Marcus Birro

Drömmen om familjen är en verklig dröm, är en trollkarl under sängen.

Jag kommer från ett splittrat hem. Mina föräldrar skiljde sig när jag var femton år. Antagligen har det sabbat mer för mig än jag vill erkänna. De gjorde så gott de kunde. De visste inte bättre. Jag älskar mina föräldrar väldigt mycket.

Jag låg på den tjocka mattan under glasbordet om kvällarna på Kaprisgatan 90 och jag var alltid den som såg till att ytterdörren var stängd. Jag var alltid den som ställde mig på telefonkatalogerna för att nå upp till diskbänken så jag kunde diska när mamma var en halvtimma sen från jobbet och jag bara kände mig tvungen att göra något för att dämpa oron.

Mitt liv strävar efter sönderfall. Jag vill slå sönder allt vackert. Med spriten kunde jag slå sönder medan det såg ut som om jag byggde något.

Nu, när jag är nykter och stark, modig och värdig, är längtan efter sönderfallet mer som en dimma, en stilla rök i skogen.

Vägen tillbaka till kärleken andra gången är alltid mycket stenigare än vägen till kärleken var första gången.

Jag trivs med det.

Jag hade en halv minut i Hagfors när jag kom nära lyckan. Jag hade några hela minuter när Lerneby och Krånne var förband i Göteborg och jag travade runt precis bakom draperiet och bara njöt av sorlet, av värmen från en fullsatt teater. Jag hade några fina minuter strax före allting skulle dra igång på Södra Teatern i Stockholm när vi spelade The Mission i lokalen som var utsåld.

Men ingen gång når jag lyckan lika nära och lika länge som när jag lyfter Milo upp i luften och vi ser rakt in i varandra och tvinnas samman som en eld och vind, som ljus och mera ljus.

Jag ber en bön varje kväll för mina fiender, för mina vänner, för Jonna, Milo och alla andra.

På natten har min arm fallit ner på golvet. Jag är inte ensam. Trollkarlen under sängen håller min hand ända till gryningen.

En roman är egentligen flera. Minst tre. Man skriver en bok, får tillbaka av lektör från förlaget, går igenom och ändrar, stryker och flyttar. Man skriver om, tar bort, raderar, stuvar om.

Man river ut allting på golvet, viker ihop igen och packar om.

Sedan får man tillbaka igen och gör om allting ännu en gång.

Idag blev jag äntligen klar med den första vändan och har nu mailat förlaget.

Till sist, och här är till sist hösten 2010, kommer en färdig bok som man förhoppningsvis kan känna sig lite stolt över.

Helgen är närhet, värme, raggsockor och familjen. Helgen har varit utomordentligt nyttig och fin. Just nu snurrar lunchen i mikron medan Milo sover. Jonna köper julklappar.

Anders möter mig i Karlstad och kör den vita volvon till Hagfors där jag ska uppträda.

I kyrkan där.

Det är fullt. Det är smockfullt. Över 400 personer kommer för att lyssna på mina texter.

Jag förstår ingenting. Ibörjan gör publiken det inte heller. Jag är inte särskilt bra. Lite nervös. Men det blir bättre. Jag blir bättre. Publiken skrattar. Mot slutet ställer sig hela kyrkan upp i en stående ovation. Under en halv minut känner jag hur jag vågar öppna hela vägen in och faktiskt fatta vad som händer. 400 personer i en kyrka i Hagfors.

Tack alla ni som kom.

Det är fantastiskt.

Idag tåg hem till Norrköping och dag med familjen.

Nu på kvällen fick jag rysningar av Thåström i SVT. Och av Ossler på gitarr. De två är världsmästare i allt.

Dessutom briljerade Fredrik Lindström. Han tog över Skavlan fullständigt.

Det är svårt att vara punk när man blir äldre.

Det är svårt att göra det man känner för. Man kan vara rädd för allt möjligt: status, sin image, sina eventuellt uppnådda positioner.

