Marcus Birro

Nu har jag aldrig lagt mig i er relation, utan tycker att den är eran och privat, men jag känner mig ändå manad att svara på din fråga.

Du frågar vad som ger dem rätten att lägga sig i... Kommer liksom inte den rätten i och med att ni väljer att gå ut och öppet berätta om era problem i era bloggar och i tidningar. I och med att ni väljer att prata om och skriva om problem, så har ni ju liksom bjudit in till att andra kan lägga er i erat privatliv.

Det är väl liksom baksidan när man väljer att vara öppen. Och det är en baksida jag ansesr att man får vara beredd på när man tagit steget att vara öppen om privatlivet.

Kanske får ni något positivt ut av att skriva öppet om det, att många ger er goda råd och pepp på vägen. Men då måste man också kunna ta att några kritiserar och i frågasätter. Så tycker jag i allafall!

Skrivet av Anna den 17 november, 2009 kl. 19:25 #

Marcus! De dömande människornas mörker är något vi absolut ska ta avstånd ifrån och det känns så bra att du på ditt vackra sätt också visar dem att ert privatliv är ert. Och ingen annans. Allt gott hälsar Erik Dahlberg

Skrivet av Erik Dahlberg den 17 november, 2009 kl. 19:25 #

Jag gillar dej "skarpt" Marcus Birro!
Vaddå, reser mycket? Bry dej inte om, den typiska svenska avundsjukan!
Själv, har jag rest hela mitt liv (40 år), med jobb med marknadsföring/försäljning.
Jag har hållit mycket föredrag inför olika antal åhörare. Det "kräver sin man", med allt vad det innebär, med förberedelser. Mycket upptagen tid, även på hemmaplan, när man "egentligen" skulle vara ledig.
Allting handlar ju bara om prioritering, det som inte gemene man förstår. När jag i dag, pratar med mina vuxna barn, (själva föräldrar med egna barn och liknande jobb), om den här tiden, är svaren alltid positiva. När jag var hemma, fick de "rå om mig"! Ingen soffpotatis, som satt där och degade framför TV-apparaten varje kväll. Vi hade alltid, intensivt, trivsamt och givande utbyte av varandra. Framför allt, lärde vi oss hela familjen, att ta vara på och respektera varandra.
Så ägna dig åt det du gör,dessutom gör bra! Du ska se, att din lilla familj, ser dig med respekt, vilket inte är alla förunnat!

Skrivet av Leif Emelin den 17 november, 2009 kl. 19:25 #

Hej, en tanke: visst är det trist när man får massa tråkiga/elaka kommentarer om det man skriver. Men är man så öppen med sina liv som du och J är, skriver om att man går i parterapi osv - vilket jag tycker är positivt att ni skriver om - så öppnar man också upp för tyckande och tänkande kring er relation. Både positivt och negativt tyckande. Och vill man inte ha det så får man nog låta bli att öppna sig så på en blogg... Med andra ord, med offentligheten följer både ris och ros! Kram Li

Skrivet av Li den 17 november, 2009 kl. 19:25 #

Hej Marcus,

Vad ledsen jag blir att folk lägger sig i och tycker. Många är snabba att "dömma" och i missriktad "välvilja" såra och peka ut.

Kämpa på!
Kram

Skrivet av Tyra den 17 november, 2009 kl. 19:25 #

Hallå Marcus!
Men vad sjutton tar folk sig till? Tror de kanske att de känner er därför att de lääser era bloggar och därför har rätten att diktera och styra med "goda välmenande råd". Det går såklart inte att låta bli att ta åt sig av det gift de sprider men försök. Jag tycker att ni är beundransvärda. Ni tar tag i er jobbiga situation arbetsmässigt och förhållandemässigt. Mer styrka till er! Att ni dessutom delar med er av det visar ytterligare på er styrka. Försök att se bortom dessa asgamars illvilja. DE är olyckliga o vilsna, så jäkla enkelt är det.

Ha det gott!

Skrivet av JennieS den 17 november, 2009 kl. 19:25 #

Bra skrivet,så många kloka ord! Var stark och låt inte dessa små, fega och svaga människor få ta plats!
Det är du som har en sån stor styrka som vågar blotta dig och visa dina svaga sidor och djupa tankar. Jag önskar att fler vågar lyssna på sitt inre och se sina medmänniskor mer i ögonen! Stå på dig och lycka till med ditt och din familjs liv! /Lisbeth

Skrivet av Lisbeth den 17 november, 2009 kl. 19:25 #

Vet egentligen inte vad jag ska säga.
Och då kanske det är bäst att låta bli.
Men jag blir berörd.
Jag känner att jag vill säga något.

