Marcus Birro

Jag har inte kunnat gå ut på några dagar. Det har gjort för ont. Så jag har haltat runt här hemma med Milo själv och han kan verkligen få mig att stråla trots smärtan, trots den här gallfärgade vintern som är gråare än ett nyhetsinslag från Georgien, den här blaskiga, blöta, grå, hemska vintern som gastkramar det här landet.

Jag står vid fönstret och tänker på hur lång tid det kommer ta innan snön smälter. Ett halvår? Och i veckan ska det bli kallare.

Aldrig förr har det varit så oförställt roligt att skriva en bok som att skriva Att leva och dö som Joe Strummer.

Den här boken går under radarn. Jag känner mig inte ett dugg orolig inför utgivningen eftersom jag skrivit den för mig själv och mina vänner. För mig är den här romanen ett fotoalbum att ha i bokhyllan och plocka fram när man blir sentimental och lite blödig eller när man bara vill le lite åt en varm skildring om vänskap och kärlek. Jag kan bara hoppas att den kommer fungera på samma sätt för er som läser.

Om jag räknat rätt blir dett min första lediga fredag på tre månader.

Väldigt glad att slippa den sjuka anspänningen under alla inlåsa timmar på tevehuset inför Lets Dance. Det enda jag saknar är faktiskt träningen med Helena. Det var rolig.

Jag har dessutom inte ledigt. Jag arbetar febrilt med romanen. Det är ett roligt arbete. Det är fantastiskt att tillsammans en lektör jobba fram det väsentliga i texten, putsa på karaktärer och scener, ta bort allt ogräs och skriva nytt där så behövs.

Nu har jag också fått se omslag. Det blir fint detta.

Att leva och dö som Joe Strummer kommer i augusti.

Smärtan går in i sin andra vecka. När jag sitter still eller ligger gör det inte ont, men när jag går och särskilt när jag lyfter, gör det fruktansvärt ont från ena höftkulan och hela vägen ner i höger ben. Jag blir väldigt trött, nedstämd och ledsen över att smärtan inte släpper.

Nästa vecka ska jag träffa en läkare så får vi se vad vi kan göra åt det här.

Nu ska jag dyker ner i mitt skrivande igen.

Var rädda om er och stort tack för alla fina och uppmuntrande kommentarer ni lämnar här.

Smärtan gör mig trött och apatisk. Allting känns meningslöst.

Det gör ont att bara stapla upp och dricka ett glas vatten. Kylan blir till frustande käkar i kroppen.

Här finns mer att läsa om eländet: http://www.dt.se/kultur/kronikor/article591509.ece

Idag får jag åka taxi (färdtjänst) till Kvällsöppet.

Jag ska ju dra ner på föreställningar i vår men uppträder den 6 mars, en lördag, på Scandiateatern i Norrköping. Välkomna dit.

Kvällen före, den 5 mars, sänder jag Karlavagnen igen.

Den 12 mars är det final i På Spåret.

Fast i tågkaoset, på centralen i Stockholm, bland halsdukar, väskor på hjul och trevliga norrmän som älskar serie A och bjuder på en flaska Pucko.

Jag proppade mig full med värktabletter och tog flyget till Rom i fredags. Vi lyfte genom blinkande snöflingor och det tog tid innan vi lyckats plöja igenom molnen och äntligen såg solen.

Någon applåderade bakom mig. Jag log. Solen är vacker.

