in till Förkväll-studion, högst upp på Sas Radison hotell i Stockholm, två minuter innan de ska spela Bird of passage.

Varje kväll när vi stod på scenen tillsammans, alla tre, är magiska stunder.

Tack till Cynthia som gjorde det omöjliga, fick oss med hjälp av ljus och annat, att se snyggare ut än vi är. Tack för din smittande värme och charmanta vänlighet.

Tack till Graham som slet med piano, t-shirts och gitarrer. Och sig själv.

Tack till Lerneby som också trodde på den här drömnmen. Tack till Pange och Jonas på Unitedstage.

Framför allt: stort tack till alla er som kom och lyssnade. Ni som stannade kvar för att berömma eller köpa en bok. Till Johan och en del andra galningar som åkte med till nästan varje stad. Tack alla som kom och utgjorde den här drömmen.

Jag är mycket tacksam över att ha fåttt vara med om allt detta.

Igår tog jag en promenad runt staden och lyssnade på The Mission. Det kändes helt overkligt att jag faktiskt fått vara med om allt detta.

Nu tar den här bloggen liten paus. Kanske återuppstår den om några veckor med annat namn, annat innehåll.

Jag har tilldelats tidningen Mamas fina utmärkelse Årets Pappa.

Vi får fyra stjärnor av fem i dagens UNT efter vårt gig i Uppsala.

Glädjande så klart.

Ikväll är det Lilla Teatern i Norrköping som gäller.

Här finns recension: http://www.unt.se/kultur/teatershow/en-onostalgisk-nostalgitripp-1117596.aspx

November är en månad utan dagar. Allting rör sig långsamt in i mörkret. Dricker kaffe, ser ut genom fönstret från mitt fina rum på hotell Arcadia på Körsbärsvägen. Jag är skäggig och ful. Det är okej.

Den här bloggen hade riktigt fina bilder från igår på Stenhammarsalen: http://emmafransson.blogg.se/2010/november/att-leva-do-som-joe-strummer.html

Yeah: http://gd.se/noje/1.2472633-marcus-birro-blir-aldrig-pretto

Också yeah: http://arbetarbladet.se/noje/recensioner/pascen/1.2472558-marcus-birro-pa-scen-ar-rolig-pa-riktigt