Ingenting värdefullt i livet kommer av sig självt. Det känns som jag förstått det nu. Man måste kämpa.
Jag är ung. Har inga större erfarenheter av familj och barn. Men jag har sett mina föräldrar hålla ihop. Hört vackra sagor om hur de funnit varandra sedan tonåren.
De har mött sina kriser, som alla gör. Trots att det alltid funnits kärlek har jag insett att de fått kämpa. Vi hade aldrig råd med dyra semestrar eller märkeskläder. Pengarna de tjänade gick till trasiga bilar, mat och tak över huvudet, som det gör för människor ur arbetarklassen.
De jobbade hårda, långa dagar. Och de såg oss endast några timmar om kvällarna, ofta med jävligt tunga ögonlock men alltid med kärlek.

Det jag vill komma till är att där det finns kärlek finns det alltid hopp. Men man måste kämpa.
Men det är säkert inte främmande för dig.
Mina föräldrar är snart 60 år. Och de är nog mer förälskade än någonsin. De har kämpat där andra gett upp, och det är jag så otroligt stolt över.
Deras kärlek är helt enkelt den största jag har fått betrakta.

Och varför fortsätter du lyssna på dessa människor?
Djävulen och demonerna kommer alltid jaga en älskande och sökande människa. Så är det bara.
Så har det alltid varit.
Kanske är det även så det alltid kommer vara.
Som guldvaskaren i bäcken måste man selektera bort all skit om man ska hitta något som glimrar. Och du tycks ju ha funnit åtminstone ett par guldklimpar.

Håll fast vid dem hårt!

/ F.

Skrivet av Ofivilliga ben den 17 november, 2009 kl. 19:25 #

Marcus Birro...min idol, när du var en poet. Varför skulle du förstöra allt med att vilja bli en B-kändis? Är det bara pengarna som styr våra liv? Förstår att man måste försörja sin familj...men gör man det genom att svälja sin vackra stolthet..den du en gång för länge sedan bar och som jag beundrade, var är den Marcus Birro?

Skrivet av FilippaF den 17 november, 2009 kl. 19:25 #

Bra Marcus! Hoppas du vet att vi är många som stöttar er och bara vill er väl. Kan vara lätt att glömma ibland.
kram från mig

Skrivet av Linnéa B den 17 november, 2009 kl. 19:25 #

Bra skrivet Marcus! Jag tror på Er relation och att Ni klarar även denna tid av kamp. Jag kommenterade på Jonnas blogg nyss (men det har inte kommit upp än) och tipsade om boken "Kärlekens fem språk" av Gary Chapman. Den finns på Marcusförlag (vilket i sig är lite roligt). Det är en bok som hjälpt många par att hitta tillbaka till varandra, både nyförälskade, gamla strävsamma par och nyblivna föräldrar. Läs den båda två och behåll det som är bra.
Och kämpa på, det är värt det i slutändan. God Bless!

Skrivet av Monica Alhbin den 17 november, 2009 kl. 19:25 #

Allvarligt? Skriver folk (eller, folk och folk) till Jonna att hon ska lämna dig?

Ja du, det verkar finnas folk till allt, tyvärr. Har man inte mycket till eget liv är det kanske lätt att lägga sig i hur man tror att andra lever.

*sänder styrkekramar*

Skrivet av Vonkis den 17 november, 2009 kl. 19:25 #

Människorna du beskriver har ingen skam i kroppen. De vill inte annat än ont. De njuter av att se andra människor falla, krossas och gå itu. De vill inget hellre än att förstöra för andra stackars människor. De är bittra på grund av att deras egna liv inte är som de önskar och därför måste de förstöra andras. För att de inte klarar av att se att någon annan har någonting att glädjas över. De plogar sig fram likt tyranner och hoppar från människa till människa och försöker förinta allt bra i deras liv. Och njuter av det gör de också. Hur skulle de annars klara av att vara så grymma?

Skrivet av Louise den 17 november, 2009 kl. 19:25 #

Ja du, folk är inte alltid snälla. Och om man bloggar om sina personliga tankar är ju det ett sätt att skriva av sig så att man lättar på de tunga tankarna. Detta innebär inte automatiskt att man vill ha oombedda s k goda råd... Jag undrar också om du hade fått liknande ifall läget hade varit tvärtom, att Jonna var den som arbetade och reste mycket... Strunta i dumma kommentarer och var rädda om varandra på ert sätt. Ni vet ju bäst hur!

