Marcus Birro

Tåget är i tid.

Jag tar en promenad genom Göteborg med The Mission i lurarna. Hotellet ligger på Avenyn. Poliserna håller på att förbereda sig för matchen/slaget som ska stå i morgon.

När jag sitter i fotöljen nedanför fönstret ser jag Götaplatsen. Valven är upplysa. Kan inte minnas att jag sett det förut. Fast det har jag såklart. Det är väldigt vackert hur som helst.

Jag ser Stadsbilbioteket och de höga husen vid Stage Door. Minns hur Ola pissade genom brevlådan till dåvarande Nordbanken. Han hade fått ärva pengar från sin farsa som gått bort och han hatade de där pengarna. Han hade med sig pengar i tjocka buntar med gummisnodd om. Han var synnerligen oförskämd och underbar mot alla han mötte. Vi älskade honom. Nu är han chef på SVD. Jag tänker på honom som en bror, trots att det var länge sedan vi träffades, länge sedan vi pratade. Vi var ändå en del av varandras liv då, för massor av år sedan när jag trodde världen var Göteborg och tvärtom.

Jag tar taxi till SVT och glashuset ligger verkligen vackert vid vattnet och jag möter upp med Johanna Koljonen som jag ska bilda lag med i årets upplaga av På Spåret och vi möter förra årets finallag Jessica Gedin och Hans Rosenfeldt.

Nu sitter jag på rummet och ser på Göteborg som en turist genom fönstret.

Drömmarna rör sig som rök, som varm hud under mina händer.

Helgon och själar. Vilken helg. Torget ligger stilla utanför fönstret. Jag vaknar av Milos skratt, går upp och leker med honom. Jag gör löjliga miner och han skrattar gott. Den här helgen ska vi tända ljus vid gravarna, på kyrkogården. Sverige när det är som bäst, små, motståndskraftiga eldar mitt i döden...

Igår var vi hos läkaren eftersom Milo varit snuvig och haft hosta en längre tid. Det togs blodprov som såg bra ut. Lättad när vi gick därifrån. Sedan möte med Ola och Sara om mitt nystartade bolag.

Karlavagnen blev bra igår. Kändes jätteskönt att få skriva och läsa den där krönikan i början. Bra samtal sedan.

Tidigare idag brast det. Jag stod i hallen med Milo på axeln och han somnade där med sina små armar runt min hals och jag såg honom i spegeln, det vilande varma, varsamma och sagolika ansiktet mot min axel, och jag började gråta. En tyst, manlig gråt.

Jag såg mest ut som en bakfull clown i svart slips men jag grät och grät en stund innan jag lade ner Milo på sängen vi har i köket. Sedan satt jag där och såg på honom länge.

Ikväll klockan 2140 kommer en krönika om vad jag tycker och tänker om Karlavagnen. Och allt som hände förra veckan. Och under den här.

Lyssna gärna.

Det finns en låtsasvärld här intill.

En märklig värd med vackra människor i scarf. En värld av poliseskort och röda mattor, fotoblixtrar och mycket pengar.

Jag var gäst i den verkligheten hela veckan. Bodde på fint hotell mitt i staden, uppträder inför kulturministrar, åker genom ett avspärrat Stockholm till en middag där statsministern håller tal. Sedan en galapremiär mitt i Stockholm med röd matta och smalblåsta glas, Hollywood-stjärnor och pojkband, programledare och fotomodeller.

Gäst i overkligheten.

Efter premiären där Jonna är så vacker att det gör ont och där vi blir plåtade (dock utan att vara med näågonstans, he, he) går vi ner till Stureplan och en krog där och jag aldrig varit tidigare och vi äter lite gott, jag dricker mineralvatten och Jonna ett glas vin och jag känner mig som en feber där inne, som en kostymklädd bakterie men plötsligt blir vi av arrangören av festen inbjuden upp till det avskärmade VIP-området och det kryllar av folk och Malin Åkermans pappa kommer fram och säger hej, han har läst något jag skrivit och är väldigt trevlig, och jag snackar lite fotboll med Åkermans italienske man, och jag vet inte hur man gör, jag rättar till slipsen, är nykter och tindrande och motvilligt känner jag hur en mörker fylls, en sorts kvot blir uppfylld.

