Faller som Alice

20 okt kl 20:30, 2009

Skrivet av marcusbirro under kategorin Blandat | 9 Kommentarer | Permalink

Vaknar tidigt. Sovit i korta stunder.


Brygger kaffe, äter en macka. Bläddrar i NT och möts av världens största bild på mig själv och Lisa Tilling. Vi uppträder i Hedvig kyrka på lördag.


Sedan tränar jag och arbetar vid datorn en stund. Vi konstaterar att Milo fått sin första tand, Det känns fantastiskt. Vi är lyckliga. Nyss var han ett litet knytte, en knytnäve kärlek, ett äpple. Nu pratar han nästan med oss. Det är fantastiskt.


Vi borstar hans tand på kvällen. Han skrattar med hela kroppen.


Igår var vi på sångstund i församlingshemmet och sedan uppe på biblioteket. Idag har vi gått runt på staden. Det har fallit ett nålfint regn.


Ger en intervju för Folkbladet. Skriver lite mer. Fixar med fakturor. Ordnar med mina föreställningar under vintern. Försöker styra upp, planera. Tänker på Ian Curtis. Hur det börjar bli allt svårare att ha kontroll. Men egentligen handlar det om att släppa den där kontrollen. Låta namnet, yrket, kärleken sväva fritt, rusa i förväg.


Jag är mitt uppe i den stora förändringen. Är mycket stolt över alla märkliga strängar på den här lyran.


Hör Manic Street Preachers ur en affär när jag går på stan. Faller som Alice genom tiden.


Rydström i Kamlar skriver att killarna i laget gillade min medverkan i Kanal 9 och den  italienska fotbollen. Blir glad och stolt över det.


Marcus Stenberg har gjort om hemsidan. Här finns den www.marcusbirro.se


Är väldigt stolt och glad över att han håller hemsidan så aktuell och gör den till en av Sveriges i särklass mest läsvärda författarsidor.

« Vilse på NK (En... | Hem | Tack, Linköping! »

Kommentarer:

Hej!
Det är underbart med barn. Varje dag händer det något nytt. Mitt äldsta barn är 6 år och har just börjat skolan. En milstolpe i livet-både hans och mitt.

Då och då tänker jag tillbaka på min egna uppväxt på min skoltid. Det är både jobbigt och skrämmande. Man ser sig själv i sina barn sa någon. Men man kan aldrig förverkliga sina drömmar genom sitt barn. Något som man måste komma i håg.

Skrivet av Jenny den 22 oktober, 2009 kl. 09:13 #

Jag har tagit dig till mitt hjärta. Du skriver poesi! Vackert, skört, självutlämnade! (Så jag lägger en länk till din blogg från min blogg.)
Sluta aldrig skriva!

Skrivet av Tofflan den 22 oktober, 2009 kl. 09:13 #

Hittade din nya blogg via vimmelmamman.Läste din gamla blogg sporadiskt men tittade in här idag och har nu läst alla inlägg sedan ditt första här.Vill bara skriva och säga att du skriver så vackert och dina ord berör mig.

Skrivet av Sofie den 22 oktober, 2009 kl. 09:13 #

Så fin hemsida Marcus har gjort! ! !

Ser fram emot kvällsöppet ikväll och försöker lägga hatet åt sidan. Inte tänka på eller känna in det. Men det är svårt. Jag är så glad över att DU sprider ljus här inne underbare poet!

För det gör du verkligen! Fortsätt lysa med allt som passionen för skrivandet förmår i din poetiska själ!

Fint reportage med dig och Milo, som nästan käkade upp micken:-)

Blessings
/M

Skrivet av Maria den 22 oktober, 2009 kl. 09:13 #

Manic. Hur sköna som helst:)

Tack för att du bloggar igen Marcus!

Själv skriver jag på en barnbok nu "Den mörkrädda Pappan" - kanske är jag det?
http://jonaslindh.wordpress.com/

Skrivet av Jonas Lindh den 22 oktober, 2009 kl. 09:13 #

Aha!
Du går omkring och smyg-ägnar dig åt lite vardagshypnos... iallafall! "faller som Alice tillbaka i tiden..." va vare ja sa...
Me önskan om en fortsatt bra dà'

Skrivet av babushka den 22 oktober, 2009 kl. 09:13 #

Aha!
Du går omkring och smyg-ägnar dig åt lite vardagshypnos... iallafall! "faller som Alice tillbaka i tiden..." va vare ja sa...
Me önskan om en fortsatt bra dà'

Skrivet av babushka den 22 oktober, 2009 kl. 09:13 #

Skönt att du ändå sovit korta stunder. Hoppas Jonna sovit lite längre stunder i natt. Såg namnet Lisa Tilling här, är det inte den trevliga tjej som brukar ersätta dej ibland i Karlavagnen?
Nu till väsentligheterna, Milos första tand. Fantastiskt. Snart finns en massa små risgryn som ska borstas! Kul! Släpp det där med fullständig kontroll, låt det flyta på MEN se till så det inte blir för mycket. Gör hål i almanackan för dej själv och familjen, inget är viktigare än det! Har själv jobbat alldeles för mycket mestadels i livet, kan nu bara konstatera att det inte alltid varit så bra.
Var stolt över alla nya strängar du upptäcker på din lyra, var lyhörd för allt det positiva runt dej och din familj, det är det som är mest värt i livet! Var stolt över det du kallar din stora förändring! Kul att Rydström och killarna i Kalmar FF gillar dej! Rydström brukar inte strö rosor omkring sig utan fog för det, så det är positivt för dej.
Din "nya" hemsida är snygg, lätt att hitta på, ge pos feed back till Din Marcus Stenberg för hans jobb med sidan. Den är verkligen läsvärd!
Ha det gott. Kram till dej och din familj!

Skrivet av gungar den 22 oktober, 2009 kl. 09:13 #

Hej du mänskliga människa. Tack för att du är så ärlig, skör och modig. Jag är själv så jävla liten,stor, bra och dålig.Kan aldrig spela roller utan är så där vansinnigt naken. I mina starka stunder känner jag att jag är något att ha, men i mina svaga stunder faller jag så vannsinnigt djupt. Förr, innan jag fick barn, flydde jag med alkohol, ville faktiskt supa ihjäl mig, supa ifrån mig själv. Idag har jag, tack gode gud, en älskad man och fina ungar.
Varför skriver jag till dig? För att jag känner igen mig i det du skriver, att du är en blödig jävel, att du är rädd, att det mörka ligger under huden, att varje dag är en kamp och att du älskar att skriva.För jag känner allt det där, och jag behöver trösta mig med att jag inte är ensam, att det är många med mig som kämpar för att få vara, att få finnas.Tack så himla mycket för att du vågar!Maria

Skrivet av Maria den 22 oktober, 2009 kl. 09:13 #

Skriv en kommentar:
Kommentarer är avstängda för detta inlägg