Många författare som uppfattas som säregna, viktiga ,toleranta och som aldrig skulle drömma om att ställa upp på en intervju i Amelia eller sitta i en soffa är egentligen de riktiga snobbarna. De vill egentligen. Många av dem skulle tycka det vore jättekul att få lära sig dansa i Lets Dance, men deras viktighet sätter kroken för dem. De är en den av den kulturella världen och eftersom den kulturella världen är väldigt snabb med att printa ut en hel lunta med regler och förordningar om hur man ska vara för att få fortsätta vara en del av den kulturella världen, så blir det ingen dans, inga intervjuer, eller annat skojigt.

Jag har bara fått pissiga näsdukar från den kulturella världen. Jag har mindre att förlora.

Därför är jag punk. Därför vågar jag göra exakt vad jag vill göra utan att snegla åt vad det eller det betyder för min karriär.

Jag har aldrig haft en enda plan med något av det jag gjort, tackat ja eller nej till. För jag tackar dagligen nej till massa grejer. Jag har aldrig haft en strategi eller kalkyl. Jag hamnar lite här och där. Det är väldigt roligt.

Jag följer mitt hjärta. Det är också en väg till kärleken. Jag är stolt över det.

Här finns dagens text i Expressen: http://www.expressen.se/kronikorer/marcusbirro/1.1791964/marcus-birro-nar-ersatte-vi-moa-martinson-med-ullared

Jag hade nästan glömt.

Jag har lyft mig ur smutsen. Jag tvättar mina skjortor. Jag har pengar på banken.

Längst här inne finns ändå världens räddaste man. Eller pojke snarare. Jag klär honom varje morgon.

Lilla, lilla Marcus. Vad har du gjort? Vad ska du göra när drömmarna slår in?

Han ser på mig från några decimeter över golvet. Jag knyter hans skor. Jag köper kostymer åt honom. Jag gör allt för att han ska må bra. Jag skriver böcker, krönikor och tusen andra grejer.

Jag är bara en liten, liten pojke.

När jag trycker in skivan från Thåströms nya box är det som om jag äntligen kan snacka med honom, med den där rädda lilla pojken.

Alla glas är borta. Alla murar är rivna. Alla vägar leder rätt. Alla irrgångar stängs. Jag guidas rätt. Jag hamnar rätt hur jag än gör, vart jag än går. Jag påminns varför jag gav mig ut på den här vandringen en gång.

Stå aldrig still!

Lite lätt förvirrad kommer jag hem till katterna. Viktoria har klappat dem under de här dagarna. Jag äter lite, går igenom posten, slänger gamla tidningar. Den nya Thåströmboxen har kommit och jag kollar lite på den medföljande filmen från Lund 2006. Det är magiskt. Köp Thåströmboxen. Den kommer tindra för er genom hela den här salta, mörka, blåsiga vintern.

Här finns lite att läsa om igår, i Katrineholm; http://kkuriren.se/kulturnoje/kulturnoje/1.550864

Idag delas Augustpriset ut. Jag ska till Stockholm i ett HELT annat ärende. Så kan det gå. Men den här helgen har jag sålt böcker och fått kärlek som kommer räcka ända fram till jul.

Bilden projicerades på väggen bakom oss när vi samtalade om fotboll, livet, konsten, döden, kärlek, sorg och allting annat i Pingskyrkan i Katrineholm ikväll. Mäktigt. Ungefär 300 personer hade hittat dit i ösregnet. Fantastiskt. Stort tack till er som kom och tack Samuel som ledde utfrågningen.

Jag är mycket nervös.

Det är ändå Göteborg. Fucking jävla Göteborg. Det är hemmaplan. Det är min stad.

Min älskade, hatade, förbannade, dumma, vackra, sagolika hemstad. Det är mina gator. Det är min kärlek. Det är min värld. Det är mitt krig. Det är mina sår.

Det är min teater. Jag har gått förbi den miljoner gånger. Med Jens, med Peter, med flickor och kvinnor, med mamma och pappa, med Mats, Krånne, Ola, Johan, Andreas, alla de andra.

Göteborg är min stad. Jag fick en fimpi i ögat av den staden en tidig höstdag 2003 när jag skrivit Landet Utanför och vi bjöd in till pressträff på Kometen och ingen kom, inte en jävel, inte en murvel, inte någon och jag grät då, och slogs, och drack och jag sade till Lena, min förläggare "Det hår går inte. jag måste flytta" och ett halvår senare gjorde jag det och det räddade livet på mig när jag träffade Jonna och flyttade till Norrköping och jag har varit tillbaka flera gånger sedan dess men inte på det här sättet.

