Jag är monstret.

16 sep kl 10:11, 2009

Skrivet av marcusbirro under kategorin Blandat | 21 Kommentarer | Permalink

Med Milo följde folkets kärlek. Eller vad man ska kalla det.


Vi har tre stora lådor med kort, kläder, nallar, leksaker och smycken som ínhandlats, stickats, virkats och paketerats med stor kärlek och ömsint omsorg.


Jag inkluderar tacksamhet till mina medmänniskor i mina stilla, tysa böner. Som en ljus lätt vind är mina böner.


Kärleken är en grundlag. Den tar inte hänsyn till tidsanda.Kärleken är ett annat rum. Vi bråkar oss ut ur det där rummet. Vi ljuger oss ut därifrån. Vi bedrar varandra ideligen, utan att vara otrogna.Ska man säga upp sin del av tvåsamheten får man betala ett högt pris under resten av livet.


Jag älskar mitt liv, allt jag fått, allt jag kämpat så hårt för. Jag älskar mina böcker, min familj. Jag älskar arbetet.Jag älskar Jonna, hennes utsatthet, hennes självklara sätt att få mig att känna mig vacker och självklar jag också.


Därför är denna kamp så extremt tröttande.Det sjuder av något väldigt kallt inuti. Det tjuter av en skelettfärgad vind, rasslar som ett benrangel, en massmördare av rang som varit inlåst i källaren.


Lampan i ett snöre, den knarriga trappan ner dit.Jag sover där. Mina drömmar är spindlar. Jag trivs inte, men jag ser ut genom fönstret fortfarande. Jag håller mig nykter. Jag trivs i små, trånga rum.


Jag är benranglet. Jag är monstret. Jag är skräcken i källaren. Jag måste leva med allt det. Med ska min familj behöva leva med allt det?


Jag längtar inte efter att vara full längre.


Men jag längtar efter att vårda din frånvaro. Jag rör mig i det som blir kvar när du rusar ut genom dörren. Jag inreder ensamheten, vattnar den, pysslar om den. Jag skulle aldrig överleva två dygn i rad med mig själv. Jag skulle ärligt talat inte vilja leva med mig själv. Därför har jag ägnat halva mitt liv åt att fly, att rymma, att springa mig svettig utan att röra mig ur fläcken. Jag är ändå en bra farsa. Jag är det, trots allt.


Gräl fryser allting. Som lager på lager av mörker över sjön. Som lager på lager av svarta himlar över allt som är jag. Gräl pissar i alla våra hörn, pallar våra hjärtan, rusar ut ur våra liv med allt av värde. Man kan se fotstegen, tunga, hastiga i leran...


Varsamhet borrar hål i den där svarta isen.


Jag önskar att vi brann i varandras ögon igen. Jag önskar att vi kunde röra vid varandra som förr. Jag önskar att den där grudlagen kunde skänka oss något gratis, utan erfodran. Fast jag vet att ingenting fungerar så.


På kvällarna städar jag upp efter Milo, sitter handfallen i soffan med hans leksaker, trycker hans favoritfilt mot ansiktet, andas in honom.


Jag sitter med hans små leksaker, plommonfläckiga tygböcker, hans nallar som alltid ler, och jag drar för gardinerna, bäddar soffan i vardagsrummet och innan mörkret kommer hinner jag sjunka ner till en mycket liten plats, en sorts brunn med kalla väggar, och när jag sedan somnar är det med en rörande naiv förhoppning om nåd.


I sömnen har jag sträckt ut en hand som för att röra vid dig.


 

« Vrida sig med mörkre... | Hem | Till Milo »

Kommentarer:

Underbart skrivet....
Ett stort lycka till sänder jag dig och Jonna, för fy fan vilket jobb ni har framför er. Jag vet, jag har varit där!!!

Skrivet av Kicki den 16 september, 2009 kl. 10:51 #

Du skriver otroligt bra.

Skrivet av Emelie den 16 september, 2009 kl. 10:51 #

Käraste Marcus!

Tack för att du börjat blogga igen, har verkligen saknat dina texter i vardagen som var och varannan människa kan känna igen sig i. Jag måste säga att bara genom att du och Jonna är medvetna om att ni har problem, är villiga att lösa dem och hitta tillbaka till varandra igen, så har ni hälften vunnet. Hoppas nu att ni kan få hjälp snart. Att både du och Jonna är de bästa av föräldrar tror jag inte att någon tvivlar på! Fortsätt kämpa, gå på dina möten, älska, skriva och prata! En hel bloggvärld där ute stöttar er och håller tummarna för er!

Skrivet av Manda den 16 september, 2009 kl. 10:51 #

Fan vad bra du skriver, jag får rysningar över hela kroppen. All heder till dig och fortsätt skriva!

Skrivet av Frida den 16 september, 2009 kl. 10:51 #

....ett monster med helt magisk förmåga att uttrycka sig.....

Skrivet av Åse den 16 september, 2009 kl. 10:51 #

jag håller ett sandkorn i min hand
i det här sandkornet rymmer det så mycket
det här sandkornet är allt
och inget
jag älskar det här sandkornet
just för att det betyder så lite
så mycket
det här sandkornet är kärlek
jag håller det i min hand
och det är allt jag har
och det är allt jag behöver

Skrivet av m den 16 september, 2009 kl. 11:05 #

Blir tårögd när jag läser vad du skriver.De är väl egentligen inte du som är monstret utan de är vad flykten gör med dig.Stanna.Monstet får inte plats om du inte låter de va där. Släng ut skiten.Många varma tankar skickar jag er.