Jag åt frukost på flyget och haltande bort till anslutningsflyget där mamma med sambo väntade och vi lyfte på en bön över Alperna och landade i disig sol och femton plusgrader och hotellet låg perfekt vid Campo De Fiori och jag dumpade väskan och gick till La Danesina som låg där det alltid legat och jag beställde kronärtskocka och lite pasta och åt den goda maten med en sorts åldrande stillhet, med en känsla av att tiden aldrig står still, inte ens i Rom, och efter en utsökt kopp kaffe gick jag till Pantheon och stirrade upp mot den perfekta cirkeln i taket och sedan gick jag lite vilse med flit och träffade Andreas med familj utanför Romastore och de kryllade av svenskar där inne och det är väl så det är, vill man fortfarande njuta av magin som den är den italienska fotbollen måste man åka dit, och på kvällen somnade jag väldigt trött, men lite lycklig trots allt, trots den här förbannade sjukdomen som får mig att åldras hundra år på ett dygn. Trots att Rom aldrig är lika vackert ensam som när Jonna är med. Och tänk att få visa Rom för Milo! Jag längtar så tills vi kan åka allihop, hela familjen, kanske stanna ett tag, några månader, ett halvår, plugga, läsa, äta, skriva, promenera, gå i kyrkor, gå på fotboll, ta det lugnt.

Jag älskar verkligen Rom. Att vara där, också bara några timmar, är som en efterlängtad beröring.

På lördagen gifte sig min bror och det var ett storslaget bröllop med en fest på ett slott en liten bit utanför Rom och vi åt och skålade glatt (varje timme fick jag pilla i mig värktabletter) och jag tänkte lite på den resan som vi två gjort de senaste tjugo åren, hur vi började uppträda 1989, och hur vi festade som om varje natt var den sista, hur baktalade, hatade men också älskade vi blev i Göteborg under nittiotalet och nu är vi här, jag med mitt skrivande, och min familj i Norrköping och han med sitt nya liv Rom och i Göteborg ibland, och ingen av oss hade kunnat drömma om allt det vi uppnått i våra liv, men i varje glädje finns också små svarta gruskorn av sorg eller melankoli och det är lätt att slinta på de där gruskornen och på kvällen gick jag runt i en del kyrkor och tände en del ljus för barnet vi väntar, för barnen som dog, och för Milo som lever och växer sig stor och stolt hemmavid och det är där jag ska vara de närmaste månaderna, hemma.

Fast i tågkaoset, på centralen i Stockholm, bland halsdukar, väskor på hjul och trevliga norrmän som älskar serie A och bjuder på en flaska Pucko.

Jag proppade mig full med värktabletter och tog flyget till Rom i fredags. Vi lyfte genom blinkande snöflingor och det tog tid innan vi lyckats plöja igenom molnen och äntligen såg solen.

Någon applåderade bakom mig. Jag log. Solen är vacker.

Jag åt frukost på flyget och haltande bort till anslutningsflyget där mamma med sambo väntade och vi lyfte på en bön över Alperna och landade i disig sol och femton plusgrader och hotellet låg perfekt vid Campo De Fiori och jag dumpade väskan och gick till La Danesina som låg där det alltid legat och jag beställde kronärtskocka och lite pasta och åt den goda maten med en sorts åldrande stillhet, med en känsla av att tiden aldrig står still, inte ens i Rom, och efter en utsökt kopp kaffe gick jag till Pantheon och stirrade upp mot den perfekta cirkeln i taket och sedan gick jag lite vilse med flit och träffade Andreas med familj utanför Romastore och de kryllade av svenskar där inne och det är väl så det är, vill man fortfarande njuta av magin som den är den italienska fotbollen måste man åka dit, och på kvällen somnade jag väldigt trött, men lite lycklig trots allt, trots den här förbannade sjukdomen som får mig att åldras hundra år på ett dygn. Trots att Rom aldrig är lika vackert ensam som när Jonna är med. Och tänk att få visa Rom för Milo! Jag längtar så tills vi kan åka allihop, hela familjen, kanske stanna ett tag, några månader, ett halvår, plugga, läsa, äta, skriva, promenera, gå i kyrkor, gå på fotboll, ta det lugnt.

Jag älskar verkligen Rom. Att vara där, också bara några timmar, är som en efterlängtad beröring.