Det är nästan utsålt. Det är väldigt mycket folk, flera hundra. När Mats och Krånne spelar smyger jag runt som en nervös apa bakom scenen, precis bakom draperiet och jag kikar fram och mamma är där och pappa är där och Emrik, Jens och Andreas min lillebror och Andreas min vän och sedan.... Det är min tur. Jag går ut i havet av ljus och människor och det är...

Det är fantastiskt.

Värmen! Glädjen! Under några korta sekunder där på scenen, kanske fyra sekunder, smakar jag sötman. Den smakar som ett soligt leende från världens vackraste mun. Den smakar magi. Jag känner mig stolt och vacker.

Sedan är det lång kö till bokbordet och alla är så fantastiskt vänliga och jag försöker känna efter vad det är jag känner och det är inte revansch längre. Jag trodde det först. Men det är inte revansch.

Det är försoning.

Tack, Göteborg för den utsträckta handen.

Den var vi båda värda efter så lång tid.

Här finns recension i GP; http://www.gp.se/kulturnoje/1.254984-tillbaka-till-brottsplatsen

Bland det roligaste grejerna jag gjorde i somras var att medverka i Allsång på Skansen.

Det var fantastiskt roligt. Då sjöng jag Stockholm i mitt hjärta. Det gjorde jag ikväll också när jag gick från Södra Teatern, ner mot hotellet på Medborgarplatsen.

Jag sjunger inget vidare men det lät rätt bra ändå.

400 personer. Södra Teatern är utsålt. Jag är hemskt nervös men det går fint och efteråt får jag så mycket värme från människor att jag öppnar varenda spjäll jag har och försöker sortera det efter förmåga.

Stockholm i mitt hjärta. Kan du ge dig på!

Stort tack för att ni kom, alla fina medmänniskor.

I morgon blir det Göteborg.

Tänker mycket på Wayne Hussey när jag är ute och tunrerar. Tänker mycket på honom jämnt i och för sig...Hmm...

Idag går tåget till Stockholm och ikväll klockan 1930 uppträder jag på Södra Teatern i Stockholm. Lerneby är förband.

Här finns recension efter igår, Rekordpublik! Fantastiskt.

http://www.arbetarbladet.se/kultur/1.1540398

Att gå på stan och känna igen personen på löpesedeln för att strax inse att personen är jag, är en mycket märklig upplevelse. Men fina bilder och bra intervju i City blev det.

- Hello my little angels, brukade Wayne Hussey välsigna sin publik med när The Mission gav sig ut på sin Crusade 1987.

Det är lite så det känns. Fast utan att vara i närheten. Men ändå. Lapp på luckan igen och mer än fullt på biblioteket i Gävle med väldigt många fina människor som visar sin uppskattning och sin värme för mig.

Det är fantastiskt. Tack Gävle.

Nu har jag bastat hemma hos Jonnas mamma och pappa och imorgon rullar The Crusade in i huvudstaden.

Det är drömmar när de är som mest sårbara, ömtåliga och därför verkliga.

Jag är glad att jag blev nykter, att jag stod pall för trycket. Jag är glad att jag gav mig den här chansen. Jag är glad över den här framgången.

Vaknar till City Stockholms löpsedlar. Jag skrattar på bilden.Nu på tåg mot Gävle. Uppträder stadsbilioteket där ikväll. I morgon är det Södra Teatern i Stockholm.

Hör ni motorljudet från sågarna som kapar? Hör ni? Känner ni bensinlukten?

Nu jävlar ska poetjäveln plockas fjäder för fjäder. Nu ska han ner. Nu ska jag rullas i dyn.

Härligt.

Mitt uttalande om vår förkärlek för värdelös teveunderhållning, där människor målas ut som lätt efterblivna av skrupelfria tevekanaler och tevechefer har missuppfattats på ett sätt som saknar motstycke.

Jag tror MER om vanligt folk. Jag ÄR vanligt folk. Jag hatar att vanligheten och folkligheten reduceras till att få visa upp världens längsta kvitto på fryspåsar, duschtvål och köttfärs, mot en ditsläpad Kanal 5-stapel.

