Tillbaka i bloggvärlden

14 sep kl 10:47, 2009

Skrivet av marcusbirro under kategorin Blandat | 139 Kommentarer | Permalink

I fredags var jag nära att börja supa igen. 

Jag hade vinkat av Jonna och Milo vid stationen. 

Solen var dov, aprikosfärgad. Det blåste. Vattnet glittrade under bron. En gul spårvagn krängde förbi. Jag hade ingen karta för helgen. Jag hade bara en massa tid. Jag hade frysmat och vindruvor.

Plötsligt rörde sig en skalbagge över mina planer. Plötsligt satte vampyren tänderna i mig igen. Som en upphetsande kyss i ljumsken. Jag skulle ge en intervju men gick hem först för att hämta en väska. Något spöklikt och krängande svart hade avgjort det åt mig. Jag skulle dricka igen. Tanken bara kom. Ena stunden fanns ingenting, var det nedgrävt under jord, tio tusen mil rakt ner. Sedan var rösten där. Den tjattrande apans skratt.

Jag gick hem för att hämta en väska. Jag tänkte ”Jag köper en stor flaska whiskey som jag slår in ifall någon känner igen mig.” Jag gillar inte ens whiskey. Jag tänkte ”Jag dricker några dagar och så är jag bakfull och så går jag på möten igen och så…” 

Jag stannade i den lilla backen upp mot huset vi bor i. Jag svettades. Hjärtat slöt sig som en sten, som en kärlek som träffat en annan. Mitt hjärta var inte längre mitt.

Jag satte mig på en bänk. Några barn lekte. Ljudet från fontänen och en skateboard över en ramp.

Det kändes bra att börja dricka igen.

Jag hämtade väskan och gick för att ge en intervju.

Sedan kom insikten till mig, som en nåd, som en stilla, fjäderlätt bön om nåd… Sedan kom de inre bilderna till mig. Jonna, Milo. Mina vänner. Föräldrar.

Jag själv. 

Ett korståg drog igenom skallen.

Jag gick upp för backen, mot Systembolaget.

Men jag vek av, gick hem.

Lusten att dricka dog bort, rann undan som smältvatten.

Kvar fanns bara jag. En rädd, ledsen och väldigt sjuk man i sina bästa år som vill bara en värdig far till Milo, en bra man för Jonna, en god vän, en man bland alla andra.

Jag har ett spöke som lever av tystnaden. Han växer när jag inte skriver. Han tar över om jag låter allt detta förbli hemligt.

Hemligheter dödar. 

Jag lyckades lura döden. Jag lyckades locka in den tjattrande apan i sin bur igen. Nu vill jag inte dricka längre.

Jag går på mina möten, tränar, ber, arbetar tålmodigt och beslutsamt.

Jag bad om hjälp. Jag söte hjälp. Det finns alltid hjälp. Jag kommer alltid behöva söka hjälp. Det kommer inte gå en dag till i det här livet som jag inte kommer be om hjälp.

Men vi är för stolta. Vi är dumma krigare som drar ut mot en överlägsen fiende. Vi ska slåss mot hela världen med träsvärd. Vi svajar vid nattens ände med ingenting annat än tändstickor i händerna.

Köpte ett nytt kors i lördags, att ha i en kedja runt halsen. Jag lade det i mormors gamla bibel några timmar innan jag tog på mig det. Det skadar ingen att tala med sina änglar, som mamma brukar säga.

Jag har saknat bloggen som man saknar en gammal vän, eller som en fin gammal plats man älskade när man var barn, en liten grön ruta i skuggan en varm sommardag.

Jag är uppriktigt förvånad och så klart väldigt glad över all den värme som visats mig här på Passagen. Jag tycker det ska bli kul att blogga igen. 

Jag vill hitta en väg tillbaka till kärleken. Jag tänker tillsammans med Jonna leta efter de nycklar som vi glömt kvar någonstans under presenningen när vi byggde det här livet tillsammans. Någonstans väldigt nära finns den där unge mannen som förälskade sig i Jonnas mörka ögon den där höstdagen 2003 när det var premiär på en turné´, första föreställningen av 52, och han står förvirrad och tafatt för han känner inte igen den där här mannen jag förvandlats till och jag vet att jag älskar Jonna och jag vet att vår kärlek är en stryktålig och livslång övertygelse, en sorts stram sol bakom molnen…

På den här bloggen tänker jag kratta mig en väg ut ur mörkret, bort från allt som står still, ut från det som vill förgöra mig och lägga kärleken i sin grav. Jag vill hitta tillbaka till kärleken.

Den här bloggen blir en del av resan tillbaka till kärleken.

Det blir en lågmäld blogg. Som en röd tråd in i mitt liv, en sorts dagbok för alla som någon varit förälskade och önskar att de var det igen. En blogg om att vara pappa. En blogg om att vara författare.