På lördagen gifte sig min bror och det var ett storslaget bröllop med en fest på ett slott en liten bit utanför Rom och vi åt och skålade glatt (varje timme fick jag pilla i mig värktabletter) och jag tänkte lite på den resan som vi två gjort de senaste tjugo åren, hur vi började uppträda 1989, och hur vi festade som om varje natt var den sista, hur baktalade, hatade men också älskade vi blev i Göteborg under nittiotalet och nu är vi här, jag med mitt skrivande, och min familj i Norrköping och han med sitt nya liv Rom och i Göteborg ibland, och ingen av oss hade kunnat drömma om allt det vi uppnått i våra liv, men i varje glädje finns också små svarta gruskorn av sorg eller melankoli och det är lätt att slinta på de där gruskornen och på kvällen gick jag runt i en del kyrkor och tände en del ljus för barnet vi väntar, för barnen som dog, och för Milo som lever och växer sig stor och stolt hemmavid och det är där jag ska vara de närmaste månaderna, hemma.

Vi lämnade in vårt hyreskontrakt idag.

Vi ska ju flytta. Hundra meter neråt, mot Strömmen ska vi flytta, till en helt magisk fin lägenhet med fantastiska rum, kakelugnar i varje rum, fin utsikt över vattnet och två badrum.

Såg att vi skrev på kontraktet för den (också fina) lägenheten vi bor i nu, den 10 maj 2006.

Ingenting hade egentligen hänt då. Eller jo. Jag hade blivit nykter och tagit ett återfall. Jonna var gravid och skulle till Finland. Det var en varm dag. Jag var fortfarande skakig efter de där helvetiska dagarna i Prag när jag drack för (vad jag vill tro) sista gången.

Vi skulle starta vårt nya liv i vår nya lägenhet men två veckor senare satt jag bredvid Jonna på det där sjukhuset med de där vinklade persinnerna och tappade blicken i precis rätt tid för att se läkarna dra ut Dante och springa iväg med honom.

På vagnen som stod utanför vårt rum hade de vigvatten att döpa honom med.

Vi gjorde aldrig det.

Jonnas pappa ringde en söndag när jag hade tränat och sade att vattnet hade gått och att Jonna hade åkt till sjukhus och jag vet inte vad jag hade trott men aldrig hade jag trott att jag skulle överleva den skräck och den terror som de följande månaderna hade som i ett svart paket utan snören för oss.

Vårt straff?

Sorgen är inte ett straff,. Sorgen är ett kvitto på att vi levt.

Jag hade inga pengar på den tiden men Jonnas mamma lånade mig lite så jag köpte en flygbiljett från Arlanda och jag åt en hamburgare (om jag minns rätt) och sedan landade vi i Finland och den man som flög tillbaka två veckor senare, ensam, trött, sorgsen, är en annan man än han som reste dit.

Sedan kom Jonna tillbaka till Sverige, till Stockholm, och vi mötte henne vid gaten och hon var blek och matt men så vacker trots allt och vi åkte hem och senare kom Dante till oss i en kylväska genom Sverige och vi fick tillbaka honom i en liten låda med en fasttejpad ros på och vi satt där i vår lägenhet som vi skulle lämna med kartonger  överallt och sedan kom en kvinna från begravningsbyrån och hon ville ta med honom ner men jag tog honom nerför trapporna för hissen var trasig och jag gick långsamt ner med honom för alla de där trapporna och jag lade honom i baksätet som kvinnan hade klätt i svart siden och sedan blev det minnesstund och ett halvår senare tvingades vi vara med om allt det där igen, fast då var hon så liten, hans syster, som en varm muskel i min handflata och jag vet att jag skrivit mycket om detta men jag kan aldrig skriva tillräckligt mycket om det, och idag när jag satt med Milo i soffan kom den svarta korpen tillbaka till mig och jag viskade till Milo hur mycket jag älskar honom och jag tror han förstod för han log och pussade mig på kinden.

Har man överlevt detta och kommit ut med den högsta vinstern, kärleken intakt och Milo vid min sida, överlever man allting.

