Marcus Birro

Jag är mycket nervös.

Det är ändå Göteborg. Fucking jävla Göteborg. Det är hemmaplan. Det är min stad.

Min älskade, hatade, förbannade, dumma, vackra, sagolika hemstad. Det är mina gator. Det är min kärlek. Det är min värld. Det är mitt krig. Det är mina sår.

Det är min teater. Jag har gått förbi den miljoner gånger. Med Jens, med Peter, med flickor och kvinnor, med mamma och pappa, med Mats, Krånne, Ola, Johan, Andreas, alla de andra.

Göteborg är min stad. Jag fick en fimpi i ögat av den staden en tidig höstdag 2003 när jag skrivit Landet Utanför och vi bjöd in till pressträff på Kometen och ingen kom, inte en jävel, inte en murvel, inte någon och jag grät då, och slogs, och drack och jag sade till Lena, min förläggare "Det hår går inte. jag måste flytta" och ett halvår senare gjorde jag det och det räddade livet på mig när jag träffade Jonna och flyttade till Norrköping och jag har varit tillbaka flera gånger sedan dess men inte på det här sättet.

Det är nästan utsålt. Det är väldigt mycket folk, flera hundra. När Mats och Krånne spelar smyger jag runt som en nervös apa bakom scenen, precis bakom draperiet och jag kikar fram och mamma är där och pappa är där och Emrik, Jens och Andreas min lillebror och Andreas min vän och sedan.... Det är min tur. Jag går ut i havet av ljus och människor och det är...

Det är fantastiskt.

Värmen! Glädjen! Under några korta sekunder där på scenen, kanske fyra sekunder, smakar jag sötman. Den smakar som ett soligt leende från världens vackraste mun. Den smakar magi. Jag känner mig stolt och vacker.

Sedan är det lång kö till bokbordet och alla är så fantastiskt vänliga och jag försöker känna efter vad det är jag känner och det är inte revansch längre. Jag trodde det först. Men det är inte revansch.

Det är försoning.

Tack, Göteborg för den utsträckta handen.

Den var vi båda värda efter så lång tid.

Här finns recension i GP; http://www.gp.se/kulturnoje/1.254984-tillbaka-till-brottsplatsen