Marcus Birro

Bland det roligaste grejerna jag gjorde i somras var att medverka i Allsång på Skansen.

Det var fantastiskt roligt. Då sjöng jag Stockholm i mitt hjärta. Det gjorde jag ikväll också när jag gick från Södra Teatern, ner mot hotellet på Medborgarplatsen.

Jag sjunger inget vidare men det lät rätt bra ändå.

400 personer. Södra Teatern är utsålt. Jag är hemskt nervös men det går fint och efteråt får jag så mycket värme från människor att jag öppnar varenda spjäll jag har och försöker sortera det efter förmåga.

Stockholm i mitt hjärta. Kan du ge dig på!

Stort tack för att ni kom, alla fina medmänniskor.

I morgon blir det Göteborg.

Tänker mycket på Wayne Hussey när jag är ute och tunrerar. Tänker mycket på honom jämnt i och för sig...Hmm...

Idag går tåget till Stockholm och ikväll klockan 1930 uppträder jag på Södra Teatern i Stockholm. Lerneby är förband.

Här finns recension efter igår, Rekordpublik! Fantastiskt.

http://www.arbetarbladet.se/kultur/1.1540398

Att gå på stan och känna igen personen på löpesedeln för att strax inse att personen är jag, är en mycket märklig upplevelse. Men fina bilder och bra intervju i City blev det.

- Hello my little angels, brukade Wayne Hussey välsigna sin publik med när The Mission gav sig ut på sin Crusade 1987.

Det är lite så det känns. Fast utan att vara i närheten. Men ändå. Lapp på luckan igen och mer än fullt på biblioteket i Gävle med väldigt många fina människor som visar sin uppskattning och sin värme för mig.

Det är fantastiskt. Tack Gävle.

Nu har jag bastat hemma hos Jonnas mamma och pappa och imorgon rullar The Crusade in i huvudstaden.

Det är drömmar när de är som mest sårbara, ömtåliga och därför verkliga.

Jag är glad att jag blev nykter, att jag stod pall för trycket. Jag är glad att jag gav mig den här chansen. Jag är glad över den här framgången.

Vaknar till City Stockholms löpsedlar. Jag skrattar på bilden.Nu på tåg mot Gävle. Uppträder stadsbilioteket där ikväll. I morgon är det Södra Teatern i Stockholm.

Hör ni motorljudet från sågarna som kapar? Hör ni? Känner ni bensinlukten?

Nu jävlar ska poetjäveln plockas fjäder för fjäder. Nu ska han ner. Nu ska jag rullas i dyn.

Härligt.

Mitt uttalande om vår förkärlek för värdelös teveunderhållning, där människor målas ut som lätt efterblivna av skrupelfria tevekanaler och tevechefer har missuppfattats på ett sätt som saknar motstycke.

Jag tror MER om vanligt folk. Jag ÄR vanligt folk. Jag hatar att vanligheten och folkligheten reduceras till att få visa upp världens längsta kvitto på fryspåsar, duschtvål och köttfärs, mot en ditsläpad Kanal 5-stapel.

Just för att jag är en av er så skäms jag att vi väljer att bli degraderade till köphetsiga monster i en såpa där bara de redan rika affärsägarna blir ännu rikare och där sådana som vi blir framställda som idioter.

Så är det. Så stäng av era motorsågar och behärska er lite ni också. Så lovar jag att göra det nästa gång.

Tror ni tevecheferna sitter och myser och varmhjärtade vill framställa alla dessa vanliga människor med all den omtanke som ni är värda?

Då är ni fan mer lurade än jag trodde. De garvar arslet av sig bakom ryggen på er.

Min kärlek till den vanliga människan är intakt. Men den här reduceringen till köpdjur, den här skillnaden att vi vanliga ska målas ut som idioter i teve medan "de andra" tittar med ett förfärat öga på oss, gräver diken mellan olika människor.

Medmänniskor. Medborgare. Alla ni som cirklar runt varandra.

Ni som på Jonnas blogg tar er rätten att tycka Jonna ska lämna mig för att jag arbetar för mycket. Ni som skriver långa utläggningar om vår relation, som med grova, tunga avtryck stövlar in och sprider sönderfall i era steg..