Just för att jag är en av er så skäms jag att vi väljer att bli degraderade till köphetsiga monster i en såpa där bara de redan rika affärsägarna blir ännu rikare och där sådana som vi blir framställda som idioter.

Så är det. Så stäng av era motorsågar och behärska er lite ni också. Så lovar jag att göra det nästa gång.

Tror ni tevecheferna sitter och myser och varmhjärtade vill framställa alla dessa vanliga människor med all den omtanke som ni är värda?

Då är ni fan mer lurade än jag trodde. De garvar arslet av sig bakom ryggen på er.

Min kärlek till den vanliga människan är intakt. Men den här reduceringen till köpdjur, den här skillnaden att vi vanliga ska målas ut som idioter i teve medan "de andra" tittar med ett förfärat öga på oss, gräver diken mellan olika människor.

Medmänniskor. Medborgare. Alla ni som cirklar runt varandra.

Ni som på Jonnas blogg tar er rätten att tycka Jonna ska lämna mig för att jag arbetar för mycket. Ni som skriver långa utläggningar om vår relation, som med grova, tunga avtryck stövlar in och sprider sönderfall i era steg..

Några frågor till er:

Hur känns stenen i er handflata? Mjuk? Vass? Underbar? Inser ni att ni är de första i världen som kastar den första stenen och alltså är utan skuld?

Hur känns det? När ni trycker paus på era egna liv och dömer andras?

Vad ger er rätten att lägga er i?

Varför vill ni så gärna förstora era egna liv genom att söndra andras?

Ni borde lära er ödmjukhet. Ni borde se er själva i spegeln.

Ni borde rannsaka ert mörker och sortera er missunsamhet i små högar och städa undan allt grus från era ögon.

Jag är i Göteborg.

Genomlysningen stannar där. Titanväggar mot den här hemligheten. Men det är bara roligt och spännande.

Läser i tidningen att jag skulle vara klar för Lets Dance. Det är inte riktigt sant. Däremot är det sant att en sjukgymnast sagt till mig att dans är bra för att hålla min reumatiska sjukdom (Bechterew) under kontroll. Jag vet fortfarande inte vad som händer nästa år. Men jag är alltså inte klar för Lets Dance.

Idag ska jag ta en promenad genom Göteborg, dricka en kopp kaffe. Sedan ska jag arbeta och ikväll ska jag..............................pip............................

Onsdag åker hela familjen till Stockholm. På torsdag uppträder jag i Gävle, på fredag i Stockholm, på lördag i Göteborg och på söndag är det Katrineholm.

Men idag ska jag mest skrota runt och arbeta med romanen.

Jag skriver mig till säker mark.

Jag skriver för att allting annat är obegripligt.

Först när jag satt ord på något lever det. Det är så med min sorg, med min kärlek, med min glädje, min sjukdom (som är flera) med allting. Innan jag lyckas klä mina känslor i ord sveper de upp, runt och överallt, som trasiga demoner, som drängfulla spöken.

Jag måste göra verkligheten begriplig. Det är ingen slump att ordet kommer först i Bibeln. Gud är ordet. Och tvärtom. Vårt lands resa från Gud är också en resa bort från kärleken, bort från konstnären som en källa till tröst, igenkänning och kontemplation.

Gud är de svagas vän men vi är starka i Sverige. Kanske är det därför kyrkorna står tomma. Längre. Tusen söndagar i rad.

Tills något händer. En vän eller ett barn dör. En älskad vän eller livskamrat dör eller lämnar oss för någon annan, någon mer statistisk säkerställd, och vi står handfallna med våra tårar. Vi står förvirrade och vadande i regnvatten. Vår sorg gräver vallgravar runt våra liv.

Jag försöker lära mig ödmjukhet. Jag försöker fortfarande be för mina fiender, människor som fortfarande envist hatar det jag gör, den jag är, och det jag står för.

När jag ber för dem, tänds alla ljus i kvarteret där jag bor. Ingen går vilse då.

Inte ens jag.

Det är fantastiskt befriande att be om ljus för människor som vill släcka ner allting hos mig.

Jag sänder inte Karlavagnen ikväll.

Pausar lite. Familjen, kärleken behöver tid och tillsyn. Äntligen en hel lång fredagkväll i soffan som en riktig gammal gråstabbig potatis. Värdelös, onyttig mat, chocklad och godis.

