Ljusa Vykort...

16 aug kl 10:51, 2010

Skrivet av marcusbirro under kategorin Blandat | 17 Kommentarer | Permalink

2006 gick det mesta fel.


Jag har skrivit mycket om det iskalla bemötande vi råkade ut för när vår förstfödde son föddes och dog. Och hans syster. Den enda riktiga värdighet vi mötte fick vi från Carina på begravingsbyrån. Stolta svensk skam!


Ett land där alla samtal om etik, moral och värdighet hamnar hos de religösa och ses med suspekt iskyla av alla andra.


Trots att själva händelsen ägde rum i Finland kastade den svenska vården sin långa iskalla empatilösa skugga över oss. Det gick fel på flera plan, sipprade genom vårdens olika system och lager.


Jag blev bemött med iskyla och ignorans från vården. Jag skrev en artikel på DN Debatt som genererade hundratals mail och reaktioner från människor som råkat ut för samma eller värre saker i vården.


Vården själv? Den häll käften. Någon gång läckte det ut vad de ansåg. En överläkare beklagade i DN att jag överhuvudtaget getts utrymme eftersom jag var i chock, i sorg och dessutom en "b-kändis."


Annars? Inget. Internt hade vi flera möten med höga chefer på Vrinnevi. Jag var ute efter flera olika saker de där månaderna. Dels var jag i djup sorg. Men jag var också med rätta upprörd över hur vi blivit behandlade, inte av en enskild läkare, utan av ett system. Samtidigt ansåg jag att varje system består av enskilda människor och att de som betett sig illa eller oetiskt mot oss, personligen skulle ta ansvaret för det. Det ska inte gå att gömma sig bakom ett system. Alla system består av enskilda människor.


Jag skrev en bok, Svarta Vykort, som fick mycket uppmärksamhet och är den bok alla de jag skrivit, som jag fått flest och mest reaktioner på. Jag drog fulla hus på teatrar runt om i Sverige med den där tunna lilla boken. Den har blivit som jag tycker att all god litteratur ska bli, nämligen bruksitteratur, en läst bok helt enkelt.


Jag blev inbjuden att tala inför blivande vårdpersonal på högskolan i Helsingborg med boken och vår historia som grund. Det var gratis och på skoltid. Ingen kom. Två damer som inte alls gick på skolan var där.


Tillsammans med Mikael Ericson, skådespelare i Eskilstuna, skrev vi en pjäsversion av Svarta Vykort som Gunilla Nyroos regisserade. Mikael har själv hemska erfarenheter av sjukvården. Vi hade tänkt turnera med den på sjukhus för att ge underlag för en debatt om etik, människovärde och empati, ni vet sådana där svårt förlegade saker som förpassats ut i glömskan i Sverige.


Pjäsen blev väldigt fin men trots det ville ingen sjukvårdsinrättning överhuvdtaget se den.


Av alla de strider jag tagit de senaste åren, mot mobbarkulturen i media, mot de nya sjukreglerna, mot att anonymt kunna bete sig som ett svin på nätet, mot empatistörningen inom vården, är det nog ingen överdrift att säga att jag misslyckats totalt på alla områden. Jag har förlorat slag på slag. Det har tagit mycket tid och energi men det är ingen synd om mig. Jag konstaterar bara att debatter, något jag alltid älskat att skapa, läsa och följa, inte är så enkelt som det kanske kan se ut.


Det har lärt mig några saker. Att Svarta Vykort lever sitt eget liv. Det är en bok som inte behöver en debatt för att överleva. Det har också lärt mig att aldrig ta en debatt mer i hela mitt liv. Jag skriver gärna för att beröra och skapa opinion men jag kommer aldrig mer gå i täten för en enda sakfråga. Jag upptäckte nämligen en annan sak när jag tog ställning. Jag blev väldigt ensam. Väldigt många försvann snabbt runt närmaste krön. Sverige, och särskilt svenskt kulturliv, är obstinat och makalöst fega.


Jag kommer alltid skriva ärligt och så gott jag kan om det hjärtat är fullt men jag gör min inga illusioner om att kunna förändra eller påverka någonting.