Några frågor till er:

Hur känns stenen i er handflata? Mjuk? Vass? Underbar? Inser ni att ni är de första i världen som kastar den första stenen och alltså är utan skuld?

Hur känns det? När ni trycker paus på era egna liv och dömer andras?

Vad ger er rätten att lägga er i?

Varför vill ni så gärna förstora era egna liv genom att söndra andras?

Ni borde lära er ödmjukhet. Ni borde se er själva i spegeln.

Ni borde rannsaka ert mörker och sortera er missunsamhet i små högar och städa undan allt grus från era ögon.

Jag är i Göteborg.

Genomlysningen stannar där. Titanväggar mot den här hemligheten. Men det är bara roligt och spännande.

Läser i tidningen att jag skulle vara klar för Lets Dance. Det är inte riktigt sant. Däremot är det sant att en sjukgymnast sagt till mig att dans är bra för att hålla min reumatiska sjukdom (Bechterew) under kontroll. Jag vet fortfarande inte vad som händer nästa år. Men jag är alltså inte klar för Lets Dance.

Idag ska jag ta en promenad genom Göteborg, dricka en kopp kaffe. Sedan ska jag arbeta och ikväll ska jag..............................pip............................

Onsdag åker hela familjen till Stockholm. På torsdag uppträder jag i Gävle, på fredag i Stockholm, på lördag i Göteborg och på söndag är det Katrineholm.

Men idag ska jag mest skrota runt och arbeta med romanen.

Jag skriver mig till säker mark.

Jag skriver för att allting annat är obegripligt.

Först när jag satt ord på något lever det. Det är så med min sorg, med min kärlek, med min glädje, min sjukdom (som är flera) med allting. Innan jag lyckas klä mina känslor i ord sveper de upp, runt och överallt, som trasiga demoner, som drängfulla spöken.

Jag måste göra verkligheten begriplig. Det är ingen slump att ordet kommer först i Bibeln. Gud är ordet. Och tvärtom. Vårt lands resa från Gud är också en resa bort från kärleken, bort från konstnären som en källa till tröst, igenkänning och kontemplation.

Gud är de svagas vän men vi är starka i Sverige. Kanske är det därför kyrkorna står tomma. Längre. Tusen söndagar i rad.

Tills något händer. En vän eller ett barn dör. En älskad vän eller livskamrat dör eller lämnar oss för någon annan, någon mer statistisk säkerställd, och vi står handfallna med våra tårar. Vi står förvirrade och vadande i regnvatten. Vår sorg gräver vallgravar runt våra liv.

Jag försöker lära mig ödmjukhet. Jag försöker fortfarande be för mina fiender, människor som fortfarande envist hatar det jag gör, den jag är, och det jag står för.

När jag ber för dem, tänds alla ljus i kvarteret där jag bor. Ingen går vilse då.

Inte ens jag.

Det är fantastiskt befriande att be om ljus för människor som vill släcka ner allting hos mig.

Jag sänder inte Karlavagnen ikväll.

Pausar lite. Familjen, kärleken behöver tid och tillsyn. Äntligen en hel lång fredagkväll i soffan som en riktig gammal gråstabbig potatis. Värdelös, onyttig mat, chocklad och godis.

Expressen har haft den besynnerliga, märkliga smaken att utse mig till veckans babe i sin fredagsbilaga. Känns som tio år för sent. Men just därför tio gånger så roligt. Blir rosenrött smickrad över allt det där.

Men nog skulle jag behöva gå ner tre, fyra kilo. Lovar härmed att börja träna mer regelbundet och annorlunda redan om någon vecka...

I morgon uppträder jag på Victoriateatern i Malmö.

En del roliga och fina meddelanden på svararen när jag vaknar. Grubblar en del över några förslag jag får. Leker med Milo. Sedan går vi ut hela familjen och äter utsökt strömming på Fiskmagasinet och sedan gott kaffe på Waynes. Sedan tar jag tåget till Stockholm och taxi till hotellet.

Jag känner mig genomlyst efter terapin. Som om det mörka virvlar upp som gammalt damm. Som om det faktiskt finns en väg ut krampen, när kärleken låser sig. Den försvinner inte. Den dör aldrig. Men den låser sig ibland. Som en muskel. Då får man hjälpas åt med att få den kraftfull igen. Jag är väldigt glad över att vi tog det här steget jag och Jonna.

