Hur tar vi hand om våra barn?

16 dec kl 10:32, 2009

Skrivet av marcusbirro under kategorin Blandat | 9 Kommentarer | Permalink

Den utmärkte Jens Runnberg på Dalarnas-Tidningar skickade mig en bok om förskola för de allra minsta barnen. Jag läste och skrev en text i dagens tidning.


Här finns den; http://www.dt.se/kultur/article540180.ece

« Tomas Ledin! Hör av... | Hem | Nominerad...X3! »

Kommentarer:

Tack för ännu en bra artikel.

Barn är det finaste vi har, det blir alltid lite extra självklart när jag läser dina inlägg. Eller när man tar sig tiden att tänka, som så många glömmer.
Som tur är har jag haft tur med dagis/skola och personal till mina barn. Jag har aldrig behövts slita mig loss från ett gråtandes barn när jag går. De har trivts och fått vänner.
Samtidigt försöker jag hämta så tidigt som möjligt och vara ledig så mycket som möjligt (det går oftast om man bara vill).
Tiden rinner iväg så fort så man får passa på att njuta av det vackraste vi har....våra barn.

Det skär i hjärtat när man ser/hör om barn som far illa. Nu till jul har jag en önskan om lyckliga,älskade barn som inte är ensamma....vore väl underbart om tomten uppfyllde det.

God jul, hoppas du och dina nära får det mysigt med mycket glädje och kärlek

/Paulina

Skrivet av Paulina den 16 december, 2009 kl. 20:40 #

"Om barnen hade fått bestämma hade de knappast skrikit sig hesa av sorg varje morgon när mamma oroligt sneglandes på klockan dumpar sin unge i hallen rivstartar därifrån."

med tanke på att det ändå är kvinnor jorden runt som har huvudansvaret för båda könens avkommor är det mycket intressant att du valde att skriva mamma där på slutet

"mamma oroligt sneglandes på klockan DUMPAR sin unge i hallen rivstartar därifrån."

Skrivet av A den 16 december, 2009 kl. 20:40 #

En helt fantastiskt fin bild på dig och Milo där!

Skrivet av Malin - brandteknologen den 16 december, 2009 kl. 20:40 #

Jag vet inte vad du försvarar egentligen. Fritids i o dagis var bra tidigare nu kan en person få ta hand om 19 barn samtidigt. Alla begriper att det är omöjligt att hinna med att ge omsorg. Barn som sett misshandel , varit med om misshandel har en helt annan syn på livet Marcus , även om såren kanske läker blir blåmärken i själen när man kommer ifrån eländet.
Inget barn skall bli misshandlat , alla barn skall få omsorg . Vi är inte världsbäst i Sverige trots lag mot barnmisshandel. Dessutom är det en myt delvis att slagna barn misshandlar andra , det är lika ofta tvärtom , de värnar om utsatta barn. Många lände har agan kvar hur i h--vete kan de! Säger man ifrån blir man ofta själv hotat ,o lägg dig inte i. Det bästa man kan göra är att hjälpa dessa utsatta barn , se dem , tala om att det är inte ditt fel , om så tusen gånger. Prata med dem ge dem en kram. Alkohol förekommer oftast vid helger , slag kan förekomma dagligen om det vill sig illa, o okvädningsord. de tar mest.

Skrivet av ett slaget barn den 16 december, 2009 kl. 20:40 #

Nu kände jag mig manad att skriva Marcus. Jag är nog lika gammal ungefär som dina föräldrar - har två söner 38 och 42 år. Jaa, det där att ta hand om sina barn bra... det är inte lätt alltid. Till saken hör att i min familj så hade jag inget föredöme - hur man stannar hemma med sina barn - förutom min farmor (födde 14 barn - ett flickebarn dog i hennes armar, de andra levde till vuxen ålder), men farmor gällde inte egentligen...
Mina fastrar och mostrar jobbade alla - även min mor - så jag trodde det var det enda som fanns - alltså inget att välja på... Jag hade "samvetskval" (ganska vanligt) i många år. När mina barn var i tonåren, så hörde jag på radion - att barn som varit på dagis hade "lättare" med skolan sedan för de hade lärt sig den sociala delen. DET! fick mig att "hoppa till" - kan det (dagis/fritids) varit bra iallafall...? Jag vågade inte ens fråga mina barn... men sedan gjorde jag det... och de svarade - mamma "det var hur roligt som helst", och de berättade massor.
Det är hur mycket som helst jag kunde skriva/berätta - t.ex. det här "att räcka till..." - hade jag kunnat ge mina barn mer? när de var i den åldern som jag skriver om - jag tror inte jag hade kunnat räcka till helt och hållet, utan mina barn fick nog mycket "från andra" och "naturligtvis" från mig också. (det kan vara en tanke också (räcker man inte till - så tillåt att andra träda in...)
Jag tackar Gud att det har gått bra för mina barn - men vet vem? hade jag kunnat göra mer... men hur mycket visste vi på den tiden... inte alls så upplyst som det är nu, och dessutom så "pratade" man inte med varandra lika mycket som nu...iallafall inte där jag kommer ifrån(det kan nog vara olika i olika familjer)-
I all hast Marcus /Kram

