Marcus Birro

Terapi idag igen efter en tids uppehåll. Det är jobbigt. Det är storstädning. Det är att lätt maniskt lyfta på varenda mossklädd sten man kan hitta.

Väldigt trött blir man. Det är mycket gråt. Det är mycket besviket gods som ligger på botten av den här båten. Vi måste få upp och bort allt det dör skräpet om vi ska kunna segla igen. Jag vill segla igen med Jonna. Jag saknar de där galna resorna vi gjorde förr.

Sedan skrev jag en svart text till Expressen som kommer i morgon. Den lär bli sablad.

Träffade Ola och Sara på Moretime och visade dem bilagan från Skatteverket. Vad de sade håller jag för mig själv. Jag kan ändå skriva att jag inte varit fel ute när jag haft en känsla av att Skattekontoret (eller en person där snarare) velat göra livet en aning surt för mig.

Låt mig bara konstatera att jag har få vänner på Skattekontoret... Men det är okej. Jag är begåvad med ett hysteriskt långt minne. En dag ska jag skriva mina memoarer och jag minns alla namn. Jag kan se alla ansikten framför mig. Alla som någon gång under mitt liv varit min vän är min vän för alltid. Någon som någon gång genom mitt liv medvetet försökt sabotera eller svikit mig glömmer jag heller aldrig.

Vinter utanför fönstret. Det tjuter i sprickorna i det här gamla huset. Jag hukar bakom en filt framför teven.

Underbara tre timmar ensam med Milo. Vi hann med att leka, sova, läsa bok, somna igen, titta på teve, leka, leka, jaga varandra, leka lite till och kramas. Fantastiska Milo.

Tiden och vanan lägger en mjuk filt över allting.