Marcus Birro

Jag skriver mig till säker mark.

Jag skriver för att allting annat är obegripligt.

Först när jag satt ord på något lever det. Det är så med min sorg, med min kärlek, med min glädje, min sjukdom (som är flera) med allting. Innan jag lyckas klä mina känslor i ord sveper de upp, runt och överallt, som trasiga demoner, som drängfulla spöken.

Jag måste göra verkligheten begriplig. Det är ingen slump att ordet kommer först i Bibeln. Gud är ordet. Och tvärtom. Vårt lands resa från Gud är också en resa bort från kärleken, bort från konstnären som en källa till tröst, igenkänning och kontemplation.

Gud är de svagas vän men vi är starka i Sverige. Kanske är det därför kyrkorna står tomma. Längre. Tusen söndagar i rad.

Tills något händer. En vän eller ett barn dör. En älskad vän eller livskamrat dör eller lämnar oss för någon annan, någon mer statistisk säkerställd, och vi står handfallna med våra tårar. Vi står förvirrade och vadande i regnvatten. Vår sorg gräver vallgravar runt våra liv.

Jag försöker lära mig ödmjukhet. Jag försöker fortfarande be för mina fiender, människor som fortfarande envist hatar det jag gör, den jag är, och det jag står för.

När jag ber för dem, tänds alla ljus i kvarteret där jag bor. Ingen går vilse då.

Inte ens jag.

Det är fantastiskt befriande att be om ljus för människor som vill släcka ner allting hos mig.