Marcus Birro

Tågbyte i Stockholm. Jag står uppe på terassen och tittar ner på människorna som trängs. Det är vädligt mycket folk. Fredagsspring i benen.

Tar rulltrappan ner och strosar runt lite. Plötsligt står Andreas Falk framför mig. Vi gick på samma skola när vi var unga. Schillerska. Han var den snygge killen i långt hår som var grym på gitarr. Vi rörde oss delvis i samma kretsar. Vi brukade skämta med honom då och hävda att han var så bra för att han alltid hade ett helt dike med pedaler till sina elgitarrer, medan vi själva mest var intresserade av att dricka och stå bredbenta på scen. Han hängde en del med Fabian som var med i Bad Fun (ett annat av våra märkliga rockband) och med Lasse Franck som jag fortfarande har en del kontakt med.

Jag känner inte igen honom först. Det VAR länge sedan. Vi sprang på varandra någon gång på krogarna sent nittiotal men annars har vi inte setts sedan vi delade replokal i Kålltorp. Nu har han barn och väntar ett till. Nu har han snickarfirma och är egen företagare. Han ler när han säger " Jag gjorde en del värdelösa val. Jag satsade på något jag inte kunde och blev framgångsrik medan jag inte blev det jag var verkligen bra på."

Det är egentligen en rätt sorglig sak att säga men han ler när han säger det, och jag blir glad av att träffa honom, och vi förfasar oss en stund över att det nästan var tjugo år sedan vi gick på Schillerska och det är obegripligt, läskigt men också så overkligt att det blir en smula rörande. Tusentals resenärer överallt och så springer jag på en gammal vän i vimlet.

Vi är äldre. Men vi lever. Vi är sjudande och starka som blod i den här svarta, ihåliga kroppen som är Sverige i november.