Med detta skrivet vill jag personligen tacka en del som betytt mycket för oss i vårt försiktigt uppbyggda förtroende för svensk sjukdom. Nina L på Vrinnevi som varit Jonnas läkare i fyra år har varit helt ovärderlig. Liksom min vän Salvatore som är en läkare som erkänner systemets svagheter men också kan peka på dess förtjänster.  Kennet K som opererade in ett band runt Jonnas livmoder är en man som räddade chansen för oss att få barn.


Alla iblandade under Milos IVF i Linköping våren och sommaren 2008. Också den ängel som drog genom rummet den där junidagen när vi satte tillbaka ägget som blev Milo.


Jag vill tacka alla dem som hört av sig till mig och oss via mail, sms, telefonsamtal eller paket med babykläder. När jag kom hem från BB efter att Milo fötts möttes jag av tusen mail från okända människor som önskade oss allting gott. Det är makalöst.  Det är för er jag skrivier. Det är för er jag tar mina löjliga strider.


Jag vill tacka våra vänner och vår familj. De är inte många och de lever utspridda över landet men de älskar oss och därmed räddar de livet på oss.


Men den jag vill tacka allra mest är Jonna som varit gravid i fem år, under den tiden fött fyra barn, två av dem överlevde, och hon har tvingats till operationer och sängliggande, kval och uppofrringar som nästan inte är mänskliga.


På BB i Norrköping ligger man i samma korridor när man fått barn som när man just förlorat ett barn.


Vi har vilat med våra nyfödda barn bara några meter från det rum där Jonna krystade ut Dantes syster i en plåtburk. Jag höll henne i min handflata tjugo meter från det ställe där jag höll Milo i famnen för första gången.


Barnmorskorna på Vrinnevi har alltid varit fantatsiska. Sjuksköterskorna också, liksom undersköterskorna.


Jag har skickat många svarta vykort genom livet. Ni är värda att få några ljusa också.

« Briljant hemsida. | Hem | Getingsommar. »

Kommentarer:

Jag gråter Marcus. Du berör och har förändrat så mycket mer än du tror!

När jag fick beskedet om att lilla Vega, 17 veckor gammal, också dött i min mage så hade jag precis läst Svarta vykort och tack vare dina ord så kunde jag ställa krav på värdigt bemötande mitt i all min chock och sorg. Dina ord gjorde så att min lilla Vega fick en värdig entré, ett värdigt omhändertagande och en fin minnesstund.

Jag är så glad för er skull för att ni fått ytterligare ett mirakel. Och jag är så glad att du känner att du kan och vill skriva ljusa vykort också.

Du och Jonna gör stor skillnad här i världen för många människor! Tack!

Skrivet av Elisabeth med *Vendela*, Vilda, *Vega*, Ville och Vilja den 16 augusti, 2010 kl. 12:06 #

fint. sant. tar dina ord med i dag och känner tacksamhet.

Skrivet av Jenny den 16 augusti, 2010 kl. 12:06 #

Vad jag älskar dina texter och vad glad jag är för Dig och din familjs skull! När jag läste din krönika i Dn om din dotter så grät jag. Och egentligen känner jag ju inte ens dig. Men det är ju just det som gör allt så fint.
Håll kvar den här tiden hos dig Marcus och ta fram minnena ifrån den när livet känns tungt igen. Kom ihåg de ljusa stunderna, de som allting handlar om. Det vet du.

Skrivet av Catrine den 16 augusti, 2010 kl. 13:52 #

Känner med er och vill även gratulera er till den lilla tösen!

Dina ord beskriver precis hur det är känner igen mig så väl i det du skriver.

All lycka till er.

Skrivet av Alexsandra med Oliwer, *Benjamin*,Villemo. den 16 augusti, 2010 kl. 13:52 #

Fantastiskt skrivet. Jag vill skriva massor av superlativ men jag finner inte orden. Läser din vackra Jonnas blogg troget och hamnar bara här ibland, men du är en fantastisk skribent. Din fina Jonna är så otroligt fantastisk hon med.Smart vacker och stark. Lycka till med er fina familj. All kärlek åt er, det är ni så väl värda.

Skrivet av Sofie den 16 augusti, 2010 kl. 18:21 #

Är så glad att ni fått positiva upplevelser också. När Ansgar dog upplevde vi något av det bästa vårdSverige kan bjuda på tror jag - fantastisk personal, fantastiskt omhändertagande. Med ett enda svart undantag var ALLA så underbara som de bara kunde vara.