Kärleken till Jonna och kärleken till Milo har förändrat mig i grunden. Jag har varit på väg att tappa den där blicken. Jag vill förtjäna deras varsamhet och värme.

Jag är trött på den där svartsynen, detta missmod, denna avgrund. Jag förtjänar bättre.

Jag har sänkt tonläget och höjt blicken. Jag kommer inte bedriva opinion eller rasa. Den tiden är förbi. Jag har lärt av mina misstag. Jag har lärt mig att (försöka) vara konsekvent, tålmodig, tolerant.

Ärligt, uppriktigt, välskrivet och uppdaterat.

Jag håller på att lära mig det här livet, som ett språk. Jag har ju fortfarande en väldigt naiv, högstämd och löjlig föreställning om att skrivandet och läsandet hjälper oss att överleva. Vi sätter ord på tillvaron för att göra den verklig, hanterbar, värdig.  Språket är som en sorts bön. Vi lämnar över.  När jag skriver och du läser, eller tvärtom för den delen, är vi solidariska med varandra. Vi ger varandra ljus. Vi legitimerar varandra.

Tack för att du läser.


« Tack | Hem | Vrida sig med mörkre... »

Kommentarer:

Sällar mig till den stora skaran, som välkomnar dig tillbaka till bloggvärlden.
Om du vill hitta tillbaka till kärleken, ja, då är passagen helt rätt ställe. Helt fantastiskt hur mycket omtanke det finns här.
Har själv en vardagsblogg, som egentligen grundas av kärlek.
Till mycket!!!
Till min hemstad, de gula spårvagnarnas stad bl.a.

/Susanne

Skrivet av Quila o Ronja den 14 september, 2009 kl. 11:49 #

Tack för att jag får läsa....
Dina ord hittar så rätt, livet får en smula mera luft att andas ....

Skrivet av Somligt den 14 september, 2009 kl. 11:49 #

Välkommen tillbaka. Vi har saknat din röst. Tro, hopp och kärlek, klyschiga utslitna ord, men det enda vi har att hålla oss i, vi små som krampaktigt håller oss fast i varandra på den här lilla blå planeten i världsrymden.

Skrivet av Ann Christin den 14 september, 2009 kl. 11:49 #

Jag är så GLAD att du skriver igen!
Jag är glad att åter ha en blogg att läsa om det riktiga livet, om verklighet, smärta, glädje och kärlek. Inte en blogg om påklistrade liv eller ytligheter utan bara - verklighet.
Jag tänker dagligen på dej och Jonna och hejjar tyst på er! Tack för att du vill öppna ditt liv och blogga igen!

Skrivet av Marie den 14 september, 2009 kl. 11:49 #

Välkommen tillbaka! Med en ibland hopplös uppgivenhet har jag också letat efter mina borttappade nycklar. Ibland känns det som de håller på att rosta bort under en parkbänk. Andra dagar tycker jag mig se något som glittrar till. Jag kan bara hoppas att låset inte är bytt när jag väl hittar dom. Lycka till med allt Marcus!

Skrivet av Fredrik den 14 september, 2009 kl. 11:49 #

TACK MARCUS DU BEHÖVS.
HAR SAKNAT DINA ORD.
JÄTTEKRAM

Skrivet av Kristina den 14 september, 2009 kl. 11:49 #

Hej,,Birro bra gjort,,,
man vet aldrig vad som händer inne i flaskans mystiska virvlar.
Lite synd bara att det dyker upp såna saker i ditt liv som får dig att vilja ta bort det du känner o tänker..
I min värld är det en naturlig instinkt att vilja få bort det
som gör ont..
Men i andras värld kallas det för sjukdom..jag köpte begreppet sjukdom i många år..tills jag förstod att det varen längtan att få ha det bra med sig själv som ständigt arbetade med sitt så att säga..

Lycka till från DG

Skrivet av Bertil Sandström den 14 september, 2009 kl. 11:49 #

En av mina söner är autistisk - dvs har problem i att kommunicera med andra. Dina pjäser på TV följer han mycket noga och tittar på flera gånger via SvT på internet har jag förstått. Han klara bra av att sköta sin dator själv - men kan inte se andra människor i ögonen och prata som "vanliga". Du kommunicerar med din pjäser med honom och det skall du ha tack för.

Skrivet av liberum-weto den 14 september, 2009 kl. 11:49 #

Jag blir alldeles rörd av att läsa dina ord. Kämpa på! Du klarar detta, Ni klarar detta! Stor kram!

Skrivet av Susanne den 14 september, 2009 kl. 11:49 #

hej vad kul att få läsa din blogg igen tycker jag . tänker mycket på dig och din fam. du är bäst marcus så är det .

Skrivet av ingvor den 14 september, 2009 kl. 11:49 #

Jag är glad för din skull att du kunde stå emot. Berörande text.