Ärligt talat? Det var en häftig kväll. Jag hade väldigt kul. Jag är glad att jag gick. Det är som en lek allting. Jag kan inte ta fotoblixtarna, och de röda mattorna, folk som hänger vid repen med sina autografblock, på allvar. Jag tycker bara det är hela vägen in i magen väldigt roligt. Jag blir en leende, lätt storögd betraktare.

Jag har en allvarlig form av fucked up-gen som lämnar mig svältfödd på berömmelse, hur mycket jag än får. Nästan alla författare, musiker, skådisar, eller andra som jobbar i offentligheten, har den där bristen.

Det är en löjlig drift. Det är en patetiskt liten ådra. Jag tror fortfarande att mina elva böcker ger mig någon form av immunitet mot det där ytliga kändislivet. Jag vet inte. Jag har ärligt talat inte sett på mig själv som en känd person. Det är inget hycklande. Jag har inte gjort det eftersom jag aldrig tillåtit mig att se mig själv som något annat än en lönnfet, ständigt baktalad poetjävel som ger ut böcker som några tusen läser.

Det är skitsamma att det inte är helt sant längre. Jag har ett troll här inuti som berättar för mig att jag inte ska tro att jag är något, och jag faller i hans famn, som en hora, dagligen. Jag får skölja mig ren efteråt.

Jag hade väldigt roligt igår. Det var min första galapremiär. Jag vet inte om jag kommer gå på någon mer men jag hade väldigt kul igår, Jonna var vacker och jag var stolt, och det var fantastiskt att få en fin kväll tillsammans med henne medan mormor och morfar lekte med Milo på hotellet.

Vilken märklig dag det var igår. Tidig morgon på Tv 4, sedan apell för Dawit Isaak vid Eritreas ambassad, sedan buss och tunnelbana mot  centrum igen, lunch på Vaipiano, promenad till hotellet, arbete på rummet, genomgång inför kvällen, sedan uppträdande inför bland andra Sveriges och Finlands kulturministrar i samband med att Nordiska Rådets priser delades ut.

Efter det slussades vi ut till väntande bussar som körde med poliseskort och blinkande sirener (som i en film) genom avstängda gator till en middag på Vasamuseét där jag aldrig varit tidigare och det var vackert och gott och statsministern höll ett kort tal och efter en timma ringde jag en taxi som kom och körde mig till hotellet där jag sjönk som en sten mot botten av den mjuka, varma sängen.

Idag kom Milo och Jonna till Stockholm och Milo är väldigt snuvig och ledsen så jag bär honom på axeln medan Jonna letar kläder på stan och till sist somnar han på min axel och ligger där med huvudet mot hjärtat och andas tungt och jag inser att jag arbetar för mycket just nu, men jag ser lugnet en bit bort, jag håller andan och rusar igenom allt det här.

Kräktrött på min kropp. Har gått ner några kilo sedan i somras men det syns inte, ser fet ut på alla bilder, vill inte se, vänder bort blicken och blir ledsen. Att jag ska vara en sådan löjlig jävla man.

Måste börja träna hårdare och bättre.

Skatteverket lyckades i somras missa min sexsidiga bilaga med avdrag. Jag ringde dem.

- Den har vi inte sett, sade dem.

- Men gå och kolla, sade jag.

Tyst i luren...

- Ja...här är den. Den har vi missat.

Vad som hände? Gissa...

Skatteverket bestämmer sig så klart för att granska min deklaration och vill se kvitton och foton på arbetsrum och min revisor Ola och tjejerna på Moretime rensar och ordnar och idag kommer ett nytt mail där Skatteverket vill ha styrkt vilka av de 23 gångerna jag var ute och uppträdde som jag sov över på hotell.

Skatteverket är väldigt noga i sin omsorg. Det är bra. Kanske kan man tycka att de borde vara lika noga i sin omsrog åt båda hållen.

Så är dock inte fallet.

- Även DU måste räkna med att kunna visa kvitton, säger Skatteverket (eller en kvinna där) som om jag själv trodde att jag inte skulle kunna räkna med att bli granskad för att jag...öh...är med i radio och teve. Jag fattar ingenting.

Det är väl klart att jag ska kunna visa kvitton som alla andra. Men samtidigt borde Skatteverket ta ansvar för att man faktiskt missade en sex sidig bilaga och att den upptäcktes först sedan jag ringt dem och bett de gå tillbaka till mappen och kolla.

Idag blev det dock klart. Jag är med aktiebolag.

Marcus Birro AB är ett faktum.

