Marcus Birro

Den manliga delen av familjen. Jag med Milo Santino Totti. Min pappa Adriano, min lillebror Andreas. Min storebror Peter saknas. Han är hemma i Göteborg.

Först.

Ett från hjärtat stort tack till alla er som skrivit kommenterer här på bloggen och på andra ställen. Det är fortfarande enastående stort att ni tar er tid och berömmer mitt arbete. Och att ni vågar vara lyckliga för vår skull. Det är nästan overkligt stort för vår lilla familj. Tack för att  ni finns.

Det finns ord för allt.

Det svartaste mörkret tänds upp och går att leva med om man lyckas sätta ord på det. Vid katastrofen blir skrivandet och Gud viktiga för mång amänniskor, Vi behöver formlulera oss ut ur gränden. Vi skriver, sjunger , dansar eller skapar oss en värld ut ur det som står still.

Ord blir näckrosblad som andas uppe på ytan medans våra ben springer i mörkt vatten, som när man springer i en dröm.

Jag vill från hjärtat tacka alla som röstade på oss igår kväll. Det är lite overkligt att få känna all den där värmen.

Det är som att bli huvad upp ur en räddningshelikopter när man står med ryggen mot väggen och ser mobbarna röra sig en sylvass cirkel runt omkring på skolgården.

Jag dansade så gott jag kunde. Jag gjorde mitt bästa. Jag var mycket trött efter en vecka nästan helt utan sömn och hundra mil lagrade i den där gamla kroppen. Att som gammal gothare dra på sig grön plajettskjorta kändes inte heller helt bekvämt men väl ute på golvet hade jag väldigt roligt.

Efteråt var jag säker på att åka ut. Tävlingsbesten har börjat sätta sina tänder i många deltagare och det är, om vi ska vara ärliga, inte riktigt samma glada, välkomnande känsla mellan oss. Det är okej. Det gör mig inte så mycket. Jag vill dock dansa så bra (och bättre än igår) för mig själv och Helena. Mest av allt vill jag dansa bra för alla er fina människor som faktiskt ringer och röstar. Det är som politik. Ni ger mig ett förtreonde med era röster. Glöm aldrig att jag ser det så. Era röster är förtroenden, en biljett till mig som är giltig till nästa fredag. Jag är väldigt stolt och glad över att ha ett sådant fint stöd. Jag önskar jag kunde få ett ansikte och namn på er allihop.

Ett handslag, en vänlig blick, ett tack.

Där har du livet i ett nötskal.

Några ord om Rabhi. Jag hann aldrig bli glad precis när de sade att vi var kvar. Trist att Ranih åkte ur. Gillar honom. Jag lever numer ett rätt osocialt liv. Jag träffar Helena och min familj. Inte många fler. Under den här tiden har jag dock kommit Rabih väldigt nära. Det var länge sedan jag träffade en vän som jag kunde grava så mycket med. Han är fantastisk. Varm, rolig, generös,principfast och solidarisk.  Han har varmt, gott hjärta. Han sätter inte bara sig själv i främsta rummet.

Han är vad många i den här märkliga tevevärlden inte är. Liksom Agneta kan man nästan se hur han håller sitt hjärta utanför kroppen, i sina kupade händer. Jag kommer sakna honom mycket, både i träningslokalem och i tevehuset under fredagarna där vi brukar träffas och skratta åt hela det här underbara, fantastiska, galna och overkliga projektet tillsammans tills vi börjar gråta.

Rabih! Du kommer gå långt. Du lever din dröm. Tappa den aldrig ur sikte. Därför att den drömmen är ditt liv. Bli inte en av de bittra som sitter där sedan halvpackad på radhustrappan och undrar vad det var som hände, varför kärleken drog och ungdomen dog, varför det läcker vatten i källaren, varför jobbet känns hemskt, varför baksmällan smakar nedgrävd kopparpeng på tungan, varför hela världen tycks forma sin himmel till ett enda långfinger.

