Marcus Birro

Tåget är i tid.

Jag tar en promenad genom Göteborg med The Mission i lurarna. Hotellet ligger på Avenyn. Poliserna håller på att förbereda sig för matchen/slaget som ska stå i morgon.

När jag sitter i fotöljen nedanför fönstret ser jag Götaplatsen. Valven är upplysa. Kan inte minnas att jag sett det förut. Fast det har jag såklart. Det är väldigt vackert hur som helst.

Jag ser Stadsbilbioteket och de höga husen vid Stage Door. Minns hur Ola pissade genom brevlådan till dåvarande Nordbanken. Han hade fått ärva pengar från sin farsa som gått bort och han hatade de där pengarna. Han hade med sig pengar i tjocka buntar med gummisnodd om. Han var synnerligen oförskämd och underbar mot alla han mötte. Vi älskade honom. Nu är han chef på SVD. Jag tänker på honom som en bror, trots att det var länge sedan vi träffades, länge sedan vi pratade. Vi var ändå en del av varandras liv då, för massor av år sedan när jag trodde världen var Göteborg och tvärtom.

Jag tar taxi till SVT och glashuset ligger verkligen vackert vid vattnet och jag möter upp med Johanna Koljonen som jag ska bilda lag med i årets upplaga av På Spåret och vi möter förra årets finallag Jessica Gedin och Hans Rosenfeldt.

Nu sitter jag på rummet och ser på Göteborg som en turist genom fönstret.

Drömmarna rör sig som rök, som varm hud under mina händer.

Helgon och själar. Vilken helg. Torget ligger stilla utanför fönstret. Jag vaknar av Milos skratt, går upp och leker med honom. Jag gör löjliga miner och han skrattar gott. Den här helgen ska vi tända ljus vid gravarna, på kyrkogården. Sverige när det är som bäst, små, motståndskraftiga eldar mitt i döden...

Igår var vi hos läkaren eftersom Milo varit snuvig och haft hosta en längre tid. Det togs blodprov som såg bra ut. Lättad när vi gick därifrån. Sedan möte med Ola och Sara om mitt nystartade bolag.

Karlavagnen blev bra igår. Kändes jätteskönt att få skriva och läsa den där krönikan i början. Bra samtal sedan.

Tidigare idag brast det. Jag stod i hallen med Milo på axeln och han somnade där med sina små armar runt min hals och jag såg honom i spegeln, det vilande varma, varsamma och sagolika ansiktet mot min axel, och jag började gråta. En tyst, manlig gråt.

Jag såg mest ut som en bakfull clown i svart slips men jag grät och grät en stund innan jag lade ner Milo på sängen vi har i köket. Sedan satt jag där och såg på honom länge.