Välkommen hit och lycka till med din nya blogg! Jag hoppas att du med hjälp av den och allt annat som behövs finner den rätta vägen igen.

Kram

Skrivet av Gunilla den 14 september, 2009 kl. 11:49 #

Tack för att du har kommit tillbaka.
Var snäll mot dig själv och ta hand om dig och de dina.

Skrivet av Helena den 14 september, 2009 kl. 11:49 #

Hej Marcus!

Jag har liksom förberett mig. Jag har en liten lapp på det jag ska skriva till dig. Men nu skakar min händer. Jag har läst det du skrivit. Och det är vackert. Det rör mitt hjärta.

Jag vill hälsa dig varmt välkommen hit till oss bloggare! Ännu en go´ röst bland alla andra goa´ röster här.

Jag kommer att läsa varenda stavelse, vartenda blanksteg och varje ord som du skriver. Och jag kommer att försöka läsa det som står mellan raderna också.

Jag önskar att du ska känna stor glädje när du bloggar här med oss andra.

Glädjen är en kraftkälla. Precis som kärleken och skrivandet.

Mitt allra varmaste tack för att du lyssnade på oss.

En riktigt stor och varm kram från
Anna-Karin Mattsson
"Maskroskvinnan"

Skrivet av Maskroskvinnan den 14 september, 2009 kl. 11:49 #

Tack Marcus att du bloggar igen.Sök hjälp, det är jobbigt att må så skit.Försök lägga saker bakom dig som stjäl för mycket focus, focus som du behöver ha på det som leder framåt. Har bara väntat på att du skulle känna suget efter fylla,det kommer alltid att dyka upp när det är mörkt runt dig.Jag ber och önskar dig och familjen allt gott.Kämpa på Kram

Skrivet av Öländskan den 14 september, 2009 kl. 11:49 #

Hurra! Både för att du stod emot frestelsen och att du börjat skriva här.

Jag har saknat dig!

Mycket!

Skrivet av Magnus den 14 september, 2009 kl. 11:49 #

Tack för att du började skriva blogg igen.Jag vet vi är många som behöver dina ord och din förmåga att sätta ord på det som är svårt.
Lycka till!

Skrivet av Jaana den 14 september, 2009 kl. 11:49 #

Så otroligt vackert, sorgligt men ändå underbart skrivet!
Träffade mig rakt i hjärtat.

Ni kan om ni vill - och jag tror att ni vill.

Kramar Nilla på Västkusten

Skrivet av Pernilla den 14 september, 2009 kl. 11:49 #

Det är lätt att att ta till spriten som tröstevän.

Men det kan bli en väldigt ful ovana..

Skrivet av Daniel Karlsson den 14 september, 2009 kl. 11:49 #

Lycka till med ny bloggen. Snart är våra tjejer (och Milo) hemma från Gävle och ordningen återställs. Jess sa att de är tillbaka vid tre.

Starkt av dig att stå emot frestelsen. Fortsätt vara stark. Om några timmar är du omgiven av människor som älskar dig.

T

Skrivet av Sachiko den 14 september, 2009 kl. 11:49 #

Vad skönt att du inte fortsatte backen upp...
Ha en bra dag!

Skrivet av Nikki den 14 september, 2009 kl. 11:49 #

Fantastiskt fint Marcus! Det är först när våra ord blir lästa som de får liv.

Välkommen hit!
Jag är glad att du är här!
Kram
Sandra Milda

Skrivet av Jag vill sjunga dig milda sånger den 14 september, 2009 kl. 11:49 #

Du är väldigt varmt välkommen hit, hoppas att du ska trivas med oss alla och att vänligheten här styr över elakheter.
Som du har saknat bloggande så har nog vi alla som tidigare läst dig saknat dig...så, välkommen.

Skrivet av Cayenne den 14 september, 2009 kl. 11:49 #

Välkommen tillbaka Marcus! Jag har saknat dina tankar. Modigt(men kanske nödvändigt för dig) att ge sig in i den här ombytliga världen igen.
Fast jag tänker att varje kritik gör en rik så länge det inte blir ett personligt påhopp. Och du är nog miljärdär då trots några småsinta människor som inte kan uttrycka en åsikt utan att också trycka ned!!

Som sagt Välkommen tillbaka. Och jag önskar dig, Jonna och Milo en lärorik och lyckad resa tillbaka till kärleken.

/Nina

Skrivet av Nina den 14 september, 2009 kl. 11:59 #

Kramar!

Skrivet av Pillan den 14 september, 2009 kl. 11:59 #

Hej Marcus!

Kul att du börjat blogga igen.

Ser framemot att läsa om din väg tillbaka till kärleken.

Dina texter och stunder i Karlavagnen är en av mina få ljuspunkter i livet.