Bli aldrig bitter, Rabih. Låt ingen jävlas med dig genom livet.

 Håll dig uppe. Le mot världen. Flyt ovanför. Låt inte cynismen, elakheten, falskspelet och idioterna få pilla i iditt hjärta. Kör hårt, mannen!

 Var stolt. Gå förbi. Sjung dina sånger. Bli en röst i den här världen. Om du så får spela på utsålda arenor över hela världen eller bara sjunger akapella på ett pizzahak i helvetet. Skit i vilket. Lev dina dröm.

Detta gäller för övrigt alla människor.

RÖSTA PÅ MARCUS OCH HELENAS CHA CHA! Ikväll har Marcus Birro och Helena Fransson startnummer 6.

Dans: cha cha

Musik: Hot stuff (Donna Summer)

Telefonnummer: 099-414 06

Sms: Skicka MARCUS till 72 400

När startar en dröm?

Faller den över oss som ett tak störtar in eller smyger den in med den varma vårvinden en sen kväll i april när vi glömt balkongdörren öppen?

Mina drömmar har skiftat genom åren.

Tidigt handlade drömmarna om flickor, skinnjackor och rockmusik. Jag ville bli världens vackraste man. Jag blev, med Ljungströms retorik, världens räddaste man istället.

Jag avskärmade mig från alla Jag stod utanför. Jag var en del av det enda utanförskap som betyder något. Jag stod vid sidan om allting. Den överdrivet uppskruvade känsligheten behövde få varva ner, tappa en aning av sin djävulska noggrannhet.

Spriten.

Som effektivt klippte av det förflutna och drog en hand över mina skisser om framtiden. Bara nuet blev intressant. Jag behövde inte bli drabbad av alla dessa intryck.

Nu är dessa intryck  vägen och förklaringen till mitt arbete som författare. En okänslig författare är en dålig författare.

Jag minns december 2005 när vi fick reda på att Jonna var med barn. Jag hade varit nykter några månader och vi gick upp till Apoteket och köpte massor av stickor som vi kissade på som dårar (jodå, jag med) men vi ringde ingen, vi behöll glädjen för oss själva ett tag.

Vad gjorde vi då?

Jag jobbade på lokalradio i Norrköping, Jonna på Kulturkammaren. Månaderna gick. Vi åkte upp till sjukhuset några gånger för kraftiga sammandragningar och....men allt det där har jag skrivit om i Svarta Vykort. Där står allt.

Hur det känns att sitta vid begravningsbyråns minsta kista två gånger på sex månader.

Hur outsägligt värdelös och bortkommen man känner sig när man ser den svala, vita paniken i sin älskades ögon.

Hur övergiven jag kände mig när jag bad.

Det finns ingenting jag kan göra.... Det är en hemsk vetskap.

Efter våra två förluster är det som vår längtan blir en drake. Jag lurpassar utanför grottan med mitt löjliga svärd. Jag ska käka den där draken som man käkar sina fiender.

Jonna genomgick en stor och omfattande operation där läkarna satte ett sorts band runt livmodern. Men ingenting händer. Vi blir inte gravida. Vi undersöks och våra värden är i toppform. Det finns ingen förklaring.

Ger vi upp?

Aldrig i livet. No, signore. Nein. No.

Jonna påbörjar våren 08 nedreglering av hela kroppen för att göra den mottaglig för ett befruktat ägg. IVF. Provrörsbarn.

Vi lyckas på första försöket.

Jonna blir gravid och jag får beskedet när jag är i Scweiz och följer EM i fotboll för Svenska Fans räkning. Jag är kvar ensam i Zurich, de andra har åkt för att se Sverige spela och jag är märkligt samlad och varsam. Jag är inte riktigt där. Jag är någon annanstans.

Jag promenerar genom staden i ett mystiskt dunkel, en sorts värdig värme.

