Marcus Birro

Du är fantastisk och unik Marcus, glöm aldrig det!
Och även om du inte bemästrar dansen så fångar du mig och så många andra med din medmänsklighet och dina ord.

Dessutom har Thåström turnépremiär nästa vecka, det har väl inte undgått herrn? :)

All kärlek.

Skrivet av Färgklick den 26 januari, 2010 kl. 21:19 #

Tack för ditt framträdande i Bingolotto! Jag visste att du skulle vara med så därför köpte jag en varsin lott till mig och maken och vi såg programmet.
Jag pratade med min mamma igår. Hon var också imponerad över ditt fina framträdande. Det syntes lång väg att du trivdes och kände dig bekväm där hos Lotta.
Kram Gunilla

Skrivet av Gunilla den 26 januari, 2010 kl. 21:19 #

hihihi, du är roligt "jag skulle inte änns döpa min hamster till Tony Irving" men vem skulle de????? ha de bäst o dansa lungt/JJ

Skrivet av jessie james den 26 januari, 2010 kl. 21:19 #

Oj vad jag blir Glad att du har en blogg igen, du skriver och pratar så bra och framförallt klokt :)
kram kristina

Skrivet av kristina nygren den 26 januari, 2010 kl. 21:19 #

Här kommer ett till; du är bäst Marcus! Du får mina röster varje fredag och jag kommer att hejja på dig in i det sista!

Rock on!

/Jossan

Skrivet av Josefine den 26 januari, 2010 kl. 21:19 #

Vi har just gått igenom vår sjuårskris! Jag trodde aldrig jag skulle hänga med nån så länge. Det var en omöjlig tanke. Men trots allt tungt, har det varit niiiice! Vi har två barn ihop nu. Och det är hårt ibland men det är så nice ibland, att vi har delat allt vi delat.
Och när jag läste i nån tidning att du var "singel och med i en danssåpa", så hoppades jag det var lögn, och det var det ju. Så Jag vill bara säga: gå igenom skiten, skilj er inte, de flesta skiljer sig de första två åren av sitt första barns liv. DEt är så borkastat! Det ÄR hårt i början. Hur mycket nice det än är. Man är zombie. Det är omvälvande. Du jobbar också mycket ser det ut som till det yttre vi - för dig okända - ser. Jag vet inte vad HON gör, men dela på familjeträsket och yrkeslivsdagarna så gott det går. Direkt. Inte sen. Det är det som gäller. Det är enda sättet att förstå vad den andra går igenom. Ta inte hon nu och du sen, ta lite nu och lite då, det ger bättre balans. Och du kan göra det för du kan välja att säga ja eller nej till jobb. Man kan ge en dag, hon kan amma, du har ansvaret för dagen. Om hon nu ammar. Om inte. Ta dagen. Jag vet för jag har ett liknande yrke som du. Och låt inte de meningslösa tjafsen och grälen på grund av trötthet och barnskrik, låt det inte ta över. Säg, okej. Vi ger det två år... Hur jävligt det än är. Det lättar. Det förändras. Hela tiden.
Jag har aldrig trott på kärnfamilj men jag har längtat efter en livspartner. Om det är det ni upplever att ni har hittat, vad fan är då två tre år i ett gemensamt liv på kanske tjugo? Låter det trist? Kanske. Men livet är inte heller kul om man tänker tjugo år "som det brukar vara". Jag vet inte. Du är bara för bright för att ge upp så lätt. Heja, heja! Vänligen Janis
p.s om jag har fel, så skit bara i vad jag sagt, för mig var det i alla fall nåt att gå på, som grundade sig i en passion. Och har man en gång upplev en gemensam passion så dör den inte, du kan bara ta död på passionen inom dig.

Skrivet av Janis den 26 januari, 2010 kl. 21:19 #

Vad jag lade märke till (kanske inte rätt ord) så var du så "kärlekstörstig" (antagligen fel formulering). Jag trodde du var "fylld" av kärlek från dina föräldrar. Din far från Italien, och en underbar mamma (som jag såg på bingolotto (hon påminner om mig!). Jag tror att dina föräldrar älskar dig så mycket, men kanske kanske att det inte har nått fram till dig... tänk om! - vi har alla olika uttryck att ge våra barn kärlek - naturligtvis vet inte om jag har rätt - vad dina föräldrar har givit dig - vänd på det - ta det som kärlek - du behöver inte vända dig utåt... du är underbar Marcus . jag har också missat att tala om det för mina barn... vad jag vet om Er så var det en person som tyckte Ni hade det så bra! han som sade det - hade aldrig haft det så - Även i min familj så blev han förvånad? här kom mina släktingar (från England!) och firade mig! jag tog det som "naturligt"... i en förvirring (jag var också i en tvåkulturvärld) England - Sverige - tänk dig :) de var från Irland de flesta också... katolism, precis som du... ta inte med detta - ville bara skriva av mig till dig - att jag förstår något av dig...

Skrivet av babo den 29 januari, 2010 kl. 10:01 #