Jag har en vattengrav runt mitt missbruk. Jag har uppfällda broar och med vapen. Men ska vi vara ärliga vänner, och det ska man vara i skrivandet, är det inte särskilt svårt att smita förbi, sno med sig en pärla eller två.
Min son var här en tidig morgon i juni och tog för sig. Innan han föddes. Han kom hit och lånade lite verktyg för att byggasig själv.
Han var fått svårmodet, alkisgenen, värdigheten, intelligensen, rädslan och talangen från pappa. Från mamma har han fått den tysta, tålmodiga skönheten. Från mamma har han fått sina ögon, sitt skratt, sin nyfikenhet, sin ljusa, varma hud och öppna ansikte, som ett landskap i dimma efter den första höststormen. Från mamma har han fått allt det som är vackert.
Jag tänker ibland att Milo fått ärva det svartaste hos mig. Jag slår bort den tanken. Det svartaste finns hos alla. Jag har mitt precis under huden, som vatten slår mot en strand, rullar mitt sönderfall som mjuka vågor mörkt vatten. Det är en fridfull plats. Allt det jag hann slå sönder är en glänta i tiden dit jag går ibland. Jag påminner mig om hur nära döden jag var när jag drack. Jag påminner mig om att jag har allt det jag drömde och bad om då, förr, när hela världen var ett språk jag inte förstod.
Jag behöver och älskar Milo mer än han behöver och älskar mig. Det är ingen orättvis eller läskig tanke. Det är en bra tanke. Det bor ett leende i den tanken. Jag får äntligen lära mig att dra mig undan. Jag får äntligen lära mig att kratta manegen bara, istället för att högljutt dansa fram på den som en ständigt lallande byfåne.
Milo skrattar och minns också när jag inte är där. Som nu, när jag sitter med vintersolen parkerad på den tunga heltäckningsmattan på ett hotellrum, så växer han utanför mina ögon, så lever han sitt liv. Jag lever med mitt med mina värdelösa prioriteringar, med mina åtaganden, mina manliga attribut.
Jag gråter inte, men det är nära. Jag drömmer inte, men det är nära. Jag sover inte, men det är nära. Jag är en ingen bra pappa, men det är nära.
Bra pappor är en abstraktion. Vad vi behöver vara är oändligt kärleksfulla pappor. Tålmodiga. Toleranta. Långsamma. Vi behöver montera ner oss själva, vår manlighet, vårt jobb, vår fotboll, våra intressen, och ställa allt det där i uthuset en stund, vila lite i det höga gräset, se grusvägarna snirkla sig vilse (eller hem) in i skogen. Sedan kan vi fråga oss vad vi behöver, vad vi egentligen behöver, för att kunna gå in i det där huset, den där lägenheten, och vara solidariska med våra barn.
Jag tror vi kommer bli förvånade över hur lite vi behöver för att vara goda föräldrar. Vi kan lämna ifrån oss nästan allting. Ju mindre vi bär med oss in i våra barns liv, ju bättre är det.
Jag drömmer väldigt sällan om nätterna längre. Jag vet inte varför. Mitt liv har stillat sig. Väggarna har sänkts ner från himlen runt min kropp, runt min familj, runt mitt missbruk. Allt elakt jag hunnit med läcker ur mig som ett tunt svart gift. Allt bra jag gjort är ljusa kyssar. Allt bra jag lyckats med är inte mina böcker, mina texter, mina priser. Det enda riktigt bra jag skapat i den här världen upplever sin första vinter och rusar runt som en galning i son gåstol. Han är det enda som är värt att hålla upp i ljuset.
Det svartaste skapar man själv..
Skrivet av oroshjärta den 16 oktober, 2009 kl. 12:05 #
Min man är uppväxt i ett hem där de vuxna var glada i spriten. Alla som träffar honom tycker det är fantastiskt att han har blivit en sån fin människa. Han själv har aldrig tyckt att han haft en dålig uppväxt, inte när han var liten iaf. Nu har vi själva en 9 månaders tjej och han är en underbar pappa till henne och själv försiktig när det gäller alkoholen och har lärt sig att tacka nej när det trugas på middagar och festligheter, han vill inte riskera att hamna fel. Jag hoppas och tror att det kommer att gå bra för din lilla familj också!