Igår kväll var jag så trött att ljusen från torget utanför dansade på väggarna.

Somnade sedan men vaknade ungefär då Milo brukar vakna under natten, trots att jag sov ensam. Jonna och Milo är i Gävle men de kommer till mig i Stockholm i morgon.

Sov oroligt alltså. Natten som en gammal vante utanför fönstret.

Katterna kröp upp under täcket och lade sig vid mina ben, kurrade i takt.

Nu sitter jag med en kaffe ombord på tåget mot Stockholm. Det blir lite Eurotalk nu på förmiddagen, sedan möte med förläggaren om kommande romanen och ikväll klockan 1830 deltar jag i ett samtal om litteratur på Kulturhuset i Stockholm. Debattledare är författaren Gabriella Ahlström.

I morgon blir det ett uppträdande i Stockholms kulturhus i samband med att Nordiska rådet delar ut sina priser. Ska bli spännande.

Den där ensamheten jag försökte gapa mig till i somras är bara tom, osynlig och trist nu. Jag vill vara med MIlo och Jonna hela tiden. Jag kan få små skärvor av ensamhet när jag är på gym, eller tar en promenad, eller åker tåg. Men jag vill vara med min familj.

Jag har sökt kickar hela mitt liv. Jag har dansat fram på den vilda sidan. Under tio år var varje dag ett öppet sår, eller ett äventyr, hur man nu vill se det. Kanske båda. Jag får heller inte glömma hur många dagar jag ägnade åt att ligga svettig och darrande i fosterställning med persinnerna nere.

Jag blir ibland beskylld för att vara kristdemokrat. Det är roligt tycker jag. Den här kicken, det här livet, jag fått till skänks med Milo och Jonna är en gåva jag gett mig själv. Jag är värd det här. Jag tänker inte tillåta ett enda jävla troll att rulla upp ur sin dynghög och smutsa ner det här. Jag fick god hjälp av Gud (som jag uppfattar honom) men jag har gjort det största jobbet själv.

Jag är ingen succe´. Det går helt okej. Jag skriver böcker, krönikor, sänder radio, är med i teve, älskar italiensk fotboll. Jag älskar Jonna. Mitt liv är till nittio procent arbete och familj. Tryggheten är en garant för min överlevnad. Man kan göra sig rolig över det. Jag har förstått att min sårbarhet är något att skoja med. Skillnaden nu mot förr är att jag inte behöver gå in i det där avbrända landskapet. Det är inte min värld. Jag kan inte styra trollen.

Jag kan endast styra mig själv. Jag ber och tar sikte på det där varma, tickande leendet som rör sig i utkanten.

Mobilen ringer på vägen hem från Boxholm.

Klockan är kvart i nio på kvällen.

- Jag heter Thomas och du är en idol för mig.

- Tack.

- Jag vill att du hjälper mig att skriva en bok. Min mamma försökte ta livet av mig när jag var sex år.

- Vi får höras en annan dag, säger jag, och han håller med.'

Vi lägger på.

Är jag otrevlig? Kort i tonen? Nej.

Eller kanske.

I Karlavagnen i fredags reagerade jag ungefär likadant när en kvinna envisades med att vara oförskämd. Växeln nedringd. Folk arga i mail. De undrar vad det är för fel på mig?

Det är inget fel på mig. Jag är bara inte Lasse Berghagen dygnet runt. Jag tycker det är tråkigt att bjuda in till samtal och diskussion och bara för halvpackade valiumtanter på tråden som uppenbarligen vill skämma ut sig själva och mig en stund.

Samtidigt har jag aldrig reagerat så där förut. Jag börjar bli trött på att försvarara Karlavagnen för folk. Det ÄR mycket konstigt folk som ringer. Jag börjar bli lite trött på det. Kanske dags att sluta innan man blir hemskt teatral och kör på rutin? Jag hatar rutin, har aldrig skrivit eller gjort något på rutin. Det är en sak jag sätter en stor ära i.

Linda Moberg är en vän och kulturproducent. Hon plockar upp mig  från höstregnet denna söndag i sin vita Mercedes och vi styr bilen mot Ekeby kyrka utanför Boxholm. En väldigt vacker kyrka. Publiken är kärv. Kören Bel Canto är lika magnifik som igår. Liksom Tilling och Mikael på sin sax dominerar kyrkrummet.