Skrivet av Tobias den 14 september, 2009 kl. 12:21 #

Härligt att ha dig tillbaka som bloggare! Saknade dig i fredags (Karlavagnen) och igår (TV9 sände italiensk fotboll)
Men nästa helg är du tillbaka va?

Kram från Uppsala.

Skrivet av Kattis den 14 september, 2009 kl. 12:46 #

Underbart att du motstod frestelsen.mycket starkt du goe Birro...
Det finns en sak jag verkligen ångrar i mitt liv och det är att jag (vi) inte tog hjälp att reda ut våra problem.....det har jag ångrat i 28 år nu...
Kramar om
Britt

Skrivet av Britt Härnestav den 14 september, 2009 kl. 12:46 #

Tack för att du delar med dig till oss:-)

Jag hittar styrka i dina ord!!

Skrivet av Mona den 14 september, 2009 kl. 12:46 #

Tack för att du skriver igen. Och tack för din ödmjukhet och styrka.

Skrivet av Tonårsmorsa / Fatou den 14 september, 2009 kl. 12:46 #

[Trackback] Nu har han dragit igång nya bloggen och första inlägget är uppe. Han verkar ha lärt sig något sedan förra gången och han utlovat mindre högljuddhet och mer eftertänksamhet. Igår var han vacklande nära att börja dricka igen och han satt här utanför (vi ...

Skrivet av Sachiko den 14 september, 2009 kl. 12:46 #

Varm Kram! Håll kvar skrivandet, se framåt, lägg märke till rosorna vid vägen, vidrör inte törnena bland dem.

Skrivet av Mijakivi den 14 september, 2009 kl. 12:46 #

Tack för att du väljer att börja blogga igen. Och tack för att jag/vi får dela din brottningskamp och ditt liv.
Ni finns med i mina böner.

Och tack för Frizon i somras. Det var fantastiskt.

Skrivet av Noomie den 14 september, 2009 kl. 12:46 #

Härligt att återigen få del av dina tankar och ditt härliga språk!
Välkommen tillbaka!

Skrivet av Markus Fornander den 14 september, 2009 kl. 12:55 #

Snälla, Marcus.

Tack för att du börjat blogga igen. Det är kärlek!

Kom tilbaka till "Karlavagnen" också. Jag har saknat att höra din röst vid radion på fredagarna.

Skrivet av Jimmy Johansson den 14 september, 2009 kl. 12:55 #

Tack.

Välkommen tillbaka.

Skrivet av Johanna den 14 september, 2009 kl. 13:06 #

Välkommen tillbaka!!

Skrivet av Eva-Lotta Di Stefano den 14 september, 2009 kl. 13:06 #

Hej Marcus!
Välkommen tillbaka till bloggvärlden igen! Har saknat att läsa din blogg, så nu är jag överlycklig igen!
Hoppas snart på att höra dig i Karlavagnen igen också!
Var rädd om dig själv och din familj!
Kramar från Inger.

Skrivet av Inger Gylfe den 14 september, 2009 kl. 13:06 #

Tycker om lågmälda men ändå starka inlägg i bloggarna - du vågar visa svag-het men också din styrka utan att förhäva dig själv. Så oändligt glad för det.
Har lyssnat på dig i Karlavagnen - välkommen hit.
Margaretha

Skrivet av margaretha den 14 september, 2009 kl. 13:06 #

....det var en lång blogg

Skrivet av modesty_myrten den 14 september, 2009 kl. 13:14 #

Tack för du delar med dig av ditt liv o att du börjat blogga igen.Må lyckan o ljuset komma till dig o de ljusa dagarna blir fler. Lycka till o välkommen tillbaka!

Skrivet av Anna-K den 14 september, 2009 kl. 13:14 #

TACK, för att du börjat blogg igen!!! :)

Skrivet av Camilla den 14 september, 2009 kl. 13:39 #

På den här bloggportalen finner man oftast en gemenskap, värme och kärlek.

Hjärtligt välkommen till oss på passagen! <3

Hälsar Nikks

Skrivet av Nikks den 14 september, 2009 kl. 13:39 #

Det är skönt att se att det finns fler män som kan vara starka nog att kunna visa och uttrycka sina känslor.

Hoppas allt går bra i ditt liv och ditt sökande tillbaka till kärleken.

Här är den perfekta startplatsen med all den omtanke och kärlek som dagligen vissas av alla olika individer.

Skrivet av Fredrik (bananjocke) den 14 september, 2009 kl. 13:39 #

Vad glad jag är att du är tillbaka i bloggandet! Jag önskar er stort lycka till med att hitta tillbaka till kärleken.
Kram till hela familjen!

Skrivet av Malin - brandteknologen den 14 september, 2009 kl. 13:39 #

Välkommen tillbaka i bloggvärlden!
Hoppas verkligen att det blir bra här på Passagen och att belackarna håller sig borta från din blogg.