Sedan ligger Jonna däckad i ett halvår. Vi rullar henne i rullstol. Tidigt på morgonen den 5 februari 2009 sitter jag i balksätet på en bil och vid lunch samma dag håller jag Miloi famnen. Han kissar  och skriker högt. Han är en välsignelse. Han är en besvarad bön.

Vi hade inga bilder av lyckliga födslar. Vi hade bara bilder inuti oss på varma men döda små barn insvepta i vita handdukar, blodiga sår vid pannan, slutna ögon. Vi hade bara bilder på små, små kroppar, som en fågelunge i den darrande handflatan.

Hade jag haft världen där när MIlo föddes hade jag älskat hela världen, kysst varenda människa.

Imorgon fredag fyller Milo Santino Totti Birro ett år. Han ska få tårta med ljus, ballonger och tusen andra onödiga grejer.

Han ska få all den kärlek vi har,

En av förra årets starkaste upplevelser var att knäppa på datorn när vi kom efter en vecka på BB. Jag möttes av över ett tusen mail från människor som tagit sig tiden att glädjas med oss för att vi fått barn. Det är egentligen helt overkligt och väldigt starkt att få uppleva den graden av tacksamhet.

Tänk Milo! För ett år sedan var du en liten hög bara. Nu har du världens ljus i dina ögon. Nu hittar du nya stigar rakt in i våra hjärtan.

Älskade son. Du lever!

Samma stund står det klart att vi väntar barn igen! Jonna är i tolfte veckan men för oss finns inga säkra veckor. Vi lever under vulknanen på fler än ett sätt. Vi trodde inte vi kunde bli med barn utan har snackat lite löst om att sedan tina upp någon av Milos syskon som finns kvar på labratoriet i Linköping.

Detta ställer hela världen på en guldskimrande kant.

Vi trodde inte vi kunde bli med barn, Milo är IVF. Men det kúnde vi.

Vi är oslagbara!

Jag sitter på ett tidigt tåg och ser mig egen spegelbild genom fönstret. Det är bilden av  en man som lyckats där han tidigare ständigt misslyckades. Det är bilden av en man som törs drömma stort och naivt om ett syskon till Milo.

I himlen (som i min värld här nere är en mjuk, azurblå äng med fotbollsmål) springer Dante och hans syster och kikar ner på oss med ömhet i blicken.

När jag höll Dante i famnen den där djävulska morgonen i Finland, när han fötts och dött, när skålen med vigvatten rullades ut på en metallvagn, kysste jag hans ännu varma panna och lovade honom att han alltid skulle vara vår förstfödde son.

Det är han också. Trots att han sov stilla i mina händer så har jag i mina drömmar sett hans ögon.

Så arbetar Gud.

Nu väntar vi barn igen.

Det är magiskt och fantastiskt.

Ingen bra vecka så här långt. Mest snubblande steg, trötthet, tråkiga besked och kaos i kalendern.

Nu ombord på en silverpil genom snöstormen. Bara en halvtimma sent.

Sömnen känns som femton minuters paus, på sin höjd.

I dag tar jag mig friheten att lämna er med den här texten. Hjältar. Sådana som ni och andra.

Tack för att ni finns och skriver så fint här på bloggen.

http://www.expressen.se/Nyheter/1.1867816/marcus-birro-jag-har-foralskat-mig-i-tva-andra-typer-av-hjaltar

Av allt jag gör är mina uppträdanden och föreställningar det som folk vet minst om.

Ändå är det föreställningarna jag hållit på med längst. Debuten skedde på magiska Cafe´Hängmattan i Majorna, ihop med Peter, en höstkväll 1989.

Sedan dess har det rullat på.

Men folk undrar vad jag gör, hur det är, vad som händer.

Här finns en fin text efter föreställningen i lördags som förklarar det fint: http://www.smp.se/noje_o_kultur/scen/palladium-bubblade-av-skratt(1751354).gm

Luften är knivskarp. Iskall. Tåget är inställt så jag tar taxi till Alvesta där jag träffar Agneta Sjödin som också varit i Småland och uppträtt och vi snackar lite litteratur och lite dans och hon är en väldigt varm och vänlig människa och det är synd att hon inte är med och dansar längre.