Skrivet av babo den 16 december, 2009 kl. 20:40 #

Tack Marcus, för att din text i Dalarnas tidning idag.
Mina barn och barnbarn är den största skatt jag har. Sprit och barn hör inte ihop. Sprit, barn och jul hör definitivt inte ihop.
Mina barn har varit på dagis, likaså mina barnbarn. Skillnaden mellan mina barn och barnbarn contra dagis och hämtande och lämnande, är att när mina barn var små så var det alltid jag som mamma som hämtade och lämnade, det var alltid jag som var hemma när barnen var sjuka osv. Nu när mina barnbarn växer upp så hjälps deras båda föräldrar åt att hämta och lämna på dagis och de delar på ansvaret vid deras sjukdomar och lov. Det här handlar inte om att min man inte ville hjälpa till utan på att det inte var ”inne” när mina barn växte upp. Jag hade gärna stannat hemma med barnen, men tyvärr hade vi inte ekonomisk möjlighet till det.
Vi har jättefin erfarenethet från dagis med underbar personal. Jag kan räkna antalet gånger på mina fingrar när barnen/barnbarnen varit ledsna när dom lämnats och där kan jag känna att vi kanske är privilegierade.
Men barn är inget man skaffar sig bara så där rätt av, barn är en gåva, en ynnest och varje barn ska tas om hand utifrån sin förutsättning och föräldrarnas önskemål och möjligheter. Milo är en gåva till Er och mycket efterlängtad och jag önskar er lycka i fortsättningen tillsammans och att era förutsättningar för Milos framtid ska bli till det bästa för både honom och Dig och Jonna.

Skrivet av gungar den 17 december, 2009 kl. 15:13 #

Bra skrivet som vanligt herr Birro!

Jag ser DAGLIGEN hur barn hellre vill vara med sina föräldrar än på dagis där personalen är lika motiverad att vara pedagoger och kärleksfulla som Tjernobyl var säkert! Många föräldrar lever i förnekelse. Slänger in barnen och upprepar inom sig att "det är bäst" för de små.

Personalen på förskolor runt om i landet vittnar om hur mamma och pappa både går och tränar, shoppar samt gör en massa annat innan de hämtar sitt kött och blod. Att vi i flera decennier nu hyllat "barnomsorgen" likt en avgud är ingen nyhet! Men när ungdomar skär sig, begår våldtäkter och brott så kanske det kan härröra sig från föräldrar som smiter ansvar! Något är fruktansvärt FEL!

Folk säger att de älskar sina barn men handlingarna röjer deras lögn. Och en lögn blir aldrig sann hur mycket den än upprepas. För barnens skull MÅSTE vi föra upp barnperspektivet på allas agendor!

Så det så!

/Maria

Skrivet av Maria Moberg den 17 december, 2009 kl. 15:13 #

Den där boken måste jag läsa, också. Jag har märkt att det har varit oerhört provocerande att vi inte lämnade vårt barn till förskola tidigt. Jag har nog inte mött en enda positiv reaktion irl till vårt beslut att inte lämna tidigt, inte ens från de som säger att de ångrar att de inte var hemma mer med sina egna barn. Så konstigt.

Skrivet av tristessa den 18 december, 2009 kl. 17:28 #

Jag erkänner!

Din artikel är så ärlig! Såklart att även om barnen stortrivs på dagis så är det bästa att vara hemma med föräldrarna. När man får sitt andra barn sätter man det äldsta på dagis 15 tim/v FÖR_ATT_MAN_KAN. Det är inte för barnens skull och det borde vi vuxna vara "vuxna" nog att erkänna. Vi har blivit lata föräldrar som prioriterar annat, men jag tror för den skull inte att barnen far speciellt illa över att vara på dagis heller.

Skrivet av Malin den 18 december, 2009 kl. 17:28 #

Skriv en kommentar:
Kommentarer är avstängda för detta inlägg