Passar på att berätta en liten trevlig sannhistoria.
Min mor är 82. Hon har aldrig någonsin köpt någon bok själv. Inte läst många heller trots att det drällde av litteratur hemma hos oss. Men, så kom "Svarat vykort" ut. Skriven av dig, som hon sett och hört på TV och i radio.
En dag när hon och jag ätit en födelsedagslunch (min) på en restaurang på stan, sa hon plötsligt, väldigt bestämt:
"Jag ska gå till bokhandeln"
"Va?" svarade jag snopet.
"Jag ska köpa Marcus Birros bok"
Följdaktligen travade vi till bokhandeln. Där låg den. Din bok. Hon köpte den. Såg så stolt ut. Sen bar hon försiktig hem den. Hon läste den. Sen skröt hon om dig. Hon skryter än idag över dig. Sedemera lånade jag "Svarta vykort" av henne. Men jag var tvungen att lova på heder och samvete att lämna tillbaka den ordentligt. Det första gången i mitt liv jag lånat en bok av min mamma. Annat var det med min pappa. Han samlade på böcker och han var dessutom skribent. Samlar på böcker gör även jag. Men inte på din bok, för den finns placerad, hemma hos mor, i hennes lilla boksamling. Jag tror bestämt att hon dammar den varje dag.
Vänliga hälsningar Ninacian

Skrivet av Ninacian den 14 september, 2009 kl. 13:39 #

Förlorade alldeles nyss min bästa vän. Svartsynen hotar också mig. Trösterika är dina ord.

Skrivet av Miranda den 14 september, 2009 kl. 13:39 #

Hej Marcus! Tack för att du finns. Jag kommer att läsa din blogg varje dag. Älskar ditt sätt att skriva/Kram och lycka till

Skrivet av Ulla-Britt den 14 september, 2009 kl. 13:39 #

OK, jag gör ett nytt försök då, för att se om det var en tillfällighet att min kommentar försvan i modereringen.

JAg skrev, Lycka till med din nya blog.

Det var bra gjort av dig att gå åt andra hållet.

FT

Skrivet av Fjäderlös Tvåfoting den 14 september, 2009 kl. 13:39 #

Tack. Förresten, vad gör Steken nu?

Skrivet av Hugo den 14 september, 2009 kl. 13:39 #

Tack för att du åter delar dina tankar med oss. Sänder tacksamma böner till Gud att det goda får segra.

Skrivet av Anette H den 14 september, 2009 kl. 13:39 #

Hej alla.
Jag är enastående rörd över detta fantastiska gensvar. Tack till alla som läser och skriver så fint till mig här. Det är snudd på overkligt. Tack till Madeleine, Maskroskvinna, Maria och alla på Passagen som varsamt och innerligt övertygade mig att börja skriva här. Och ett varmt tack till alla er som redan hittat hit. Detta blir ett kort inlägg eftersom det är mycket att göra men jag läser det ni skriver och blir varm i hjärtat. Vägen till kärleken har fått en rivstart.

Skrivet av Marcus Birro den 14 september, 2009 kl. 13:49 #

Hej, Har inte läst något av dig tidigare men är glad att du är tillbaka i bloggvärlden. Hörde talas om rabalderna när du bloggade förut. Skamligt att man inte kan hålla en nyanserad debatton utan personangrepp. Väldigt roligt att du börjar blogga igen. Har knappat på RSS flödet så jag inte skall missa något;). Du skriver väldigt personligt, mer personligt än vad jag själv vågar göra. Fortsätt som du har börjat. Lycka till med allt.

Skrivet av Grejsar den 14 september, 2009 kl. 13:49 #

Fantastiskt!! Både att du är tillbaka och att läsa det du skriver. Så fort jag hör din röst i radion eller ser något du skrivit stannar jag upp. Det som jag just höll på med får vänta. Först ska jag lyssna på dig, och få ännu ett perspektiv på livet. Tack för att du delar med dig av så mycket!

Varma hälsningar
Helena

Skrivet av Helena den 14 september, 2009 kl. 13:49 #

Tack och återigen tack för att du började blogga om livet igen. Att ha gåvan att kunna skriva så att varje läsare, var och en för sig, kan känna att du skriver om just den personen är stor och vacker och värdefull.

Tack och återigen tack.

Skrivet av WoB den 14 september, 2009 kl. 13:56 #

[Trackback] För bra precis två månader sedan deklarerade Marcus Birro att han slutade blogga. Idag har Birro invigning på sin nya blogg. Jag läser hans inlägg; Tillbaka i Bloggvärlden förutsättningslöst. jag konstaterar att jag gillar det jag läser och...

Skrivet av 195.47.247.122 den 14 september, 2009 kl. 13:56 #

Strongt av dig att stå emot och att du vill dela med dig av allt, både med och motgångar.
Ser fram emot att fortsätta följa din blogg.