Det var lapp på luckan i Växjö igår. Man fick mota folk i dörren. Allting som hänt sista året känns lite overkligt. Jag är väldigt lycklig över att allt går så bra just nu. Jag försöker lära mig tacksamhet över allt jag fått, allt jag arbetat ihop, försöker inse att jag kanske förtjänar detta.

I går möttes jag av stående ovationer på Kristdemokraternas kongress i Jönköping. Över tusen personer. Jag backade undan i ren förvåning. Fantastiskt. Det tog mig två timmar att ta mig genom kongresshallen och ut till den väntande bilen. Folk vill ställa frågor, fotografera, berömma.

Jag vill berätta om detta eftersom jag tidigare varit väldigt bra på att förstora hatet och misstron jag blivit utsatt för. På ett sätt är det att svika alla de människor som faktiskt tar sig tid att komma fram, skriva, ringa och rösta, vad det nu kan vara. Jag vill berätta om den värme som visas mig just nu eftersom det är eran värme. Ni kommer till marknaden med all denna energi, med ert beröm, er tid, ert liv. 

Något har uppenbarligen hänt. Det skedde inte över en natt. När allt kommer omkring har jag ändå stått på scener och läst dikter i tjugo år, men det känns ändå som den här framgången överallt är ny och lite läskig. Men den är allra mest fantastisk.

När man stannar på en bensinmack mitt ute i mörkaste Småland för att köpa en kaffe och får skriva autografer till personalen blir man väldigt glad.

Nu sitter jag på ett tåg genom snöröken. Jag ska äntligen hem och krama min familj.

Tåget kryper in till perrongen.

Jonna och Milo är äntligen i Stockholm. Jag springer fram som en nyförälskad fnittrig tonåring och pussar de båda. Jag har saknat dem som man saknar sommaren. Jag springer ut på vår familjeäng och bubblar som bara en lycklig dåre bubblar.

Familjen som ett urberg. Familjen som en aldrig sinande källa av kärlek och tolerans. Det känns som om jag landat i ett nytt land. Jag kliver av planet och andas in den friska, ljumma luften.

Stämpeln i passet har formen av ett stort rött hjärta.

Vi går vidare i Lets Dance och jag vill tacka alla er som röstade. Läs gärna mer på Lets Dane-bloggen.

Nu lyser en iskall sol över de träden utanför tågfönstret.

Men hjärtat mitt ömmar varmt och solidarisk. Det går bra nu. Jag lär mig varsamhet för varje steg jag tar.

Marcus Birro och Helena Fransson dansar ikväll Paso Doble till KISS-låten " I was made for loving you" TV4 20:00

Telefonnummer: 099-414 03 Sms: Skicka MARCUS till 72 400

Mitt i all dansträning och mediarace så halkade jag upp för backen från SVT till SR. Ensam i en radiostudio med snön som vföll varsamt där ute spelade jag in dagens tanke för dagen i SR P1.

Den sändes i morse.

Här kan man lyssna igen: http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=2178421&BroadcastDate=&IsBlock=

Jag har ingen kontroll längre.

Tänker på Ian Curtis i Joy Division, på hans anfall, hans sjukdom, hans sprit och längtan.

Han mådde okej så länge han hade kontroll. Men när han tappade kontrollen så gick han i sinn, både till kropp och själ.

Hans band blev framgångsrikt men han kunde inte njuta av det. Han var väldigt ung. Han var väldigt naiv och väldigt, väldigt rädd.

Hela den här cirkusen är som ett anfall. Man sköljer bara med. Det är ingen ide´att ens försöka stå överst på vågen. Man kan inte styra vindarna.

Jag har ingen kontroll.

Just ikväll ser jag snön virvla uppåt från marken.

Inte ens himlen har kontroll.