Jag läser mina dikter. Det känns...kärvt. Vet inte om det uppskattas. Ingen aning. Det uppstår ingen direkt värme från publiken i bänkraderna.

Men Bel Canto. Vilken magisk uppvisning igen. Det är bara att sluta ögonen och förflytta sig vart man vill. Jag är så glad och tacksam över att jag fick vara med på de här två konserterna.

Bara blunda. Andas.

Vägen till kärleken är också vägen ifrån kärleken. Man har omedvetet strött ljuskorn i stegen. Man hittar tillbaka.

Armarna kärleksvärme efter att ha burit Milo nu ikväll. Till sist somnade han.

Uppträdde med Bel Cantokören i Hedvig kyrka ikväll. Jag blev tillfrågad av musikern Lisa Tilling om jag ville vara med och läsa lite ur mina böcker i deras konsert. Vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men kyrkan är nästan fullsatt och den där kören, den där Mikael på sopransaxofon (som jag inte visste vad det var innan) är magiska.

Det är verkligen bara att ställa sig mitt i deras sång, mitt i musiken, sluta ögonen och känna hur tusen varsamma fingrar sätter ut små, små båtar med små, små facklor som styr ut mot allt av oupplyst, härdat inuti den här reuamtiska gamla kroppen.

Det är fantastiskt att få testa nya saker, lyssna på ny musik, bli berörd. Jag är glad och stolt över att få vara med. Tack till Lisa och alla musiker. Tack kören. Tack till er som kom och lyssnade. De stående ovationerna efteråt (till kören) kändes i hjärtat.

Imorgon klockan 19 kör vi samma program i Boxholms kyrka.

Milo äter smörgåsrån med lite lightost och springer runt i sin gåstol. Strumporna korvar sig och katterna drar sig undan.

Jag undrar vem jag var innan han kom? Hur såg mitt hjärta ut när det inte kunde stava till hans ansikte?

Vet inte.

Nu är allting förändrat.

Snart är han 9 månader. Snart han har ett språk, spring i sina ben, och en dröm om en värld utanför det här tornrummet.

Jag vill lämna allt det som är gott i mig i hans händer.

Jag vill stava det här livet åt honom, kratta mörkret, flytta undan allt som stör.

Men det där mörkret, det där som stör, är springet i benen, är den där drömmen, är hans språk.

Man kan inte fly.

Igår för tre år sedan kom Liten, krystades ut i en plåtburk.

Ljudet.

Glömmer det aldrig.

Tre år sedan. Mycket har hänt sedan dess.

Milo har hänt.

En massa annat också men det tar längre tid att minnas.

Tittade på foton av Liten igår för fösta gången på mycket länge.

Hon såg färdig ut. Men liten. Benen, armarna, fötterna, fingrarna, det lilla huvudet.

Som en fågelunge som hade hoppats mycket på en blå vind som aldrig kom och istället föll tungt mot marken. Som en dröm som packat sin väska men aldrig kom iväg. Som en liten, liten flicka med sina vingar tätt mot kroppen.

De hann aldrig vecklas ut.

Ljudet.

Som när någonting mycket mjukt träffar något mycket hårt.

Ett ljud som blir minne här inne.

Jag är den jag är på grund av allt det jag varit med om.

Jag skäms inte. Jag är svart sorgband mot svart vinterrock.

Jag har överlevt.

Jag är en bra man, nykter och trogen.

Jag är en överlevare.

Jag överlevde.

Min kärlek till Milo är reserverad kärlek till Liten och Dante.

De dog inte. De fyller upp den här grå eftermiddagen med långsamma, tålmodiga rörelser, med små hastiga blinkningar från en annan värld.

Pappa älskar er allihop.

Kvällsöppet gick fint igår.

Idag slungas jag framåt i allt det grå i ett tåg som är i tid. Min relation till SJ blir allt bättre. Vilket säkert betyder att min relation till mig själv också blir bättre...

Snart är det dags att resa runt och uppträda lite.

Mer info hittar ni som alltid på www.marcusbirro.se

Här är städer och datum:

 7november,Falun  (Utsålt)                                                                                                                                                              14 november, Victoriateatern, Malmö

15 november, Katrineholm

19 Gävle

20 Södra Teatern, Stockholm

21 Stora Teatern, Göteborg

Biljetter finns att köpa här; http://www.storan.nu/KonsertInfo.aspx?HId=5&KId=2418

Och här; http://www.sodrateatern.com/sv/Program-och-biljetter/Evenemang/-LIVE--med-Marcus-Birro/

Och här; http://www.victoria.se/

Det är bara en halvtimma mellan Norrköping och Linköping.

