Marcus Birro

Jag har inte kunnat gå ut på några dagar. Det har gjort för ont. Så jag har haltat runt här hemma med Milo själv och han kan verkligen få mig att stråla trots smärtan, trots den här gallfärgade vintern som är gråare än ett nyhetsinslag från Georgien, den här blaskiga, blöta, grå, hemska vintern som gastkramar det här landet.

Jag står vid fönstret och tänker på hur lång tid det kommer ta innan snön smälter. Ett halvår? Och i veckan ska det bli kallare.

Aldrig förr har det varit så oförställt roligt att skriva en bok som att skriva Att leva och dö som Joe Strummer.

Den här boken går under radarn. Jag känner mig inte ett dugg orolig inför utgivningen eftersom jag skrivit den för mig själv och mina vänner. För mig är den här romanen ett fotoalbum att ha i bokhyllan och plocka fram när man blir sentimental och lite blödig eller när man bara vill le lite åt en varm skildring om vänskap och kärlek. Jag kan bara hoppas att den kommer fungera på samma sätt för er som läser.