Skrivet av Bara en morsa den 14 september, 2009 kl. 13:56 #

Jag vill börja med "Tack för att du skriver!". Det är något mycket speciellt med dig och jag hoppas för allt i världen att du klarar av att hålla dig nykter och att ni hittar tillbaka till kärleken och lyckan i familjen. Du känns som en oerhört äkta och känslig man samtidigt som du är väldigt stark. Jag kommer att följa din blogg dagligen och det kommer vara ett nöje. Du behövs i bloggvärlden! Önskar dig allt det bästa!

Skrivet av Maarit den 14 september, 2009 kl. 14:06 #

Välkommen tillbaka ärade ÖIS-vän. Keep up the good work! I morgon går vi för tre poäng..

Skrivet av Johan den 14 september, 2009 kl. 14:38 #

Kul att du har hittat tillbaka till bloggandet igen.

Visst är det lätt att tappa tänket "en dag i taget" när det känns mörkt och trist.

Är själv missbrukare som har fått kämpa mot dessa tjattrande aporna, demonerna och den tunga ryggsäcken i många år. själv tycker jag att det kändes lite lättare efter 3 år som drogfri men visst kan jag fortfarande efter 5 år få de där tankarna om att det skulle vara så mycket lättare att bara dra sig en lina för att slippa tankarna.

Det om håller mig på rätt bana i dag är att jag insåg vad jag utsatte alla omkring mig för. Jag vill inte leva det live mer, jag fick så mycket negativa konsekvenser av mitt missbruk och jag har inte "råd" att förlora mer i mitt liv.

En dag i taget och tacksamhet över det man har..

Skickar över en stor styrkekram.

Skrivet av Jeanette den 14 september, 2009 kl. 14:49 #

Det ska bli intressant och spännande att följa din nya blogg. Välkommen hit!

Skrivet av Linda den 14 september, 2009 kl. 15:03 #

TACK, för att du börjat skriva igen! Jag upptäckte din förra blogg efter att du stängt ner den och jag har innerligt hoppats på att du skulle börja skriva igen.
Hoppas att allt går bra för dig. All lycka.

Tack för att du inspirerar, Marcus!
Kram Linn

Skrivet av Linn den 14 september, 2009 kl. 15:03 #

Underbart att du bloggar igen! Kämpa på.

Skrivet av Jeanette den 14 september, 2009 kl. 15:15 #

Välkommen tillbaka! och fortsätt läs din salig mormors gamla bibel...

Skrivet av Bästa sorten den 14 september, 2009 kl. 19:24 #

Tack för att du börjar blogga igen. Jag har saknat det.

Skrivet av Maria den 14 september, 2009 kl. 19:24 #

Ett kort och enkelt tack. Du är på många sätt en förebild för dem i vårt samhälle som måste kämpa - dagligen. De som samhället glömt bort, hjältarna som kämpar bara för att överhuvudtaget lyckas hålla huvudet ovanför vattenytan.

Skrivet av Em den 14 september, 2009 kl. 19:24 #

Tack för att du är tillbaka. Dina ord är alltid lika bevingade, det ger mig styrka att veta att du inte ger upp.

Jag tycker det säger mycket om din förmåga att beröra människor att så många människor öppnar sig i kommentarerna till dina texter. Som här och nu. Din ärlighet är din styrka - låt inga mobbare förstöra det.

Skrivet av Veronica den 14 september, 2009 kl. 19:24 #

Ärlig som jag är så säger jag att jag inte hade en aning om vem du var, tills för några veckor sedan..
Gick då in och läste din "avskedsblogg" och då blev jag "gevligt" arg..arg på de nätmarodörer som inte har något vettigare och mer konstruktivt för sig i sin lilla värld, än att häckla andra, tills den de valt ut som offer...inte orkar mer.
Tänk om all denna deras energi fick utlopp i något gott? Vad allt kunde de då inte få uträttat!

Stå på dig i ditt skrivande, du har många här som kommer att stötta dig om vi ser att någon sticker upp ett fult tryne:-))))

Välkommen:-)

Skrivet av Anne-Sofie den 14 september, 2009 kl. 19:24 #

om sanningen ska fram så tror jag inte ens jag på kärleken. jag orkar inte göra det. den finns och jag kan se det fina i den och glädjas åt andras kärlek, men när det gäller mig själv så tror jag inte på den men jag är glad ändå, det räcker med att se andra vara kära och dela kärleken. den kärlek som man har med vänner och familj räcker långt, man behöver inte hitta sin "andra hälft".

Skrivet av malo den 14 september, 2009 kl. 19:24 #

välkommen tillbaka. Tack för att man får dela ditt liv på detta sättet. Du inspirerar.

Tack för Frizon i somras. det var makalöst.
tack.