Vi är nästa en miljon reaumatiker i det här landet.

Varenda en av oss är ensam.

Vi sitter inte i samma båt. Vi lever extremt åtskillda.

Idag är kroppen ett öde landskap. Någon sågar med en smalt tandad såg rakt igenom kroppen. Det gör läskigt ont.

Det gör också världen till ett grått töcken.

Vi är nästa en miljon reaumatiker i det här landet.

Varenda en av oss är ensam.

Vi sitter inte i samma båt. Vi lever extremt åtskillda.

Idag är kroppen ett öde landskap. Någon sågar med en smalt tandad såg rakt igenom kroppen. Det gör läskigt ont.

Det gör också världen till ett grått töcken.

Jag blir inte särskilt lycklig av det jag drömde om.

Jag har varit ute och rest. Det är så det känns. Som efter en mycket lång och läskig resa. Som väskorna fulla av mörker. Av regn och vind.

Jag skulle vilja låsa in mig här hemma en hel månad och bara skrota runt i långkalsonger, laga lite mat, städa ibland, ta hand om Milo, bädda sängen, skriva, skura golvet och se lite fotboll.

Jag börjar bli alldeles för gammal för en massa saker.

Näthatet slår nya rekord. Jag orkar inte ens reagera längre. Jag undrar om det är bra eller dåligt. Förr blev jag arg, ledsen, förbannad, hämndlysten.

Gå med ert hat till en annan brand. Jag brinner inte för er längre. Ni är mörker i mörker. Ni är osorterad tvätt. Ni borde skämmas men jag orkar inte riktigt tänka den tanken till sitt slut.

Nu?

Det rör mig inte längre. Det rinner av. Jag läser om mig själv med en stigande känsla av förvirring. Inte äckel, men bestörtning.

När hände allt det där? Varför hände det?

När slant jag och ramlade på arslet?

Idag har jag suttit med Milo i famnen och gått igenom romanen.

Jag har städat och diskat, plockat undan och hållt efter.

Allt det här som är livet på riktigt.

Att vara helt och hållet ärlig är också att framställa sig i sin ynkedom, vara ärlig mot sig själv och sina mest grundläggande patetiska små skitkänslor.

Det har jag varit och jag har fått grus tillbaka.

Några av er håller fast vid er vänlighet.

Den betyder mycket för mig.

Nu ska jag vara med familjen.

Jag samlar ihop det som finns kvar, långsamt, som en plötsligt mycket gammal man.

Minns en morgon på ett annat hotell i Stockholm, en annan tid, 92 tror jag det var och jag och Peter hade varit med hos Aschberg på kvällen och de första minuterna mindes jag inte var jag var, varför jag var där, vad jag sagt, vad som hänt, var vi varit efteråt och svetten och paniken kommer snabbare än minnet och sedan tog vi en taxi till flygplatsen och flög hem igen.

Idag vaknar jag stolt och stärkt.

Det ska bli fantastiskt att få vara med familjen igen. Under våren ska jag vara pappaledig och nästan uteslutande hemma. Det ska bli underbart. Nu har jag fått min dos av glittring teveunderhållning för tusen år framåt.

Jag förtjänade att åka ut igår. Jag är inte ett dugg bitter eller arg över det. Jag har reagerat på vissa individers utstuderade elakheter, men fakta kvarstår. Jag förtjänade att åka ut.

Finalplatsen i På Spåret känns faktiskt helt magisk. Jag är väldigt glad och stolt över att vi är där. Den 12 mars går finalen.

Nu ska jag hem och krama Jonna och Milo.

Vi är i final i På Spåret!

 

Jag kom med Lerneby och Krånne i bil från Malmö där vi varit och uppträtt. Kom till hotellet i Göteborg rätt sent men somnade till sist. Vaknade oväntat utvilad och fokuserad. Kollade lite på Italien-Tyskland VM 2006 för att komma in i rätt semifinal-känsla.



