Marcus Birro

Luften är knivskarp. Iskall. Tåget är inställt så jag tar taxi till Alvesta där jag träffar Agneta Sjödin som också varit i Småland och uppträtt och vi snackar lite litteratur och lite dans och hon är en väldigt varm och vänlig människa och det är synd att hon inte är med och dansar längre.

Det var lapp på luckan i Växjö igår. Man fick mota folk i dörren. Allting som hänt sista året känns lite overkligt. Jag är väldigt lycklig över att allt går så bra just nu. Jag försöker lära mig tacksamhet över allt jag fått, allt jag arbetat ihop, försöker inse att jag kanske förtjänar detta.

I går möttes jag av stående ovationer på Kristdemokraternas kongress i Jönköping. Över tusen personer. Jag backade undan i ren förvåning. Fantastiskt. Det tog mig två timmar att ta mig genom kongresshallen och ut till den väntande bilen. Folk vill ställa frågor, fotografera, berömma.

Jag vill berätta om detta eftersom jag tidigare varit väldigt bra på att förstora hatet och misstron jag blivit utsatt för. På ett sätt är det att svika alla de människor som faktiskt tar sig tid att komma fram, skriva, ringa och rösta, vad det nu kan vara. Jag vill berätta om den värme som visas mig just nu eftersom det är eran värme. Ni kommer till marknaden med all denna energi, med ert beröm, er tid, ert liv. 

Något har uppenbarligen hänt. Det skedde inte över en natt. När allt kommer omkring har jag ändå stått på scener och läst dikter i tjugo år, men det känns ändå som den här framgången överallt är ny och lite läskig. Men den är allra mest fantastisk.

När man stannar på en bensinmack mitt ute i mörkaste Småland för att köpa en kaffe och får skriva autografer till personalen blir man väldigt glad.

Nu sitter jag på ett tåg genom snöröken. Jag ska äntligen hem och krama min familj.