Skrivet av Tofflan den 19 november, 2009 kl. 13:09 #

Lyssna inte på dessa avundsjuka människor! Stå på er istället och kom ihåg att det finns många människor som istället vill skänka er styrka att ta er igenom alla tuffa stunder!

Skrivet av Martina den 19 november, 2009 kl. 13:09 #

Anser att ni själv bjuder in andra till både posetiva och negativa kommenterar.
När ni öppet väljer lägga ut er privatliv så får ni räkna med detta.
Sluta blogga då? Om nu det är så jobbigt? Men liksom alla andra b "kändisar" så måste man blogga, verkar det som.
Sen tycker jag att ALLA som läser och väljer kommenterar oavsätt det är en reflektion eller positiv eller negativ kommentar lägger ju sig då i i ditt privatliv.
Första gången jag läser din blogg. Förövrigt.

Skrivet av Henrik den 19 november, 2009 kl. 13:09 #

Bloggvärlden är konstig, är inte så intresserad av den egentligen men tycker om att läsa bra texter. Förstår inte heller varför en del är så snabba att döma, vad det finns för glädje i att skriva ner någon man inte ens känner? Hur lätt det tycks vara att ge sej in i en debatt med ett ovårdat språk och tycka att det får man minsann tåla om man har en blogg. Det är sorgligt och jag förstår om ni blir ledsna.

Skrivet av A den 19 november, 2009 kl. 13:09 #

En stor eloge till Dig för att Du ”ställer Dig bakom” Din starka och fina Jonna.
Här har du fångat många bra frågor som jag hoppas att alla dom som slängt ur sig en massa skit och otrevligheter på Jonnas blogg verkligen läser och tar sig en funderare kring!
Det mesta jag vill säga står redan här ovan. Men jag vill säga att en del av de kommentarer jag läst på Jonnas blogg senaste dagarna har fått mig näst intill mållös. Hur kan människor spy ur sig så mycket elakheter och otrevligheter? Vart vill dom komma med sådant? Vad vinner dom? Dom har väl ingen rätt att tycka att Jonna ska lämna dig, som du skriver inledningsvis här. Dom har väl ingen rätt att lägga sig i, att uppmana till söndring när ni som bäst försöker hålla ihop er kärlek? Jag fattar inte hur folk kan vara.
Ödmjukhet är ett ord som den här typen av människor inte ens kan stava till.
Jag satt igår kväll och lyssnade på Bosse Petersson i Karlavagnen. En som ringde in sa några ord som jag ”samlade på mig” (brukar samla ord och uttryck), nämligen ”Livet är en direktsändning”. Kom att tänka på dom orden nu när du skrev ”när ni trycker på paus på era egna liv …….”. Tyvärr så har dom ju förstört den delen av sina liv för att döma i andras liv. Den tid som det tagit för dom att spy ur sig skit och otrevligheter på Jonnas blogg (i det här fallet), den har dom ju missat! Det finns ingen pausknapp i våra liv, allt går i direktsändning! Så med andra ord är det ännu mer synd om sådana människor, som använder sin stipulerade tid till att vara elaka mot andra.
Jag önskar av hela mitt hjärta Dig och Jonna och Milo allt gott i framtiden, all lycka och kärlek till Er!

Skrivet av gungar den 19 november, 2009 kl. 13:09 #

Det är svårt att inte lyssna..men det är ännu svårare att släppa taget om att inte bry sig.
Jag ser och känner i mitt egna liv hur människors åsikter är som ett trångt jävla rum som man står mitt i och jag hör allas ord som vill tränga in ända in i min själ.
Då är jag svag..fruktansvärt ynklig och känner hur mitt inre kryper ihop som en liten boll och önskar att jag bara försvann in i tomma intet!
Jag är själv en sjuk, nykter alkoholist.
Låt mig få vara detta. Låt oss alla nyktra alkoholister få vara detta.
Tyck va fan ni vill, det gör mig mer starkare. Mer stoltare. För jag vet hur det känt på att vara längst nere i botten. Jag har varit där, flera gånger.
Så alla ni som har ÅSIKTER, har nog aldrig varit där.
Sett skiten, fått känna på den äckliga, krälande ångesten, och det svarta skammen.
Men vi som fixade detta, vi som kravlade oss långsamt upp. och började leva igen...Det är vi som verkligen vet hos verkligheten ser ut.
Och det är vi som kan vakna upp en morgon och glädjas åt och vara tacksamma åt så lite. En blick från kärleken, barnet som ligger brevid, eller att solen lyser, lycklig att man faktiskt lever och vaknar nykter.
Den kampen, och friheten över att vakna och må bra,... är få som kan uppleva, allra minst ni som har ÅSIKTER.
LOVE YOU marcus birro, fortsätt leva..du förgyller alla fall min tillvaro....