Nu sitter jag på Tv4. Det handlar om fotbollshuliganer i Kvällsöppet 2240.

Här finns dagens text i Expressen; http://www.kvp.se/Nyheter/1.1775890/marcus-birro-i-exakt-samma-takt-som-pengarna-tickar-in-checkar-karleken-ut

Terapi idag igen efter en tids uppehåll. Det är jobbigt. Det är storstädning. Det är att lätt maniskt lyfta på varenda mossklädd sten man kan hitta.

Väldigt trött blir man. Det är mycket gråt. Det är mycket besviket gods som ligger på botten av den här båten. Vi måste få upp och bort allt det dör skräpet om vi ska kunna segla igen. Jag vill segla igen med Jonna. Jag saknar de där galna resorna vi gjorde förr.

Sedan skrev jag en svart text till Expressen som kommer i morgon. Den lär bli sablad.

Träffade Ola och Sara på Moretime och visade dem bilagan från Skatteverket. Vad de sade håller jag för mig själv. Jag kan ändå skriva att jag inte varit fel ute när jag haft en känsla av att Skattekontoret (eller en person där snarare) velat göra livet en aning surt för mig.

Låt mig bara konstatera att jag har få vänner på Skattekontoret... Men det är okej. Jag är begåvad med ett hysteriskt långt minne. En dag ska jag skriva mina memoarer och jag minns alla namn. Jag kan se alla ansikten framför mig. Alla som någon gång under mitt liv varit min vän är min vän för alltid. Någon som någon gång genom mitt liv medvetet försökt sabotera eller svikit mig glömmer jag heller aldrig.

Vinter utanför fönstret. Det tjuter i sprickorna i det här gamla huset. Jag hukar bakom en filt framför teven.

Underbara tre timmar ensam med Milo. Vi hann med att leka, sova, läsa bok, somna igen, titta på teve, leka, leka, jaga varandra, leka lite till och kramas. Fantastiska Milo.

Tiden och vanan lägger en mjuk filt över allting.

Hinner hem och byta kläder och ta en fika med Jonna och Milo innan jag tar tåget till Linköping. Det ligger runt hörnet. Jag ska tala lite om skrivande och en del annat tillsammans med Margareta Ribbing. Det är hur mycket folk som helst. Klockan 14 en måndag. Fantastiskt. Böckerna tar slut efteråt.

Jag tar en promenad genom vackra Linköping och tar tåget tillbaka till Norrköping.

På bron över Motala Ström ringer telefonen. Det är en reporter från Aftonbladet.

- Hej, stör jag?

- Nej.

- Vi har fått uppgifter på att du ska vara med i Lets Dance.

Jag skrattar till.

- Vi tänkte vi skulle ringa och få det bekräftat.

- Nej, det är inte sant, svarar jag och skrattar, vem har sagt det till er?

Reportern är trevlig och vi lägger på i samförstånd.

Jag har inte fått en förfrågan om att vara med i Lets Dance och fick jag en skulle jag överväga det, som man säger, mycket noga...

Jag undrar mest vem som tipsade Aftonbladet.

Tilde som leder Nyhetsmorgon söndag sprider ett lugn omkring sig. Man törs vara sig själv. Det blir avslappnat och ofta bra intervjuer.

Sedan byter jag hotell och Jonna ringer när jag är i badet och meddelar att min fars dag-present finns nere i receptionen och jag kastar på mig kläderna, undrar om det kan vara en beställd lunch, blommor, choklad på silverfat, eller något annat och jag står nere i receptionen och velar med blicken tills den landar på... Jonna och Milo!

De har åkt till Stockholm och första sekunden känns nästan overklig men jag blir så glad och varm i hjärtat och vi går ut på staden och äter gott på Vapiano vid Stureplan och sedan träffar jag Andreas och får låna en Roma-tröja som jag byter om till hemma hos Magnus vid Odenplan dit jag och Milo gått för att grotta ner oss i skönt pappansack och Jonna för någon timme för sig själv i Stockholm innan hon och Milo åker hem igen och jag tar en taxi till Sundbyberg och sändningen i Kanal 9, Inter-Roma. Det blir 1-1 och det känns helt okej och sedan en taxi genom öde nattgator och på rummet skriver jag en text som finns i dagens Expressen om matchen och sedan somnar jag.