Skrivet av CeGe75 den 16 september, 2009 kl. 11:05 #

Ge mej
Ge mej din hand och du ska få min tillit.
Ge mej din tid och du ska få min vänskap.
Låt mej se dina tårar och jag ska berätta om min sorger.
Låt mej höra ditt skratt och jag ska skratta med dej.
Visa nej ditt rätta jag å du ska få min kärlek.
Visa mej vägen till ditt hjärta och du ska få nyckelen
till mitt innersta . en dikt till er från ingvor . kram på er

Skrivet av ingvor den 16 september, 2009 kl. 11:05 #

Tack för du delar med dig -Du begåvade man i dina bästa år, låt inte spriten"monstret" förstöra ditt liv.Du har en underbar liten son o en vacker klok kvinna.Hoppas kärleken blommar på nytt för dig o Jonna - o förhoppningsvis lägga "skiten" bakom er.

Skrivet av Anna-K den 16 september, 2009 kl. 11:05 #

Ytterligare en text som bevisar din begåvning! Tack för att du skrivit. Du behöver inte monstret, släng ut det! Du har allt du behöver utan det. Du har Jonna, Milo, vänner, familj som alla älskar dej för den du är. Du har en hel bloggvärld som fullkomligt älskar dej och dina poetiska texter och dina radio- och TV-program! Hoppas verkligen att Du och Jonna kan hitta tillbaka till kärleken som ni har inom er till varandra och att monstret blir portförbjudet framgent! Kram till dej och er!

Skrivet av Gungar den 16 september, 2009 kl. 12:29 #

Tusen tack från djupet av mitt hjärta. För dina ord. För ditt mod. För ditt öppna hjärta. Du berikar min dag.

Skrivet av Jenny den 16 september, 2009 kl. 12:29 #

Marcus! Jag läser dina texter och blir otroligt berörd! Hoppas innerligt att du och Jonna kan lösa era problem! Ni är en underbar familj och ni hör verkligen ihop! Släng ut monstret som bor inom dig och lev tillsammans med din familj! Tänker på dig och din familj och håller tummarna att ni klarar av detta!

Skrivet av Inger Gylfe den 16 september, 2009 kl. 12:29 #

Jag skulle så gärna vilja ge dig en stor och varm kram och massor av styrka att klara av den här svåra tiden. Vad som än händer så kommer du alltid ha kärleken kvar till din son Milo. Sköt om dig för din och hans skull!

Skrivet av Maarit den 16 september, 2009 kl. 13:52 #

Tack för att Du är tillbaka Marcus!
Saknat Dina underbara texter.
Läser även Jonnas blogg.
Snälla,sov igen i samma rum om nätterna.
Klyftan blir bara större om ni sover separat.
Ni kan ändå turas om med Milo.
Gör saker tillsammans.
Prata med varandra,tystnad dödar.
Eller skriv positiva lappar till varandra.
Ni kan ju båda skriva och har ordets gåva,som är få förunnat.
Kram,kram, det kommer att bli bättre.

Skrivet av Rigmor den 16 september, 2009 kl. 13:52 #

blir berörd. jag är så rädd för att förlora kärleken, att den ska tröttna och lämna mig. jag vet inte om den klarar det här, om den är gjord för det här. det här med vardag, barn, vuxenliv.

Skrivet av bianca den 16 september, 2009 kl. 13:52 #

Så glad att se att du skriver igen.

Förstår precis vad du menar när du säger att spöker växer när du inte skriver.

Forstätt skriv! Vi är många som vill läsa.

Skrivet av K den 16 september, 2009 kl. 17:58 #

Du förtjänar all kärlek som Jonna och Milo ger dig. Du förtjänar all kärlek som vi i bloggvärlden ger dig. Förstår du inte, du förtjänar all kärlen. Precis som alla vi andra.

Tack för att du förgyllet min dag med dina ofantligt vackra ord och din förmåga att sätta dem samman till en följd av ren sammet. Jag älskar att läsa det du skrivet. Tack!

//Rebecca

Skrivet av Rebecca den 16 september, 2009 kl. 17:58 #

Oj. Sa forkrossande naket och vackert skrivet. Det har ar karlek for mig, nar vi vagar dela det vi ar och inte ar, sa villkorslost. Tack.Tack!

Skrivet av Camilla den 16 september, 2009 kl. 17:58 #

Hjälp vad bra du är! Jag är ny hos dig.
Och från och med nu - fast.

Tack för att du delar med dig!

Skrivet av Jessica den 16 september, 2009 kl. 17:58 #

Ställer inte du för stora krav på hur familjelivet skall vara? Ni har ju genomgått så mycket så ni borde förändrats , även du. OBS detta är ingen kritik marcus. Familjelivet är inte samma som utan barn. Fattar inte ert problem . Läser även Jonna. Du skriver så underbart. Tack. Hur vore det att ta det lite lungt ett tag , se tiden an inga dumma beslut Milo behöver er båda som ni båda älskar.Rådgivning bra.KRAM. till alla tre.

Skrivet av denis den 16 september, 2009 kl. 19:09 #

Du skriver så underbart vackert. Dina ord berör mig djup nere i min själ. Er kärlek är så enkel och grundläggande. Jag hoppas verkligen att ni hittar tillbaka till varann.
Kram från Gävle

Skrivet av Tessan den 16 september, 2009 kl. 23:14 #

Skriv en kommentar:
Kommentarer är avstängda för detta inlägg