Skrivet av teres den 19 november, 2009 kl. 13:09 #

BRA skrivet Markus!

Skrivet av malou den 19 november, 2009 kl. 13:09 #

Ser fram emot "kvällsöppet" ikväll och tar för givet att du som vanligt ska ha något viktigt att förmedla till medborgarna!

Hoppas ni har det BÄST!

http://mariamoberg.blogg.se/2009/november/draft-nov-17-2009.html

/Maria

Skrivet av Maria den 19 november, 2009 kl. 13:09 #

Rätten att lägga sig i finns ju då det är ett så kallat "fritt land" vi lever i. Däremot är det ju helt obegripligt att folk faktiskt lägger sin tid och energi på andras relationer, som ju faktiskt inte har med någon annan att göra. Ni kan ju se det som smicker, på ett sätt, det handlar naturligtvis om avundsjuka även om det är ett grymt sätt att uttrycka den på. Förstår inte heller de som försvarar det beteendet. Ta inte åt er av det och låt det inte sno ER dyrbara tid, energi och kärlek. Då får de som de vill, de sadistiska galningarna.

Skrivet av Norrköping den 19 november, 2009 kl. 13:09 #

jag tycker det är helt fel att folk försöker trycka ner er, förstöra för er. dom mår väl inte så bra själva gissar jag på. men om jag ska vara helt ärlig nu när jag läst både din och jonnas blogg så tycker jag att ni är väldigt perversa i hur ni blottar ert privatliv, och försvarar, förklarar er, det behöver ni inte, jag ser det som ett stort köttigt sår som ni har, ett nyligen ihopsytt sår som ni rivit upp och låter folk hoppa i, några smörjer in det med bedövningssalva och andra tycker det är kul att hoppa i det så det ska göra ont i er. så ser jag det.. jag menar inget illa tycker bara det är lite för mkt, för min smak iaf, jag tror inte det är bra för er, för någon att låta folk hoppa i ens öppna sår, jag tycker inte ni ska låta folk hoppa i det, alltså kan ni vara lite mer rädda om er själva... jag blir helt ärligt ledsen när jag ser jonna förklara försvara sig själv så där.. kan hon inte bara be dom dra åt helvete dom förtjänar ingen förklaring. men vad vet jag...

Skrivet av alltså jag vet inte men... den 19 november, 2009 kl. 13:09 #

Marcus.
Jag förstår inte varför folk vill dig så illa. Vad är det med dig som får dem att visa sina allra djävligaste och mest patetiska sidor.
JAG önskar dig och din familj allt gott!
Jag önskar er lycka, friskhet och en förmåga att njuta av livet!

Många kramar från Madeleine.

Skrivet av Madeleine den 19 november, 2009 kl. 21:35 #

Till den Anna som kommenterade i början samt till Henrik:

Jag förstår inte riktigt hur ni resonerar. Så ni menar alltså att det är fritt fram att lägga sig i bara för att de har valt att blogga offentligt?

Jag kan därmed dra en grov(!) parallell jämförelse med våldtäktsoffer där förövaren påstår att offret klär sig utmanande och därmed får skylla sig själv. Oavsett klädsel eller uppförande, så ger det inte rätten för någon annan att utföra våldtäkt. Samma sak här. Bara för att Marcus och Jonna har valt att blogga så ger det inte människor i detta kalla land rätten att lägga sig i deras liv och skriva saker som att Jonna bör lämna Marcus osv.

Men å andra sidan är det baksidan av kändisskapet. Att människor anser sig ha rätt att lägga sig i för att personen/personerna ifråga just är kändisar.

Så Marcus och Jonna får väl försöka ignorera det så gott det går och inte ta åt sig av den negativa energi som vissa släpar med sig.

Skrivet av Alex den 20 november, 2009 kl. 13:36 #