Milo

08 okt kl 10:24, 2009

Skrivet av marcusbirro under kategorin Blandat | 11 Kommentarer | Permalink

Milo sover.


Hans ansikte i perfekt harmoni, i ordning.


Alla uttryck vilar. Alla känslor är sorterade, följsamma. Hans ögon rör sig som vågor bakom ögonlocken.


Jag står länge vid hans säng, som en man som sitter vid en strand i skarven mellan sommar och höst. Jag blickar ut över allting jag drömde om.


Jag nynnar på en barnvisa från förr. Han rör sig lite i sömnen. Drömmer kanske.


Jag kysser honom på kinden, en mild, ljus smak av salt.

« Rädslan | Hem | Tusen vindar (En... »

Kommentarer:

Vacker ömsint pappakärlek och poesi . Tack Marcus Birro.

Skrivet av ulrike den 10 oktober, 2009 kl. 17:07 #

När jag tittar på mina barn då de sover känner jag ibland att Gud i mig förenas med tillvaron. Att försiktigt närma sig barnkinden och lite varsamt lämna ett avtryck måste på något sätt vara himmelriket personifierat!

Härligt att du berättar om kärleken till ditt lilla himmelrike:-)

Lycka till med Karlavagnen ikväll!

/M

Skrivet av Maria den 10 oktober, 2009 kl. 17:07 #

Hej! Vill ge dig en text igen.
"
Allt har givits till dig. Guds tillit till dig är utan gräns. Han känner sin son/dotter. Han ger utan undantag, och undanhåller ingenting som kan kan bidra till din lycka.
"
Nvh

Skrivet av ruben den 10 oktober, 2009 kl. 17:07 #

Jag minns känslan, fast det var 20 år sen nu. Och som man ville skydda detta lilla liv! Det oskuldsfulla, oskrivna...

Kan kärleken bli för stark? Nej, jag tror inte det. Men den måste veta att lätta på greppet, mer och mer. Det är smärtsamt.

Men den smärtan har sin tid. Den är inte nu.

Skrivet av Bergmans Bryderier den 10 oktober, 2009 kl. 17:07 #

Lugn klar kärlek...

Skrivet av oroshjärta den 10 oktober, 2009 kl. 17:07 #

Det finns inte något mer rofyllt än att stå och se på sitt barn som sover så lugnt och tryggt! Man känner hur kärleken och lyckan sprider sin värme genom hela sig!
Din beskrivning av Milos sömn som du står och ser på sprider harmonin vidare!

Skrivet av gungar den 10 oktober, 2009 kl. 17:07 #

Jag minns känslan, fast det var 20 år sen nu. Och som man ville skydda detta lilla liv! Det oskuldsfulla, oskrivna...

Kan kärleken bli för stark? Nej, jag tror inte det. Men den måste veta att lätta på greppet, mer och mer. Det är smärtsamt.

Men den smärtan har sin tid. Den är inte nu.

Skrivet av Bergmans Bryderier den 10 oktober, 2009 kl. 17:07 #

Varje gång jag läser det du skriver så går det rakt in i hjärtat,blir varm i ögat och ibland kommer tårar,du måste vara en sån fantastisk känslo människa och dessutom kan du sätta ord på det du känner.
Jag känner så väldigt mycket, men skulle aldrig få det på pränt.
Jag är så lycklig att jag har en liten kille på tre år och känner detsamma som du skriver om och till din Milo.
Jag önskar dig och dina kära all lycka,sluta aldrig skriva!
Mvh Susanne

Skrivet av Susanne Karlsson den 10 oktober, 2009 kl. 17:07 #

Jag kallar det KÄRLEK!

Kram Gunilla

Skrivet av Gunilla den 11 oktober, 2009 kl. 19:19 #

Så vackert skrivet!
Känner ungefär likadant..det är 6 månader nu..och samtidigt som jag är så glad över att livet kan vara så här bra och glasklart så finns känslan av att jag borde gjort det här tidigare..ett slags vemod över att jag skulle hinna bli 47 år innan jag förstod..men jag ångrar inte en sekund av det som är nyktert :-) Stor kram

Skrivet av Nea den 13 oktober, 2009 kl. 20:19 #

Jag har tårar i ögonen.

Jag minns mina barn när de var små.

Friden i deras ansikten. De rosiga kinderna. Den lugna andningen.

Kram
Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 14 oktober, 2009 kl. 19:32 #

Skriv en kommentar:
Kommentarer är avstängda för detta inlägg