Sedan halkade jag in i en taxi som körde mig till tevehuset. Semifinal i På Spåret. Det kändes overkligt. Johanna såg sällsamt lugn ut. Filip och Fredrik såg jag inte röken av. Nere i studion strax innan sändning känner jag ändå när jag pratar med Filip att han är rätt nervös. Båda två är trevliga. Sedan börjar matchen och det enda jag egentligen minns är att vi svarar en del rätt, de tar årtalet, och Sofia Karlsson sjunger magiskt vackert.



Sedan inser jag att vi vunnit. Vi har vunnit. Den eviga frågan vem som kan slå Filip och Fredrik har fått ett fantastiskt svar.



Vi är i final i På Spåret!



Ett av få teveprogram som jag med stor behållning följt genom halva mitt liv!



Det är ju egentligen helt galet!



Här är numren för samban i kvällens Let's dance: Telefonnummer: 099-414 04  Sms: Skicka MARCUS till 72 400

Jag minns när vi hörde Dantes hjärtljud första gången.

Det lät som blodets rytm. Han var bara några veckor gammal och allra redan kunde man höra hans lilla hjärta pulsera. Det var magiskt. Det var overkligt underbart.

Jag hörde de där hjärtslagen när vi satt i kapellet vid hans lilla kista. De slog i takt till sorgen som gjorde sina landvinningar inom mig.

Jag har alltid varit noga med att betrakta de två små barnen vi inte fick behålla som mina barn.

Jag har talat med Milo om dem.

 Han brukar stå helt stilla och bara andas framför den stora glasängeln som vi har upphängd i tornrummets fönster. Han vill inte bli störd då. Det är hans magiska ensamhet.

Igår var Jonna hos barnmorskan och tillsammans hade de hört hjärtljuden och när jag får reda på det är det nära att jag börjar gråta för minnets kraft och styrka är oerhörd när man färdas bakåt, tillbaka till de där dygnen på sjukhuset i Finland den där märkliga våren 2006.

Jag är så stolt över Jonna. Hon är världens bästa kvinna. Hon är enastående i stt mod och skönhet. Jag älskar henne mer och mer. Det låter som en schlagertext men det är sant. Kärleken är aldrig enbart högtravande och poetiskt. Den är också rätt naiv och enkel, liksom svår, underbar och solidarisk. Kärleken är starkare än döden.

Livet besegrar alltid döden. Det är därför döden hämnas ideligen, slänger med sin svarta mantel.

Det enda du behöver för att besegra döden är mod. Du måste våga försöka igen trots att hela världen kikar ängsligt på dig och råder dig att låta bli. Du måste våga trotsa mörkret.

Vi hade alla odds emot oss. Ingen trodde på att vi skulle kunna få barn.

Nu lever vi med Milo Santino Totti. Det är stort. Vi tog striden. Vi gick vilse med flit. Vi gick rakt in i den kolsvarta stormen med öppna ögon. Vi gjorde upp en eld där i skogen och bjöd in alla änglar. Vi vann.

Av allt jag gjort i mitt liv är kampen för Milo det jag är mest stolt över. Mina böcker, litterära priser, framgång och nykterhet kommer påm delad andra plats. Tio tusen mil längre ner. Samtidigt som jag vet att det är just min nykterhet som är själva grunden för allt det andra.

Hade jag fortsatt dricka hade jag varit död nu.

Dagens krönika i Expressen handlar om manlighet och sex; http://www.expressen.se/kronikorer/1.1876144/marcus-birro-en-sak-bor-en-man-lara-sig-och-det-ar-att-ta-kontrollen-over-sitt-kon

Männen framför mig på tåget dricker sprit i pappmuggar. Klockan är inte ens tio. De gömmer flaskan i en plastpåse. De bläddrar i Dagens Industri och snackar om stora summor pengar i mobiltelefon.

Missbruket är solidariskt. Det tar ingen hänsyn alls till våra egna sorteringsfack. Män, kvinnor, samhällsklass, intressen, rykte.