Det är också tusen mil.

Jag gillar Linköping. Jag blir inte förälskad, förförd, och förlorad som jag blivit i min hemstad, Norrköping. Linköping inbjuder inte till sådana utsvävningar. Linköping är inte en speciellt sexig stad. Den är mer som en stram äldre dam i filtkofta som går runt och säller tillbaka böcker på ett bibliotek. Jag gillar det. Jag gillar att Linköping helt verkar ha tappat begreppen och tror att man är en riktigt storstad, att Ågatan är Avenyn, att husen en liten bit upp från stationen är Östermalm. Jag gillar den lite bildade, disträ framtoningen. Tage Danielsson är från Linköping. Det är ingen tillfällighet. Jag älskar Tage Danielsson.

Winnerbäcks Söndermarken är en av de bsta låtarna som gjorts om en stad överhuvdtaget. Liksom Vacker död stad, Heronister&Kontorister, Städer när jag bläder av Thåström och fina gamla Städer av Stry.

Ett varmt tack till ungdomarna på Berzeliusskolan som applåderade så högt, så varmt och så länge efter mitt framträdande tidigare idag. Eran uppskattning var en fjäril under resten av dagen när det körde ihop sig med Kanal 9 om några grejer. Jag kände andrenalinet pumpa. Jag blev förbannad helt enkelt. Jag hoppas vi lyckas lösa det i morgon.

Sedan tog jag ett totalt överhopat tåg till Stockholm, snirklade av och ner i underjorden, ångrade mig och kravlade upp för trapporna och tog en taxi till Teve 4 där en konstnär i skägg och yvigt hår ville filma en ny signatur till Kvällsöppet.

 I en halvtimma fick jag stå mot en grön filtvägg och låtsas kasta saker mot en inbillad man en bit bort. Allting skedde med en mycket saklig och märklig noggrannhet. Gillar sådant. Han ville få det bra.

Sedan sminkades jag och sedan åt vi vår obligatoriska Bento och nu ska vi snart repa. Vi repar om en liten stund och sedan är det direktsändning 2240.

Sedan ska jag blomma i en skön hotellsäng innan jag åker hem till min familj i morgon.

Här finns dagens krönika i Expressen; http://www.expressen.se/kronikorer/marcusbirro/1.1750476/marcus-birro-jag-ar-en-av-alla-som-beundrar-henne

Vaknar tidigt. Sovit i korta stunder.

Brygger kaffe, äter en macka. Bläddrar i NT och möts av världens största bild på mig själv och Lisa Tilling. Vi uppträder i Hedvig kyrka på lördag.

Sedan tränar jag och arbetar vid datorn en stund. Vi konstaterar att Milo fått sin första tand, Det känns fantastiskt. Vi är lyckliga. Nyss var han ett litet knytte, en knytnäve kärlek, ett äpple. Nu pratar han nästan med oss. Det är fantastiskt.

Vi borstar hans tand på kvällen. Han skrattar med hela kroppen.

Igår var vi på sångstund i församlingshemmet och sedan uppe på biblioteket. Idag har vi gått runt på staden. Det har fallit ett nålfint regn.

Ger en intervju för Folkbladet. Skriver lite mer. Fixar med fakturor. Ordnar med mina föreställningar under vintern. Försöker styra upp, planera. Tänker på Ian Curtis. Hur det börjar bli allt svårare att ha kontroll. Men egentligen handlar det om att släppa den där kontrollen. Låta namnet, yrket, kärleken sväva fritt, rusa i förväg.

Jag är mitt uppe i den stora förändringen. Är mycket stolt över alla märkliga strängar på den här lyran.

Hör Manic Street Preachers ur en affär när jag går på stan. Faller som Alice genom tiden.

Rydström i Kamlar skriver att killarna i laget gillade min medverkan i Kanal 9 och den  italienska fotbollen. Blir glad och stolt över det.

Marcus Stenberg har gjort om hemsidan. Här finns den www.marcusbirro.se

Är väldigt stolt och glad över att han håller hemsidan så aktuell och gör den till en av Sveriges i särklass mest läsvärda författarsidor.

