Marcus Birro

Det finns en låtsasvärld här intill.

En märklig värd med vackra människor i scarf. En värld av poliseskort och röda mattor, fotoblixtrar och mycket pengar.

Jag var gäst i den verkligheten hela veckan. Bodde på fint hotell mitt i staden, uppträder inför kulturministrar, åker genom ett avspärrat Stockholm till en middag där statsministern håller tal. Sedan en galapremiär mitt i Stockholm med röd matta och smalblåsta glas, Hollywood-stjärnor och pojkband, programledare och fotomodeller.

Gäst i overkligheten.

Efter premiären där Jonna är så vacker att det gör ont och där vi blir plåtade (dock utan att vara med näågonstans, he, he) går vi ner till Stureplan och en krog där och jag aldrig varit tidigare och vi äter lite gott, jag dricker mineralvatten och Jonna ett glas vin och jag känner mig som en feber där inne, som en kostymklädd bakterie men plötsligt blir vi av arrangören av festen inbjuden upp till det avskärmade VIP-området och det kryllar av folk och Malin Åkermans pappa kommer fram och säger hej, han har läst något jag skrivit och är väldigt trevlig, och jag snackar lite fotboll med Åkermans italienske man, och jag vet inte hur man gör, jag rättar till slipsen, är nykter och tindrande och motvilligt känner jag hur en mörker fylls, en sorts kvot blir uppfylld.

Ärligt talat? Det var en häftig kväll. Jag hade väldigt kul. Jag är glad att jag gick. Det är som en lek allting. Jag kan inte ta fotoblixtarna, och de röda mattorna, folk som hänger vid repen med sina autografblock, på allvar. Jag tycker bara det är hela vägen in i magen väldigt roligt. Jag blir en leende, lätt storögd betraktare.

Jag har en allvarlig form av fucked up-gen som lämnar mig svältfödd på berömmelse, hur mycket jag än får. Nästan alla författare, musiker, skådisar, eller andra som jobbar i offentligheten, har den där bristen.

Det är en löjlig drift. Det är en patetiskt liten ådra. Jag tror fortfarande att mina elva böcker ger mig någon form av immunitet mot det där ytliga kändislivet. Jag vet inte. Jag har ärligt talat inte sett på mig själv som en känd person. Det är inget hycklande. Jag har inte gjort det eftersom jag aldrig tillåtit mig att se mig själv som något annat än en lönnfet, ständigt baktalad poetjävel som ger ut böcker som några tusen läser.

Det är skitsamma att det inte är helt sant längre. Jag har ett troll här inuti som berättar för mig att jag inte ska tro att jag är något, och jag faller i hans famn, som en hora, dagligen. Jag får skölja mig ren efteråt.

Jag hade väldigt roligt igår. Det var min första galapremiär. Jag vet inte om jag kommer gå på någon mer men jag hade väldigt kul igår, Jonna var vacker och jag var stolt, och det var fantastiskt att få en fin kväll tillsammans med henne medan mormor och morfar lekte med Milo på hotellet.