Ingenting av det betyder ett skit när begäret slår till.

Jag tackar Gud för att mitt eget begär stillat sig.

Den manliga delen av familjen. Jag med Milo Santino Totti. Min pappa Adriano, min lillebror Andreas. Min storebror Peter saknas. Han är hemma i Göteborg.

Först.

Ett från hjärtat stort tack till alla er som skrivit kommenterer här på bloggen och på andra ställen. Det är fortfarande enastående stort att ni tar er tid och berömmer mitt arbete. Och att ni vågar vara lyckliga för vår skull. Det är nästan overkligt stort för vår lilla familj. Tack för att  ni finns.

Det finns ord för allt.

Det svartaste mörkret tänds upp och går att leva med om man lyckas sätta ord på det. Vid katastrofen blir skrivandet och Gud viktiga för mång amänniskor, Vi behöver formlulera oss ut ur gränden. Vi skriver, sjunger , dansar eller skapar oss en värld ut ur det som står still.

Ord blir näckrosblad som andas uppe på ytan medans våra ben springer i mörkt vatten, som när man springer i en dröm.

Jag vill från hjärtat tacka alla som röstade på oss igår kväll. Det är lite overkligt att få känna all den där värmen.

Det är som att bli huvad upp ur en räddningshelikopter när man står med ryggen mot väggen och ser mobbarna röra sig en sylvass cirkel runt omkring på skolgården.

Jag dansade så gott jag kunde. Jag gjorde mitt bästa. Jag var mycket trött efter en vecka nästan helt utan sömn och hundra mil lagrade i den där gamla kroppen. Att som gammal gothare dra på sig grön plajettskjorta kändes inte heller helt bekvämt men väl ute på golvet hade jag väldigt roligt.

Efteråt var jag säker på att åka ut. Tävlingsbesten har börjat sätta sina tänder i många deltagare och det är, om vi ska vara ärliga, inte riktigt samma glada, välkomnande känsla mellan oss. Det är okej. Det gör mig inte så mycket. Jag vill dock dansa så bra (och bättre än igår) för mig själv och Helena. Mest av allt vill jag dansa bra för alla er fina människor som faktiskt ringer och röstar. Det är som politik. Ni ger mig ett förtreonde med era röster. Glöm aldrig att jag ser det så. Era röster är förtroenden, en biljett till mig som är giltig till nästa fredag. Jag är väldigt stolt och glad över att ha ett sådant fint stöd. Jag önskar jag kunde få ett ansikte och namn på er allihop.

Ett handslag, en vänlig blick, ett tack.

Där har du livet i ett nötskal.

Några ord om Rabhi. Jag hann aldrig bli glad precis när de sade att vi var kvar. Trist att Ranih åkte ur. Gillar honom. Jag lever numer ett rätt osocialt liv. Jag träffar Helena och min familj. Inte många fler. Under den här tiden har jag dock kommit Rabih väldigt nära. Det var länge sedan jag träffade en vän som jag kunde grava så mycket med. Han är fantastisk. Varm, rolig, generös,principfast och solidarisk.  Han har varmt, gott hjärta. Han sätter inte bara sig själv i främsta rummet.

Han är vad många i den här märkliga tevevärlden inte är. Liksom Agneta kan man nästan se hur han håller sitt hjärta utanför kroppen, i sina kupade händer. Jag kommer sakna honom mycket, både i träningslokalem och i tevehuset under fredagarna där vi brukar träffas och skratta åt hela det här underbara, fantastiska, galna och overkliga projektet tillsammans tills vi börjar gråta.

Rabih! Du kommer gå långt. Du lever din dröm. Tappa den aldrig ur sikte. Därför att den drömmen är ditt liv. Bli inte en av de bittra som sitter där sedan halvpackad på radhustrappan och undrar vad det var som hände, varför kärleken drog och ungdomen dog, varför det läcker vatten i källaren, varför jobbet känns hemskt, varför baksmällan smakar nedgrävd kopparpeng på tungan, varför hela världen tycks forma sin himmel till ett enda långfinger.