Det blev en hög och klar men lite kall höstdag i Stockholm. Satt i perken utanför Berns och lät solen spela fritt i grönverket. Ett par gick förbi på grusgången. En båt lade till vid kajen och det var innan lunch, ingen stress någonstans, bara en gammal spårvagn som skrek i en kurva.

Jag irrade mig vilse inne på NK. Det är aldrig bra. Men det är roligt. Jag handlade en skjorta som måste ha varit gjord i himlen. Några tröjor och en halsduk. Fick allting inslaget i papper och sedan varsamt nedlagd i en stor påse med stora handtag på.

Den räcktes över som hemliga handlingar i en spionfilm. Fantastiskt.

Det är roligt att prata skojrtor med personal som går runt med ett måttband runt halsen och tar sitt yrke på ett sorts högstämt, poetiskt allvar. De rör vid kläderna som manisk rör vid sin myntsamling. De ser mycket barskt på en när man undrar något. De är lågmält leende, lätt högdragna, men diskret och charmigt vänliga.,Hade jag haft mer pengar hade jag handlat alla mina kläder där. Som tur är har vi inget NK i Norrköping. Jag älskar det där bruna, svarta, dova, tunga, mjuka, silkeslena. Allt ska vara dovt blått eller brunt eller svart.

Och nytt. Jag älskar nya kläder. Jag är uppväxt i second handaffärer. Fram till 2003 ägde jag inte ett nyinköpt plagg, allt var gammalt malätet lumpargods från Överskottet eller Myrorna eller Frälsis i Göteborg.

Nu vill jag bränna skjortan när jag haft den en gång. Springa och köpa en ny. Älskar att plocka bort nålarna och allt papper. Älskar känslan av att sätta på mig en fin, ny skjorta som gör mig snyggare än vad jag är.

Herregud, det här blev en modeblogg.

Sedan låg jag i soffan nedanför mitt höga fönster och såg på fotboll, tog ett bad, skrev lite, bytte om och tog en taxi till Sundbyberg där tevestudion till den italienska fotbollen ligger, Det gick fint, Sedan var det ny taxi tillbaka till hotellet och uppkavlade skjortärmar framför datorn och skriva en text till Expressen om Milan-Roma och sedan en snabb dusch och sen sjönk jag som en sten i den mjuka sängen.

Vaknade en kvart senare. Då var klockan tjugo över sju och jag hoppade i mina kläder, tog mina väskor och strök som en katt runt husen i regnet.

Nu på tåg hem till fina familjen och sångstund med Milo. Det pirrar i magen av längtan efter honom. Och efter Jonna. I natt ska hon äntligen få sova ute i vardagsrummet medan jag ska ha hand om Milo när han vaknar på natten. Det ska bli spännande. Har samlat tålamod, styrka och ett visst antal sovtimmar för att klara.

Det regnar utanför tågfönstret. Jag hade bokat biljett till fel dag, till igår men SJ har gått på charmkurs (eller också har jag skärpt mig) för jag fick åka med ändå utan att betala extra.

Det hänger järnkättingar från himlen. Gråa, tunga, melodiska bastakter. Oktober. Med mycket november i sig.

Molnen har stillat sig. Regnet har rört sig till andra länder.

Jag står vid mitt höga hotellfönster sex våningar upp i hösten och ser ner på människor med små vagnar på hjul, paraplyer, handskar och rockar, och jag tar en fullmatad hiss ner till bottenvåningen där jag äter frukost ihop med tiotusen andra och det är ett magnifikt rum i en magnfik stad och jag har aldrig på riktigt upptäckt Stockholm, trots att jag nästan bodde här för drygt tio år sedan, men jag är en annan nu, staden är en annan, människor är förändrade, eller är det kanske jag som tänt den där elden inuti, den där elden av kärlek och tacksamhet, lugn och eftertanke, som lyser när världen och dina drömmar talar samma språk.

Kanske lever jag mitt i livet och kanske är det ändå så att Gud ger tillbaka i ungefär samma valuta som han tar, och då är vi snart kvitt, jag och Gud, och vi talar med varandra som i sömnen, ord genom vatten...

Det är ett språk utan ord, eller utan läten snarare, mer som tankar som färdas blixtsnabbt, och jag ska snart ut i den kalla, sneda solen, kolla lite böcker, kanske köpa en skjorta, strosa runt, gå lite vilse, se lite vatten, köpa en tidning, dricka en kaffe, och jag ska vara en bokstav i de sorlande alfabetet som Tranströmer skriver om, och jag blev kanske inte det jag drömde, men jag blev något annat istället, och det är också en rätt bra person, och jag är stolt över att kämpa för kärleken med Jonna för det känns som krampen lättat lite, det känns som värmen och kärleken sluter sig runt muskeln och de är en mäktig känsla.