Expressen har haft den besynnerliga, märkliga smaken att utse mig till veckans babe i sin fredagsbilaga. Känns som tio år för sent. Men just därför tio gånger så roligt. Blir rosenrött smickrad över allt det där.

Men nog skulle jag behöva gå ner tre, fyra kilo. Lovar härmed att börja träna mer regelbundet och annorlunda redan om någon vecka...

I morgon uppträder jag på Victoriateatern i Malmö.

En del roliga och fina meddelanden på svararen när jag vaknar. Grubblar en del över några förslag jag får. Leker med Milo. Sedan går vi ut hela familjen och äter utsökt strömming på Fiskmagasinet och sedan gott kaffe på Waynes. Sedan tar jag tåget till Stockholm och taxi till hotellet.

Jag känner mig genomlyst efter terapin. Som om det mörka virvlar upp som gammalt damm. Som om det faktiskt finns en väg ut krampen, när kärleken låser sig. Den försvinner inte. Den dör aldrig. Men den låser sig ibland. Som en muskel. Då får man hjälpas åt med att få den kraftfull igen. Jag är väldigt glad över att vi tog det här steget jag och Jonna.

Nu sitter jag på Tv4. Det handlar om fotbollshuliganer i Kvällsöppet 2240.

Här finns dagens text i Expressen; http://www.kvp.se/Nyheter/1.1775890/marcus-birro-i-exakt-samma-takt-som-pengarna-tickar-in-checkar-karleken-ut

Terapi idag igen efter en tids uppehåll. Det är jobbigt. Det är storstädning. Det är att lätt maniskt lyfta på varenda mossklädd sten man kan hitta.

Väldigt trött blir man. Det är mycket gråt. Det är mycket besviket gods som ligger på botten av den här båten. Vi måste få upp och bort allt det dör skräpet om vi ska kunna segla igen. Jag vill segla igen med Jonna. Jag saknar de där galna resorna vi gjorde förr.

Sedan skrev jag en svart text till Expressen som kommer i morgon. Den lär bli sablad.

Träffade Ola och Sara på Moretime och visade dem bilagan från Skatteverket. Vad de sade håller jag för mig själv. Jag kan ändå skriva att jag inte varit fel ute när jag haft en känsla av att Skattekontoret (eller en person där snarare) velat göra livet en aning surt för mig.

Låt mig bara konstatera att jag har få vänner på Skattekontoret... Men det är okej. Jag är begåvad med ett hysteriskt långt minne. En dag ska jag skriva mina memoarer och jag minns alla namn. Jag kan se alla ansikten framför mig. Alla som någon gång under mitt liv varit min vän är min vän för alltid. Någon som någon gång genom mitt liv medvetet försökt sabotera eller svikit mig glömmer jag heller aldrig.

Vinter utanför fönstret. Det tjuter i sprickorna i det här gamla huset. Jag hukar bakom en filt framför teven.

Underbara tre timmar ensam med Milo. Vi hann med att leka, sova, läsa bok, somna igen, titta på teve, leka, leka, jaga varandra, leka lite till och kramas. Fantastiska Milo.

Tiden och vanan lägger en mjuk filt över allting.

Hinner hem och byta kläder och ta en fika med Jonna och Milo innan jag tar tåget till Linköping. Det ligger runt hörnet. Jag ska tala lite om skrivande och en del annat tillsammans med Margareta Ribbing. Det är hur mycket folk som helst. Klockan 14 en måndag. Fantastiskt. Böckerna tar slut efteråt.

Jag tar en promenad genom vackra Linköping och tar tåget tillbaka till Norrköping.

På bron över Motala Ström ringer telefonen. Det är en reporter från Aftonbladet.

- Hej, stör jag?

- Nej.

- Vi har fått uppgifter på att du ska vara med i Lets Dance.

Jag skrattar till.

- Vi tänkte vi skulle ringa och få det bekräftat.

- Nej, det är inte sant, svarar jag och skrattar, vem har sagt det till er?

Reportern är trevlig och vi lägger på i samförstånd.

Jag har inte fått en förfrågan om att vara med i Lets Dance och fick jag en skulle jag överväga det, som man säger, mycket noga...

Jag undrar mest vem som tipsade Aftonbladet.