Bli aldrig bitter, Rabih. Låt ingen jävlas med dig genom livet.

 Håll dig uppe. Le mot världen. Flyt ovanför. Låt inte cynismen, elakheten, falskspelet och idioterna få pilla i iditt hjärta. Kör hårt, mannen!

 Var stolt. Gå förbi. Sjung dina sånger. Bli en röst i den här världen. Om du så får spela på utsålda arenor över hela världen eller bara sjunger akapella på ett pizzahak i helvetet. Skit i vilket. Lev dina dröm.

Detta gäller för övrigt alla människor.

RÖSTA PÅ MARCUS OCH HELENAS CHA CHA! Ikväll har Marcus Birro och Helena Fransson startnummer 6.

Dans: cha cha

Musik: Hot stuff (Donna Summer)

Telefonnummer: 099-414 06

Sms: Skicka MARCUS till 72 400

När startar en dröm?

Faller den över oss som ett tak störtar in eller smyger den in med den varma vårvinden en sen kväll i april när vi glömt balkongdörren öppen?

Mina drömmar har skiftat genom åren.

Tidigt handlade drömmarna om flickor, skinnjackor och rockmusik. Jag ville bli världens vackraste man. Jag blev, med Ljungströms retorik, världens räddaste man istället.

Jag avskärmade mig från alla Jag stod utanför. Jag var en del av det enda utanförskap som betyder något. Jag stod vid sidan om allting. Den överdrivet uppskruvade känsligheten behövde få varva ner, tappa en aning av sin djävulska noggrannhet.

Spriten.

Som effektivt klippte av det förflutna och drog en hand över mina skisser om framtiden. Bara nuet blev intressant. Jag behövde inte bli drabbad av alla dessa intryck.

Nu är dessa intryck  vägen och förklaringen till mitt arbete som författare. En okänslig författare är en dålig författare.

Jag minns december 2005 när vi fick reda på att Jonna var med barn. Jag hade varit nykter några månader och vi gick upp till Apoteket och köpte massor av stickor som vi kissade på som dårar (jodå, jag med) men vi ringde ingen, vi behöll glädjen för oss själva ett tag.

Vad gjorde vi då?

Jag jobbade på lokalradio i Norrköping, Jonna på Kulturkammaren. Månaderna gick. Vi åkte upp till sjukhuset några gånger för kraftiga sammandragningar och....men allt det där har jag skrivit om i Svarta Vykort. Där står allt.

Hur det känns att sitta vid begravningsbyråns minsta kista två gånger på sex månader.

Hur outsägligt värdelös och bortkommen man känner sig när man ser den svala, vita paniken i sin älskades ögon.

Hur övergiven jag kände mig när jag bad.

Det finns ingenting jag kan göra.... Det är en hemsk vetskap.

Efter våra två förluster är det som vår längtan blir en drake. Jag lurpassar utanför grottan med mitt löjliga svärd. Jag ska käka den där draken som man käkar sina fiender.

Jonna genomgick en stor och omfattande operation där läkarna satte ett sorts band runt livmodern. Men ingenting händer. Vi blir inte gravida. Vi undersöks och våra värden är i toppform. Det finns ingen förklaring.

Ger vi upp?

Aldrig i livet. No, signore. Nein. No.

Jonna påbörjar våren 08 nedreglering av hela kroppen för att göra den mottaglig för ett befruktat ägg. IVF. Provrörsbarn.

Vi lyckas på första försöket.

Jonna blir gravid och jag får beskedet när jag är i Scweiz och följer EM i fotboll för Svenska Fans räkning. Jag är kvar ensam i Zurich, de andra har åkt för att se Sverige spela och jag är märkligt samlad och varsam. Jag är inte riktigt där. Jag är någon annanstans.

Jag promenerar genom staden i ett mystiskt dunkel, en sorts värdig värme.