Sovit några få timmar. Milo vaknar vid halv sju och jag går ut med honom i vardagsrummet. Vi leker lite, Han äter gurka och jag dricker kaffe.

Trött. Somnade vid ett igår efter radion men jag tycker det är rätt okej att gå upp och ut och leka med Milo, trots att det är tidigt.

Hans skratt är medicin mot all trötthet, mot allt ont.

Såg intervjun, bilderna och första krönikan i Föräldrar&Barn. Milo är sagolikt vacker.

Jag?

Ser ut som en groda när jag ler. Det är som det är.

Peters berättelse i gårdagens Karlavagnen lever kvar. Hans dotter omkom 2007 i en trafikolycka i Stockholm. Det blev ett svårt men starkt samtal.

Har tagit på mig lite för mycket jobb känner jag. Ska igenom den här sista stormen i helgen.

Efter föreställningen i Lidköping fick jag och Lerneby var sin get. Lite otippat. Geten Marcus ska nu ge mjölk åt fattiga medmänniskor i Afrika. Jag fick ett inplastat bevis för att geten heter Marcus.

Fantastiskt.

Nu ska jag städa upp lite gurkbitar och slägda kexbitar som ligger på golvet överallt.

Först. Tack så mycket för era kommentarer. Jag läser med varmt hjärta.

Ursäkta att jag inte hinner svara alla enskilt på bloggen. Det ligger framför mig som ett projekt när det blir lite lugnare i yrkeslivet.

Nu färdas tåget igenom tidig höst, sedan snö och vinter, och så tillbaka in i ösregnet.

Jag har ätit en god middag omdord på tåget. Längtar efter min familj. Vi får helgen tillsammans. Längtar efter det.

Karlavagnen ikväll startar 2140.

Här finns att läsa om fullsatta föreställningen i Lidköping igår. Tack alla som kom. Tack till Lerneby som agerade utmärkt förband. Och chaufför. Och ljusansvarig.

Vi fick krypa runt och lägga ut skrivbordslampor på golvet eftersom scenutrustningen lämnade en del att önska.

Men när det är lapp på luckan är det alltid kul.

Och glöm inte att kolla in hemsidan som Marcus Stenberg sköter. Han gör den till en av landets mest uppdaterade och fullpackade författarsidor. Här; www.marcusbirro.se

Här om igår: http://nlt.se/kulturnoje/1.609795

Det var länge sedan jag blev så berörd av någonting som den här artikeln.

Den är plågsam att läsa. Jag kan bara ana den plåga och sorg som föräldrarna, så vackra, stolta och värdiga känner när de berättar om sin älskade son som var mirakelvacker och fantastisk men så populär hos änglarna attt Gud inte ville slita sig från honom och bjöd upp honom till himlen.

Jag hoppas Dante och Liten och alla andra änglabarn tar väl hand om fina Victor. Gå fram och krama honom när han står där och sparkar nervöst på sitt ljua lilla moln.

All styrka går ut till Victor och hans fantastiska föräldrar.

http://www.expressen.se/Nyheter/1.1741951/victor-hade-ont-till-sista-andetaget

En ofrilligt läskig natt. Måste vara mer rädd om mig själv.

Ute lyser slen. Jag sitter i nya kalsonger vid en spegel och arbetar. Kvällsöppet gick fint igår. Jag var minst sagt en aning trögstartad men slutet blev okej. Ekdal briljant som alltid.

Det var en lång dag. Idag är det kallt men soligt och jag har druckit lite kaffe, skrivit lite. Jag är lågt stämd.

Minns bryggorna vid Surtesjön plötsligt. Det lät så vackert när vattnet skvalpade.

Stenar i magen på brygga. Barnfötter som sprang rakt ut. Hur man hann stanna till en blixtrande hundradel innan man rasade ner i vattnet. Hur man hann undra hur kallt vattnet skulle vara precis innan vattnet sög ner en mot stenarna och småfisken på botten. Mariekex, myror, saft och danddukar.

Vet inte varför jag minns det där.

Ikväll uppträder jag i Lidköping. Skaragatan 26 klockan 1900.