Vilken magiskt vacker familj jag har. Älskar dem.

Nu är det tåg hem igen.

Lyssnar på Radiohead. The Bends från 1995. Ett mästerverk. Magiska låtar.

Vaknar på ett hotell i Falun och går ner för lite frukost. Stor bild på Milo med sin pappa i tidningen. En bra och lyhörd intervju. Uppträder sedan för en del av tidningens läsare i Dalasalen.

Jag har skrivit det förut men den värme och kärlek som visas mig i dalarna är verkligen magisk.

Sedan ett gammalt nästan folktomt tåg ner mot Stockholm. Nu på hotell. Tidigare hittade jag av en slump restaurang Malaysia på Lunkmakargatan. En verkligen grandios middag. Fantastiskt gott.

I morgon medverkar jag i Nyhetsmorgon söndag i Tv 4 angående min lilla turne´ som bland annat tar mig till Malmö, Gävle, Stockholm och Göteborg.

Klockan 0900 börjar det.

Nu längtar jag efter min familj så det verklgen känns fysiskt i hela kroppen.

Tågbyte i Stockholm. Jag står uppe på terassen och tittar ner på människorna som trängs. Det är vädligt mycket folk. Fredagsspring i benen.

Tar rulltrappan ner och strosar runt lite. Plötsligt står Andreas Falk framför mig. Vi gick på samma skola när vi var unga. Schillerska. Han var den snygge killen i långt hår som var grym på gitarr. Vi rörde oss delvis i samma kretsar. Vi brukade skämta med honom då och hävda att han var så bra för att han alltid hade ett helt dike med pedaler till sina elgitarrer, medan vi själva mest var intresserade av att dricka och stå bredbenta på scen. Han hängde en del med Fabian som var med i Bad Fun (ett annat av våra märkliga rockband) och med Lasse Franck som jag fortfarande har en del kontakt med.

Jag känner inte igen honom först. Det VAR länge sedan. Vi sprang på varandra någon gång på krogarna sent nittiotal men annars har vi inte setts sedan vi delade replokal i Kålltorp. Nu har han barn och väntar ett till. Nu har han snickarfirma och är egen företagare. Han ler när han säger " Jag gjorde en del värdelösa val. Jag satsade på något jag inte kunde och blev framgångsrik medan jag inte blev det jag var verkligen bra på."

Det är egentligen en rätt sorglig sak att säga men han ler när han säger det, och jag blir glad av att träffa honom, och vi förfasar oss en stund över att det nästan var tjugo år sedan vi gick på Schillerska och det är obegripligt, läskigt men också så overkligt att det blir en smula rörande. Tusentals resenärer överallt och så springer jag på en gammal vän i vimlet.

Vi är äldre. Men vi lever. Vi är sjudande och starka som blod i den här svarta, ihåliga kroppen som är Sverige i november.

Det är tvära kast. Föll som en fura mot den oändligt mjuka sängen kvart över tolv.

Arcadia på Körsbärsvägen. Världens mjukaste sängar. Mobilen väcker mig klockan sju och det känns som jag sovit en kvart. Jonna har skickat sms under natten. Milo vaknar hela tiden. Mår jättedåligt över att jobba så långt hemifrån. Det är dags att se över mina resor och åtaganden.

Vid tio idag är det sångstund med Milo. Sedan blir det en lugn  familjedag hemma.

Någon hade snott Jonnas present till mig. En gömd påse under barnvagnen i trapphuset. Jälva typer. Vem springer runt i någon annans skjorta? Vilket nederlag.

Ska bli skönt att flytta från det där huset.

Klockan 1625 igår kom vintern till Katrineholm.

Jag bytte tåg där, var i Karlstad över dagen och åt lunch med Pankan och uppträdde lite på Nobelgymnasiet. Klockan 1624 var det fortfarande höst. En minut senare kom vintern som en hammare där i mörkret.

Jag tar den här vintern som den kommer. Med start i december och fortsättning nästa år ska jag vara hemma oändligt mycket mer än jag är nu. Det är ett löfte till mig själv mer än till någon annan. Det är kul att jobba men jag vill så gärna vara hemma mycket mer.