Skrivet av jibbs den 14 september, 2009 kl. 19:24 #

En man som vågar berätta om sina känslor. Tänk om jag vore lika stark som du.
Så fint, så sant, så vackert och så väldigt bra

Skrivet av Göran den 14 september, 2009 kl. 19:24 #

Välkommen tillbaka till bloggvärlden, är trogen läsare av Jonnas blogg och naturligtvis hoppas jag att ni hittar tillbaka till varandra.

Stort lycka till med allt.

Skrivet av Erika den 14 september, 2009 kl. 19:24 #

Ville bara säga att det är så underbart att du börjat blogga igen.Följer dig på Twitter, men har verkligen saknat din blogg! Önskar dig och hela din familj all lycka!
Kram Louise

Skrivet av Louise den 14 september, 2009 kl. 19:24 #

Vad fint att du är tillbaka med dina ord och jag önskar att jag hade det ultimata rådet att ge dig men det enda jag kommer att tänka på är: älska så länge du/ni kan, även om marken känns lite stadigare under fötterna vissa tider och pirrande hal vissa gånger.

Skrivet av annso den 14 september, 2009 kl. 19:24 #

Jag ar glad att du ar tillbaka, och ser fram mot framtida texter.

Tack!

Skrivet av Daniel den 14 september, 2009 kl. 19:24 #

Fantastiska människa. Tack!
Dina ord är inspirerande och omtumlande för mig att läsa. Din styrka är beundransvärd. Ge inte upp. Ge aldrig upp.

Guds frid.

Skrivet av Färgklick den 14 september, 2009 kl. 19:24 #

Hej Marcus
Såg en vän på Facebook uttrycka sin tacksamhet över att du börjat blogga igen. Blev genast nyfiken. Hinner bara läsa några rader innan tåredalen öppnas för mig. Tack Gud för Marcus Birro!
Om du nu har din mormors bibel, så kan du läsa ett bibelord som jag vill skicka till dig.
Psaltaren 84:6-8
mvh
Lena

Skrivet av Lena Lander den 14 september, 2009 kl. 19:24 #

Bra att du lyckas med att tämja jävulen!
Skönt att du är tillbaka!

Skrivet av ackamannen den 14 september, 2009 kl. 19:24 #

En satans eftermiddag.
Den svarta skuggan svepte uppenbarligen över landet i sitt sökande denna fredag. Lika säkert som fåglarna vet att det är dags att dra söderut känner demonerna när höstångestens krispiga kyla är på väg att krypa under skinnet. I skuggan av höstlövens rödgula lugn lägger sig suget tryggt i i vinterdvala, inga mer sirener som kallar med immiga pilsnerglas på uteserveringarnas sociala smältdeglar i den ljumma sommarnatten. Bara julglögg och nyårschampagne kvar att mästra innan ännu ett segerrikt år kan läggas till handlingarna. Ha, inte ens en utmaning!
Snart är jag safe.
Ångesten är min vän min bundsförvant, den håller mig alert och medveten om att jag kan blöda, avhåller mig från att klia på såret som aldrig kommer läka.
Löven hade inte gått ens åt orange, inga v-formerade sträck av fåglar på väg mot värmen, tryggheten inom räckhåll men fortfarande några daggfrusna dagar bort. Då kom den, skuggan hade fått vittring, den kom på en skriande Nazgül ur tomma intet och träffade med full kraft... Återfall, du är fan värd ett återfall! Det är lugnt du är ju nästan safe, oåtkomlig, du kan det här nu, bara en gång för en gång är ju ingen gång!... eller hur?
Till mitt barnbarn:
Freja, du vet det inte och är för liten att förstå, förstå hur stor skillnad du gjorde den fredagen, förstå att även ett aldrig så litet ljus kan driva bort ett kompakt mörker. Tack!
/Farfar

Till Marcus:
Tack för att du hjälper oss hitta våra egna ljus!
/Tommy

Skrivet av Tommy Berggren den 14 september, 2009 kl. 19:24 #

"Framtiden kommer sukta efter Godhet. Det bara måste finnas Godhet.
Därför Är Framtiden Vår!"

Skrev Du i en krönika för ett tag sedan.
Och där har Du det.
Du har för sjutton inte tid att fundera på nåra apor som tjattrar.

Du har ett ansvar att uppfylla. Att fortsätta skriva Dina texter och förmedla den Godhet som Du har inom Dig, till fler och fler.

Är en fullvuxen gubbe som är helt normal, och som älskar Dig, Din inneboende Godhet och Ditt sätt att få ord på detta.

Skit i aporna. Tänk på oss

Skrivet av Frasse den 14 september, 2009 kl. 19:24 #

Hej Markus!
Jag vill skriva några rader om din inre styrka som jag tror du äger. Människan utses ständigt för svåra saker.