Skrivet av Therese den 16 oktober, 2009 kl. 12:05 #
Du ger Milo kunskapen och vetskapen och beviset för att det går att sluta med det som inte är bra. Du visar din son att det går att förändra sig och sina beteénden, att allt inte är hopplöst, att alla får mer än en chans
Det är stort vackert och sant
Alldeles sant
Skrivet av Lena den 16 oktober, 2009 kl. 12:05 #
Den allra bästa prioriteringen en människa kan välja är kärleken till sin nästa, men det förutsätter att man älskar sig själv först! Ingen man eller kvinna klarar av att älska om kärleken inte fått tagit sin boning på insidan.
Alla vackra ord om kärleken har hitills inte hindrat barn från att svälta eller kvinnor från att mördas av sina egna män.
Det är när vi klär kärleken i handling som den bär hälsosam frukt. Att du älskar Milos mamma i nöd och lust. Styrker och hjälper henne när det behövs är en bra väg till kärleken....
När Gud smälter samman två till ett så höjer sig kärleken över alla omständigheter och vägen mot himmelriket har tagit sin början...:))))
Jag önskar från djupet av mitt hjärta att er väg blir kantad av många små under och mirakler. Milo är ju ett stort sådant, mirakel!
Bara kärlek!
/Maria
Skrivet av Maria Moberg den 16 oktober, 2009 kl. 12:05 #
Nja, håller inte riktigt med. Förstår känslan att Milo skulle vara det enda som är värd att hålla upp i ljuset. Men allt det du skapar. Allt det du skriver. Allt det du gör. Betyder ju något för människor. De kan tolka det bra eller dåligt. Men det betyder ju något. Annars skulle inte världen reagera. Så håll du också upp dina priser. Var stolt över allt annat du också gjort. Det är också en del av dig. En del av Milos pappa. Han har rätt att känna stolthet över sin far. Det kommer han att göra en dag. Milo har rätt till en far som är stolt över sig själv. Han köper nämligen hela paketet. Kram
Skrivet av graamusen den 16 oktober, 2009 kl. 12:05 #
Rättelse...hmpfr..som Kalle Anka säger, Jag tror att din son även ärv din skönhet, samt sin mammas intelligens..
Jag har så många frågor när det gäller dig, ja inte för att du är känd, det är inget jag bryr mig om...
Men jag tänker mycket, är det någon idé att fråga ?
Och varför svarar du aldrig på våra kommentater ?
Skrivet av Carola den 16 oktober, 2009 kl. 12:05 #
En djup o "grå" text - hoppas det blir fler ljusa tankar -tyck om dej själv - du är en fantastisk poet. Ljuset kommer närmare då.
Skrivet av Anna-K den 16 oktober, 2009 kl. 12:05 #
Du Birro vi ska väl gråta tillsammans ??
Skrivet av mieitte den 16 oktober, 2009 kl. 12:05 #
Du skriver så himla fantastiskt bra och målande och vackert om allting!
Kram Lotta
Skrivet av Lotta B. den 16 oktober, 2009 kl. 12:05 #
Barnen är det bästa vi har! Kärleken till dem är störst av all kärlek.
Jag är övertygad om att Milo även fått vackra sidor från dig...
Skrivet av Gunilla den 16 oktober, 2009 kl. 12:05 #
Fint skrivet. Och sant. Skönt att man får läsa litet av dig ändå, trots att du lagt ner bloggen.
Inte alltid så lätt att hålla dessa fina tankar vid liv i vardagen, men ju oftare man tänker dem, desto mer hel tror jag man blir.
Lycka till!
Skrivet av Ingemar den 16 oktober, 2009 kl. 12:05 #
Vilken underbart fin text om Din kärlek till Milo! Som vanligt så är du helt fantastisk.
Skrivet av gungar den 16 oktober, 2009 kl. 12:05 #
Sitter har i Holland och grater. Ar oandligt tacksam for dina texter. Hoppas att jag ocksa kan bli mer genomskinlig som du nar jag skriver. Tack! Tack! Och tack!
Skrivet av Camilla den 16 oktober, 2009 kl. 12:05 #
Tack för en smärtsamt vacker text.
Skrivet av johnny lithell den 22 oktober, 2009 kl. 09:13 #