Min tro, eftersom jag jobbar med krishantering, är att personalen gått speciella utbildningar och sedan analyserade ALLT de gjorde så att det skulle vara så bra som möjligt.

Det var det. Jag är tacksam för det. Men har man bloggat några år och rört sig bland folk som förlorat barn vet man att det finns många många många exempel på motsatsen.

Din typ av strid är alltid värd att kämpa. sedan är det dig väl unt att få lite ljusa stunder också.

Skrivet av Charlotte den 17 augusti, 2010 kl. 08:58 #

Marcus, än en gång har du fått mina ögon att tåras, mitt innersta att beröras och min beundran för den ordets konstnär som du är! Det är så vackert skrivet, det finns inga ord fina nog att skriva tillbaka till dig!
Vill bara säga TACK för allt det fina du åstadkommer, TACK för att du är du. Var rädd om Dig, var rädd om din älskade Jonna, var rädd om Milo och lilltjejen! Många varma lyckönskningskramar till er.

Skrivet av gungar den 17 augusti, 2010 kl. 08:58 #

Hej Marcus!
Först vill jag tacka för dina fina ord,det är otroligt rörande att läsa om allt jobbigt ni fått utstå och om din kärlek till Jonna.
Jag vill bara tala om att du inte är ensam.

För ungefär ett år sedan anmälde jag en kollega på mitt jobb.
Jag är undersköterska och jag arbetar med äldre människor som lider av en demens sjukdom.
Den person jag anmälde har under flera år arbetat tillsamans med mig.
Hon har inte bara vid ett utan vid flera tillfällen behandlat de boende på ett icke värdigt sätt.
Jag och 2 kollegor till mig har pratat med vår chef där vi berättat om hur hon är och hur hon behandlar de boende.
Vår chef har valt att inte göra någonting.
Hon har haft samtal med personen i fråga men inget mer.
Vi har haft vikarier som skrivit brev och gråtit när de jobbat med denna person. Vikarierna skrev ett brev till vår chef och berättade om rena övergrepp som denna person begått..vad hände? Ingenting.
Jag gjorde en lexsarha anmälan. Jag kännde att jag hade fått nog.
En utredning startade. Ord stod mot ord och därför kallades mina övriga kollegor in en och en för att prata om sina upplevelser.
Vad händer? Jag har EN person som vidimerar det jag sagt.
EN av 13 står bakom. De andra vet , de andra har sett men väljer att tiga.
Så jag vet vad det vill säga att vara ensam.
Tack gode gud så finns det fler sunda än jag och min kollega är nu åter anmäld av en person utifrån..
Jag hoppas verkligen att något händer nu. Sist mynnade min anmälan ut i att vi hade en massa samtal som inte ledde någonstans. Och i ärlighetens namn så tror jag att min chef skiter fullständigt i hur de boende har det och hur vi i personalen mår.
Det är beklagligt men svensk vård är inget bra.

Skrivet av Jenny den 17 augusti, 2010 kl. 08:58 #

Detta var bland det bästa du skrivit. Ingen överdrift. Tårarna rann när du skrev om förlossningen i norrköping. Hur liv och död ligger salen intill varandra.

Jag var där. Samma sjukhus som ni. Samma underbara läkare. Två månader och sex dagar sedan. Födde min döde son William. Tänkte samma sak som du. Livet är bra märkligt. På förlossningen i norrköping är ett ypperligt exempel på hur lycka och sorg möts. Vägg i vägg.

Sörjer min son så otroligt. Dina texter gör min sorg lite lättare att bära. Det finns ett ljus någonstans i tunneln. Det gäller bara att hitta vägen dit.

Stort grattis till er lilla dotter! Nu är ni sex i familjen :) Många kramar från Alexandra

Skrivet av Alexandra den 17 augusti, 2010 kl. 08:58 #

En röst för alla dem som inte kan eller förmår!