Jag är som lyckligast när jag skrotar runt i kalsonger hemma med Jonna och Milo och inbillar mig att jag är en skandalförfattare.

Tidigare idag var jag uppe på Sveriges Radio och snackade lite. Monica Dolk heter kvinnan som under kampanjen skänkte mest pengar till Världens Barn och som tack för det (?) kom jag dit och bjöd på kaffe. Hon visade sig vara en förtjusande kvinna som verkade glad in i själen av att träffa mig. Det samma, Monica.

Ikväll blir det Kvällsöppet.

Här finns två texter publicerade i dagens Expressen; http://fotboll.expressen.se/Internationell%2Bfotboll/1.1767524/marcus-birro-milans-hjarta-slar-an

Och här; http://expressen.se/kronikorer/marcusbirro/1.1767668/marcus-birro-nar-ar-man-en-hjalte-pa-riktigt

Ser om filmen Hardware från 1990. Gick på bio och såg den när den kom och älskade den. Den är nästan lika bra nu, på dataskärm.

Hotellrummet som en liten kub, en sorts fristad mitt i fotbollsvimlet.

Roboten i den där filmen heter Mark 13 efter Markusevangeliet i bibeln.

Jag har alltid med mig min mormors svarta bibel överallt. Nu bläddrar jag fram och läser just det stycket och lite annat. Tycker mycket om Uppenbarelseboken.

Vägen till kärleken kan knappast bli mer tydlig än att i stillhet läsa i bibeln innan man somnar. Man ser tydligare då. Ingenting skymmer sikten.

Har tävlat i På Spåret. Vill ni veta hur det gick? Vad vill ni betala?

Skojade bara. Ni får se när det sänds.

Hade ett bra möte igår om ett eventuellt projekt också. Hoppas mycket på¨det.

Annars tillbringade jag söndagen med bror och far. Vi träffas för sällan. Det känns varje gång i hela kroppen när vi ses.

Det är blött, regnigt och halt. Ganska kallt. Människor som kommer fram är mycket vänliga, berömmande. Jag blir glad och varm i hela kroppen.

Nu på morgonen var jag med i radio, Bandit ute vid Frihamnen och det var riktigt roligt och sedan stod en taxi och tickande och för tredje gången på lika många dagar åkte jag över Götaälvbron och spanade mot huset med det gröna taket som vi bodde i för länge sedan, 1984, när jag var tolv och vi äntligen kom bort från de mögelskadade radhusen i förorten, och jag ser balkongen vi hade och som vi stod på och såg ut över hamnen, båtarna och bilarna där nere. Operahuset fanns inte då och inte heller den röda skyksrapan vid bron.

Det är länge sedan. Det är igår.

Nu är jag på ett tåg mot Norrköping.

Tåget är i tid.

Jag tar en promenad genom Göteborg med The Mission i lurarna. Hotellet ligger på Avenyn. Poliserna håller på att förbereda sig för matchen/slaget som ska stå i morgon.

När jag sitter i fotöljen nedanför fönstret ser jag Götaplatsen. Valven är upplysa. Kan inte minnas att jag sett det förut. Fast det har jag såklart. Det är väldigt vackert hur som helst.

Jag ser Stadsbilbioteket och de höga husen vid Stage Door. Minns hur Ola pissade genom brevlådan till dåvarande Nordbanken. Han hade fått ärva pengar från sin farsa som gått bort och han hatade de där pengarna. Han hade med sig pengar i tjocka buntar med gummisnodd om. Han var synnerligen oförskämd och underbar mot alla han mötte. Vi älskade honom. Nu är han chef på SVD. Jag tänker på honom som en bror, trots att det var länge sedan vi träffades, länge sedan vi pratade. Vi var ändå en del av varandras liv då, för massor av år sedan när jag trodde världen var Göteborg och tvärtom.

Jag tar taxi till SVT och glashuset ligger verkligen vackert vid vattnet och jag möter upp med Johanna Koljonen som jag ska bilda lag med i årets upplaga av På Spåret och vi möter förra årets finallag Jessica Gedin och Hans Rosenfeldt.

Nu sitter jag på rummet och ser på Göteborg som en turist genom fönstret.