Hoppas Gud har.

Hotellet försvinner nästan i snöröken.

LO-borgen trånar i blåsten. Det är storm igen. Folk hular i gränderna. Drottninggatan har värmeslingor men tvärgatorna är isiga av den blöta snön.

Jag har lite tid för mig själv. Sitter här i morgonrock och tar det lugnt.

Saknar Milo och Jonna så det värker i hela kroppen. Jag hoppas att de kan komma genom snön och stormen imorgon och krama mig lite.

Drömde om vilda rosor i natt. Överallt. Jag satt vid ett bord som hade stora, röda rosor i en vas. Sedan regnade det rosor.

Isen fryser fast på gatorna här i Stockholm. Det är grått. Stadens torn och tinnar sjunker ner i allt det gråa.

Jag skrev dikter om det förflutna innan jag hade ett.

Varifrån kommer detta vemod?

Snart fyller Milo ett år.

Det finns stunder när jag bara ligger bredvid honom och drabbas av en välsignad tacksamhet. Han är overkligt vacker. Jag är så stolt över honom, över Jonna, över vårt mod.

Han är enastående. Hans ögon är som vilda fåglar. Hans små händer tvinnar sina fingrar när man berättar något för honom.

Milo är mina vilda rosor.

I en kvarglömd tidning på sätet bredvid mig läser jag att över 4 miljoner människor tittade på mig teve under veckan som gick.

Förlåt.

Det var inte meningen.

Hur det känns?

Ganska bra. Något värre blir det om man däremot tänker sig över 8 mijoner par ögon riktiade mot sig.

Bingolotto var magiskt roligt. Jag anlände i taxi och fick en stor, fin loge. All den värme och omtanke som visades mig av Lotta Engberg, Katrin,  Jesper och Per som gjorde det fantastiska reportaget, gör mig både väldigt stolt och lite rörd.

Det var fantastiskt att få prata skrivande, läsa dikt, träffa Sören Börjesson och Lennars Persson och som avslutning få sjunga Öis-sången i rödblå matchtröja.

Stort tack för alla fina uppmuntrande ord som jag fått den senaste veckan.

I kväll dansar Marcus och Helena quick step till Lily Allen-låten Not Fair. Kom ihåg att rösta ikväll!

Telefonnummer: 099-414 02

Sms: Skicka MARCUS till 72 400



Följ träningen i Helena och Marcus Blogg http://marcus.letsdance.tv4.se/

Det är roligt när pojkdrömmar blir verklighet.

När något egentligen fullständigt overkligt faktiskt blir sant. Det är häftigt.

Det är mäktigt att tänka vilka ögon han som var tjugo med mitt namn skulle ha när han läste det här i tidningen om sig själv; http://www.dt.se/noje/musik/article562988.ece

Idag blir det familjedag med feber-och kräksjuka stackars älskade Milo.

Det blir lugnt på rummet.

Tack till alla er som röstade på mig och Helan igår.

Trots en vecka av sjukdom så dansade Marcus och Helena rumba ikväll till David Bowies This is not America.

Startnummer 11

Telefonnummer: 099-414 11

Sms: Skicka MARCUS till 72 400

Läs om veckan som varit på Marcus och Helenas Let's Dance-blogg: marcus.letsdance.tv4.se

/Mvh. Marcus Stenberg webbansvarig marcusbirro.se



 

Vilar ut på ett hotellrum i Stockholm. Det kryllar av folk här på hotellet. Mår ungefär som jag mådde två dagar efter att jag avslutat en supaperiod. Inte bakfull. Inte panik. Bara väldigt....skör. Matt. Trött. Frusen. Rädd och vilse.

Ätit några köttbullar idag. Hurra. Dricker juice och vatten. Badat med Milo. Är sagolikt trött.

Roligt med en tjej på tåget, innan vi klev av:

- Du ser verkligen trött ut...

Det är jag också. Men imorgon dansar jag ändå.