Marcus Birro

När startar en dröm?

Faller den över oss som ett tak störtar in eller smyger den in med den varma vårvinden en sen kväll i april när vi glömt balkongdörren öppen?

Mina drömmar har skiftat genom åren.

Tidigt handlade drömmarna om flickor, skinnjackor och rockmusik. Jag ville bli världens vackraste man. Jag blev, med Ljungströms retorik, världens räddaste man istället.

Jag avskärmade mig från alla Jag stod utanför. Jag var en del av det enda utanförskap som betyder något. Jag stod vid sidan om allting. Den överdrivet uppskruvade känsligheten behövde få varva ner, tappa en aning av sin djävulska noggrannhet.

Spriten.

Som effektivt klippte av det förflutna och drog en hand över mina skisser om framtiden. Bara nuet blev intressant. Jag behövde inte bli drabbad av alla dessa intryck.

Nu är dessa intryck  vägen och förklaringen till mitt arbete som författare. En okänslig författare är en dålig författare.

Jag minns december 2005 när vi fick reda på att Jonna var med barn. Jag hade varit nykter några månader och vi gick upp till Apoteket och köpte massor av stickor som vi kissade på som dårar (jodå, jag med) men vi ringde ingen, vi behöll glädjen för oss själva ett tag.

Vad gjorde vi då?

Jag jobbade på lokalradio i Norrköping, Jonna på Kulturkammaren. Månaderna gick. Vi åkte upp till sjukhuset några gånger för kraftiga sammandragningar och....men allt det där har jag skrivit om i Svarta Vykort. Där står allt.

Hur det känns att sitta vid begravningsbyråns minsta kista två gånger på sex månader.

Hur outsägligt värdelös och bortkommen man känner sig när man ser den svala, vita paniken i sin älskades ögon.

Hur övergiven jag kände mig när jag bad.

Det finns ingenting jag kan göra.... Det är en hemsk vetskap.

Efter våra två förluster är det som vår längtan blir en drake. Jag lurpassar utanför grottan med mitt löjliga svärd. Jag ska käka den där draken som man käkar sina fiender.

Jonna genomgick en stor och omfattande operation där läkarna satte ett sorts band runt livmodern. Men ingenting händer. Vi blir inte gravida. Vi undersöks och våra värden är i toppform. Det finns ingen förklaring.

Ger vi upp?

Aldrig i livet. No, signore. Nein. No.

Jonna påbörjar våren 08 nedreglering av hela kroppen för att göra den mottaglig för ett befruktat ägg. IVF. Provrörsbarn.

Vi lyckas på första försöket.

Jonna blir gravid och jag får beskedet när jag är i Scweiz och följer EM i fotboll för Svenska Fans räkning. Jag är kvar ensam i Zurich, de andra har åkt för att se Sverige spela och jag är märkligt samlad och varsam. Jag är inte riktigt där. Jag är någon annanstans.

Jag promenerar genom staden i ett mystiskt dunkel, en sorts värdig värme.

Sedan ligger Jonna däckad i ett halvår. Vi rullar henne i rullstol. Tidigt på morgonen den 5 februari 2009 sitter jag i balksätet på en bil och vid lunch samma dag håller jag Miloi famnen. Han kissar  och skriker högt. Han är en välsignelse. Han är en besvarad bön.

Vi hade inga bilder av lyckliga födslar. Vi hade bara bilder inuti oss på varma men döda små barn insvepta i vita handdukar, blodiga sår vid pannan, slutna ögon. Vi hade bara bilder på små, små kroppar, som en fågelunge i den darrande handflatan.

Hade jag haft världen där när MIlo föddes hade jag älskat hela världen, kysst varenda människa.

Imorgon fredag fyller Milo Santino Totti Birro ett år. Han ska få tårta med ljus, ballonger och tusen andra onödiga grejer.

Han ska få all den kärlek vi har,

En av förra årets starkaste upplevelser var att knäppa på datorn när vi kom efter en vecka på BB. Jag möttes av över ett tusen mail från människor som tagit sig tiden att glädjas med oss för att vi fått barn. Det är egentligen helt overkligt och väldigt starkt att få uppleva den graden av tacksamhet.

Tänk Milo! För ett år sedan var du en liten hög bara. Nu har du världens ljus i dina ögon. Nu hittar du nya stigar rakt in i våra hjärtan.

Älskade son. Du lever!

Samma stund står det klart att vi väntar barn igen! Jonna är i tolfte veckan men för oss finns inga säkra veckor. Vi lever under vulknanen på fler än ett sätt. Vi trodde inte vi kunde bli med barn utan har snackat lite löst om att sedan tina upp någon av Milos syskon som finns kvar på labratoriet i Linköping.

Detta ställer hela världen på en guldskimrande kant.

Vi trodde inte vi kunde bli med barn, Milo är IVF. Men det kúnde vi.

Vi är oslagbara!

Jag sitter på ett tidigt tåg och ser mig egen spegelbild genom fönstret. Det är bilden av  en man som lyckats där han tidigare ständigt misslyckades. Det är bilden av en man som törs drömma stort och naivt om ett syskon till Milo.

I himlen (som i min värld här nere är en mjuk, azurblå äng med fotbollsmål) springer Dante och hans syster och kikar ner på oss med ömhet i blicken.

När jag höll Dante i famnen den där djävulska morgonen i Finland, när han fötts och dött, när skålen med vigvatten rullades ut på en metallvagn, kysste jag hans ännu varma panna och lovade honom att han alltid skulle vara vår förstfödde son.

Det är han också. Trots att han sov stilla i mina händer så har jag i mina drömmar sett hans ögon.

Så arbetar Gud.

Nu väntar vi barn igen.

Det är magiskt och fantastiskt.