Tillsammans gjorde vi en fantastisk ”resa” med vårt arbete med pjäsen
”Svarta vykort - En läkares försvarstal”. Med våra samlade erfarenheter av sjukvårdens
katastrofala sidor och med Marcus fantastiska bok Svarta vykort, en bok som för övrigt Alla borde läsa, la vi upp arbetet för pjäsen.
Trots våra hemska erfarenheter från sjukvården var vi fullständigt klara över en sak, pjäsen skulle Inte bli en krigsförklaring mot den svenska sjukvården, utan en utsträckt hand! För bara på så sätt kan vi mötas och föra samtal om vilken sjukvård vi vill ha, en vård som vi alla förr eller senare i livet möter.
Både jag och Marcus har under åren mött fantastiska
människor som arbetar i vården och som vi känner en enorm tacksamhet till, för att just dem valt vårdyrket. Det var också för dessa som pjäsen hade en roll, att bl.a. skapa en dräglig arbetsmiljö som de så väl förtjänar. Men som Marcus skriver blev intresset från sjukvårdsinrättningen minst sagt sval. Jag vill ändå här lyfta fram dem som hade modet att se pjäsen och föra samtal kring dessa frågor, som Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, Fröslunda vårdcentral i Eskilstuna och Hallsbergs vårdcentral samt delar av personalen på Örebro universitetssjukhus. Ett stort Tack till Er! Trots vår utsträckta hand, som största delen av vården inte ville ta, har pjäsen spelats vidare på andra platser. Många människor har efter föreställningen kommit fram och delat med sig av liknade erfarenheter som det Marcus och jag upplevt, men av olika anledningar inte själva kunnat eller förmått att göra sin röst hörd.
För oavsett det handlar om svensk sjukvård, mobbing eller ändrade sjukskrivningsregler behövs där en som törs, kan och förmår att lyfta fram dessa så viktiga frågor, en sådan är en god vän till mig, vid namn Marcus Birro. Att det sedan är och har varit allt för många grupper som vänt honom ryggen, är och förblir en stor skam!

Mikael Ericsson

Skrivet av Mikael Ericsson den 17 augusti, 2010 kl. 08:58 #

Tack! Det är de jag kan säga, tack.
Tack för alla rörande texter du skriver och delar med dig av. Mina ögon börjar alltid vattna efter ett besök på denna blogg, jag blir förvånad över att du gång på gång hittar nya sätt att leka med mina i vanliga fall inte så känsliga tårkanaler. Jag vet inte om det är historierna i sig eller på sättet du skriver som griper tag i mig, antagligen en kombination. För jag kan till och med sitta med en grop i halsen när du skriver på ett så fint sätt om italiensk fotboll.. Det är stort! Med tanke på att jag sedan länge bara har en liga jag älskar och det är bundesliga.

Jag önskar dig all medvind i livet, det är du värd. Det är stort att dela med sig på de sätt du gör. För det ska du få en eloge. Det är starkt.

Du har på slutet seglat upp som min poetiska svenska förebild. När jag blir stor hoppas jag att jag en dag kan hantera en penna (ett tangentbord) så som du.

Tack.

Skrivet av Eskil den 17 augusti, 2010 kl. 18:03 #

Tack Marcus! Tack för att du skriver om hur hemska bemötande man kan få på olika sjukhus i vårt "fina" Sverige.
Jag är så glad att ni nu har 4 barn, men två av dem kommer alltid att fattas vid bordet. Dock hoppas jag att våra änglar har det bra i Sommarlandet.

Vi har inte samma hemska upplevelser som ni har. Förlorade vår son, Henrik, den 20 mars 1987. Moderkakan lossnade och Henrik somnade in i min mage. Den läkare som arbetade på förlossningen på Universitetssjukhuset i Linköping, stannade kvar hela natten för min skull! Jag tror ingen som inte varit i vår situation, att förlora sitt barn, förstår vad det innebar att läkaren jobbade över för min/vår skull! Den läkaren heter Richard Lindgren. Det var ett trauma att uppleva detta. Vi hade barn sedan tidigare, som längtade efter syskon och så blev de snuvade på mållinjen. Jag gick nämligen in i vecka 40 samma dag som detta hände. Vi hade turen att samma läkare uppmanade oss att försöka igen. Man ersätter inget barn. Hela graviditeten var läkaren en stort stöd och jag var under ständig uppsikt. Så i oktober 1989 blev jag igångsatt och lillasyster kom till världen!

Din fru Jonna, har och är verkligen fantastisk och det är du med. Njut nu av era barn här på jorden!

Skrivet av Också en änglamamma den 17 augusti, 2010 kl. 18:03 #

(Forts från senaste...)

