Marcus Birro

Drömmen om familjen är en verklig dröm, är en trollkarl under sängen.

Jag kommer från ett splittrat hem. Mina föräldrar skiljde sig när jag var femton år. Antagligen har det sabbat mer för mig än jag vill erkänna. De gjorde så gott de kunde. De visste inte bättre. Jag älskar mina föräldrar väldigt mycket.

Jag låg på den tjocka mattan under glasbordet om kvällarna på Kaprisgatan 90 och jag var alltid den som såg till att ytterdörren var stängd. Jag var alltid den som ställde mig på telefonkatalogerna för att nå upp till diskbänken så jag kunde diska när mamma var en halvtimma sen från jobbet och jag bara kände mig tvungen att göra något för att dämpa oron.

Mitt liv strävar efter sönderfall. Jag vill slå sönder allt vackert. Med spriten kunde jag slå sönder medan det såg ut som om jag byggde något.

Nu, när jag är nykter och stark, modig och värdig, är längtan efter sönderfallet mer som en dimma, en stilla rök i skogen.

Vägen tillbaka till kärleken andra gången är alltid mycket stenigare än vägen till kärleken var första gången.

Jag trivs med det.

Jag hade en halv minut i Hagfors när jag kom nära lyckan. Jag hade några hela minuter när Lerneby och Krånne var förband i Göteborg och jag travade runt precis bakom draperiet och bara njöt av sorlet, av värmen från en fullsatt teater. Jag hade några fina minuter strax före allting skulle dra igång på Södra Teatern i Stockholm när vi spelade The Mission i lokalen som var utsåld.

Men ingen gång når jag lyckan lika nära och lika länge som när jag lyfter Milo upp i luften och vi ser rakt in i varandra och tvinnas samman som en eld och vind, som ljus och mera ljus.

Jag ber en bön varje kväll för mina fiender, för mina vänner, för Jonna, Milo och alla andra.

På natten har min arm fallit ner på golvet. Jag är inte ensam. Trollkarlen under sängen håller min hand ända till gryningen.

En roman är egentligen flera. Minst tre. Man skriver en bok, får tillbaka av lektör från förlaget, går igenom och ändrar, stryker och flyttar. Man skriver om, tar bort, raderar, stuvar om.

Man river ut allting på golvet, viker ihop igen och packar om.

Sedan får man tillbaka igen och gör om allting ännu en gång.

Idag blev jag äntligen klar med den första vändan och har nu mailat förlaget.

Till sist, och här är till sist hösten 2010, kommer en färdig bok som man förhoppningsvis kan känna sig lite stolt över.

Helgen är närhet, värme, raggsockor och familjen. Helgen har varit utomordentligt nyttig och fin. Just nu snurrar lunchen i mikron medan Milo sover. Jonna köper julklappar.