Sedan ligger Jonna däckad i ett halvår. Vi rullar henne i rullstol. Tidigt på morgonen den 5 februari 2009 sitter jag i balksätet på en bil och vid lunch samma dag håller jag Miloi famnen. Han kissar  och skriker högt. Han är en välsignelse. Han är en besvarad bön.

Vi hade inga bilder av lyckliga födslar. Vi hade bara bilder inuti oss på varma men döda små barn insvepta i vita handdukar, blodiga sår vid pannan, slutna ögon. Vi hade bara bilder på små, små kroppar, som en fågelunge i den darrande handflatan.

Hade jag haft världen där när MIlo föddes hade jag älskat hela världen, kysst varenda människa.

Imorgon fredag fyller Milo Santino Totti Birro ett år. Han ska få tårta med ljus, ballonger och tusen andra onödiga grejer.

Han ska få all den kärlek vi har,

En av förra årets starkaste upplevelser var att knäppa på datorn när vi kom efter en vecka på BB. Jag möttes av över ett tusen mail från människor som tagit sig tiden att glädjas med oss för att vi fått barn. Det är egentligen helt overkligt och väldigt starkt att få uppleva den graden av tacksamhet.

Tänk Milo! För ett år sedan var du en liten hög bara. Nu har du världens ljus i dina ögon. Nu hittar du nya stigar rakt in i våra hjärtan.

Älskade son. Du lever!

Samma stund står det klart att vi väntar barn igen! Jonna är i tolfte veckan men för oss finns inga säkra veckor. Vi lever under vulknanen på fler än ett sätt. Vi trodde inte vi kunde bli med barn utan har snackat lite löst om att sedan tina upp någon av Milos syskon som finns kvar på labratoriet i Linköping.

Detta ställer hela världen på en guldskimrande kant.

Vi trodde inte vi kunde bli med barn, Milo är IVF. Men det kúnde vi.

Vi är oslagbara!

Jag sitter på ett tidigt tåg och ser mig egen spegelbild genom fönstret. Det är bilden av  en man som lyckats där han tidigare ständigt misslyckades. Det är bilden av en man som törs drömma stort och naivt om ett syskon till Milo.

I himlen (som i min värld här nere är en mjuk, azurblå äng med fotbollsmål) springer Dante och hans syster och kikar ner på oss med ömhet i blicken.

När jag höll Dante i famnen den där djävulska morgonen i Finland, när han fötts och dött, när skålen med vigvatten rullades ut på en metallvagn, kysste jag hans ännu varma panna och lovade honom att han alltid skulle vara vår förstfödde son.

Det är han också. Trots att han sov stilla i mina händer så har jag i mina drömmar sett hans ögon.

Så arbetar Gud.

Nu väntar vi barn igen.

Det är magiskt och fantastiskt.

Ingen bra vecka så här långt. Mest snubblande steg, trötthet, tråkiga besked och kaos i kalendern.

Nu ombord på en silverpil genom snöstormen. Bara en halvtimma sent.

Sömnen känns som femton minuters paus, på sin höjd.

I dag tar jag mig friheten att lämna er med den här texten. Hjältar. Sådana som ni och andra.

Tack för att ni finns och skriver så fint här på bloggen.

http://www.expressen.se/Nyheter/1.1867816/marcus-birro-jag-har-foralskat-mig-i-tva-andra-typer-av-hjaltar

Av allt jag gör är mina uppträdanden och föreställningar det som folk vet minst om.

Ändå är det föreställningarna jag hållit på med längst. Debuten skedde på magiska Cafe´Hängmattan i Majorna, ihop med Peter, en höstkväll 1989.

Sedan dess har det rullat på.

Men folk undrar vad jag gör, hur det är, vad som händer.

Här finns en fin text efter föreställningen i lördags som förklarar det fint: http://www.smp.se/noje_o_kultur/scen/palladium-bubblade-av-skratt(1751354).gm