Tack i alla fall för dina underbara krönikor (sluta aldrig skriva!) och grattis återigen, jag kan inte föreställa mig din lycka då jag som sagt inte har barn men jag har ju vänner med barn och har på nära håll sett hur de upplevt att sätta ett liv till världen och jag förstår att det är så stort att man inte kan föreställa sig det innan man är där själv, även om man kanske på ett logiskt plan kan förstå det så att säga.

Jag hoppas Jonas från din officiella hemsida vidarebefordrar mitt mail till dig som sagt.

Ha det bra och hälsa din vackra Jonna (såg en bild på henne i någon tidning när hon var höggravid, hon är otroligt söt).

Med vänliga hälsningar
Anna (anna_at_lof@gmail.com

PS Anledningen till att jag hackade upp det i tre inlägg var att sidan inte vill publicera inlägg längre än 2000 tecken - men jag ville ändå få med allt jag skrivit. Sorry om det blev svårläst!

Skrivet av Anna den 18 augusti, 2010 kl. 15:26 #

Hej Marcus,
grattis till bebisen, jag förstår på några plan vad ni gått igenom (är ofrivilligt och oförklarligt barnlös) men inte på andra (har aldrig förlorat ett barn, ta i trä...). Ska påbörja hormonbehandling snart och om den inte funkar blir det IVF så småningom. Jag hittar inte någon privat mailadress till dig någonstans (jag är totalt ute och har inte FB, MySpace eller Twitter...) så jag har mailat Jonas som finns under "bokning" (tror jag det var) på din hemsida och bett honom vidarebefordra ett mail till dig, jag hoppas du ser det och läser det. Jag förstår givetvis att du inte har tid att svara på alla mail du får, men jag hoppas du läser det och kanske får tid att svara någon gång.

Forts i nästa inlägg...

Skrivet av Anna den 18 augusti, 2010 kl. 15:26 #

Jag önskar er all lycka i er lilla familj!
Jag har följt dig och Jonna genom åren i era bloggar.

Kram Gunilla Karlsson

Skrivet av Gunilla den 18 augusti, 2010 kl. 15:26 #

(Forts...)
Jag tillhör dem som inte läser din blogg (ska väl troligen börja nu) men som läser dina krönikor i en dalatidning, och du har satt huvudet på spiken för så himla många saker. Kan ärligt säga att jag tyckte du verkade vara en stöddig wannabe för några år sen, men min åsikt har DEFINITIVT ändrats. Jag har själv funderat på att konvertera till katolicismen (trots att jag inte kommer från en religiös bakgrund) men jag behöver veta mer innan jag tar steget. Jag är uppväxt i ett (fattigt) författarhem dessutom (är 36 år idag) och båda mina föräldrar fick DA-priset vid olika tillfällen. Jag skulle gärna skicka dig några böcker av dem - samt av min farfar som under halva delen av åren var verksam i Italien som lärare på universitetet i Rom (jag har lådor fulla av deras böcker hemma...).
Det finns mängder av saker som jag skulle vilja diskutera med dig och eftersom jag är journalist till yrket (om än arbetslös + att jag är less på mediabranschen - jag har ju inte ens Facebook, ha ha - och planerar att utbilda mig till något helt annat, kanske redan i höst) så har jag funderat på om det kanske går att boka en intervju med dig - dock blir det isf för en tidning du ev inte "får" intervjuas för, vill du ha mer info om just detta så kan du maila. Har du tid (vilket jag iofs tvivlar på) så skulle jag bli väldigt glad om jag bara kunde få någon mailadress som är någorlunda privat att skriva till: jag skulle bl a vilja berätta för dig om hur en av dina krönikor vände upp och ner på mitt liv och hur en annan av dem fick mig att må dåligt fast på ett bra sätt (jag skriver i koder här men jag kan inte skriva rakt ut vad det gäller såhär öppet tyvärr).

(Forts i nästa...)

Skrivet av Anna den 18 augusti, 2010 kl. 15:26 #

Rörande skrivet Marcus, vackeert. Men nu har du 2 fina barn i livet o en fin Jonna. Försök att njuta av livet.
Måste vidarebefodra till inlägget från Jenny. jag beundrar dig o bejklagar att inget görs men stå på dig, vi behöver många som du... Ursäkta Marcus jag snodde lite av din sida.Enda sättet tacka Jenny. Kram till dig o din familj o Jenny

Skrivet av ufam den 19 augusti, 2010 kl. 10:47 #

Skriv en kommentar:
Kommentarer är avstängda för detta inlägg