Jag miste min 16-åriga son Charlie för 2 2/1 år sedan i en mopedolycka. Sorgen är gränslös och evig. Skrivandet hjälper även mig i de djupaste, förtvivlade stunder.

En separation var ounviklig. Efter 22 års äktenskap gick jag när alkoholen tog över hans liv. Hur svart, svårt och maktlöst livet än ser ut, hjälper det inte att dricka.
Att leva kvar för det som finns kvar i livet, de jag älskar, och som älskar mig, är min överlevnadsplikt. Så även din. Jag hoppas du klarar det. Jag tror du klarar det.

Jag blev glad över att du åter börjat blogga. Tyvärr har jag inte följt dej innan så väl.

Hoppas du trivs här.

Varma hälsningar Lotta

Skrivet av Lotta den 14 september, 2009 kl. 19:25 #

Starkt, frimodigt, enkelt, berörande!
Tack!

Skrivet av Helle den 14 september, 2009 kl. 19:25 #

Tack för din öppenhet och ärlighet. Ärlighet behövs, för det är svårt för alla ibland. Du skriver så vackert, både till innehåll och form. Tack!

Skrivet av Rebecka den 14 september, 2009 kl. 19:25 #

Vad fint du skriver om dina med och motgångar. Kul att få läsa dina ord igen!

Skrivet av EvaP den 14 september, 2009 kl. 19:25 #

Tjena Marcus!
Vad ska man skriva till dig som inte redan skrivits? Jag är vare sig kristen eller gillar fotboll, däremot buddhist och gillar hockey. Vi har en gemensam vän och det var hon som tipsade mig om att du börjat skriva blogg igen. Jag kan knappt beskriva hur mycket det betyder för mig att återigen få läsa dina tänkvärda ord. Du är en inspirationskälla för oss alla, definitivt den största jag har i alla fall. Jag håller allt vad tummar och tår heter för att du och Jonna finner vägen till varandra igen. Håll dig stark Marcus och ge fan i den lömska spriten, den leder inte till något gott överhuvudtaget.
/kenn1

Skrivet av Kenneth den 14 september, 2009 kl. 19:25 #

TACK för att du är stark och vågar berätta om din svaghet. TACK för alla dina kloka texter. Jag har mycket att lära av det du skriver, du har mycket viktigt att berätta. Ber att allt går bra för dig och din familj. Fortsätt kämpa!!

Skrivet av Linda den 14 september, 2009 kl. 19:25 #

[Trackback] Nu har han dragit igång nya bloggen och första inlägget är uppe. Han verkar ha lärt sig något sedan förra gången och han utlovat mindre högljuddhet och mer eftertänksamhet. Igår var han vacklande nära att börja dricka igen och han satt här utanför (vi ...

Skrivet av Sachiko den 14 september, 2009 kl. 19:25 #

Fy faan va bra du skriver marcus träffar
en rakt i hjärtat.Fortsätt kämpa du är
värd att må bra.Livet är underbart ibland ta hand om din familj.

Skrivet av Fialotta den 14 september, 2009 kl. 19:25 #

Jag förstod inte hur mycket jag saknat din magi! Tusen tack för att du finns, skriver, delar med dig och värmer mitt frusna skandinaviska hjärta!

All kärlek, frid och lycka till dig!

Skrivet av Sara den 14 september, 2009 kl. 19:26 #

Hej Marcus,
tror att stora konstnärer kan återge något av, eller delar av sanningen. Du har kommit en bra bit på vägen genom att vara ärlig och öppen och på samma gång utlämnande. Man måste kunna förnimma kärleken, men också ondskan.
Om man är öppen finns också risken för att bli hånad och nedtagen av de som arbetar för det onda. Men bara att veta att ondskan finns här och var i samhället gör en starkare att motstå den.
Historiskt tror jag det inom de som jobbar med alkoholproblematik har funnits liknelser med risken att få återfall med ondskan och det kanske låter lite overkligt för många men jag tror inte det är en så dum liknelse.
När du ovan skriver om vad som händer med dig när du får dessa idéer om återfall så tror jag att jag kan påstå att vi alla mer eller mindre har ett liknande paket inom oss med fullkomligt irrationella tankar som kommer och vars slutprodukt är total destruktivitet. Jag tror jag vet vad det handlar om och det går faktiskt att göra något åt det.
Tack för att du finns.

Skrivet av Göran den 14 september, 2009 kl. 19:26 #

Underbart att du klarade av att skrämma bort de svarta monstren som ville att du skulle ta till flaskan igen. Du är stark och du kommer ta dig igenom det här! Glöm aldrig det Marcus. Fortsätt skriv, så lovar vi som följer dig genom bloggen att stötta dig.

Skrivet av Izzie den 14 september, 2009 kl. 19:26 #

Grymt bra gjort.
Jag gillar det du skriver att vi behöver sätta ord på tillvaron för att göra den verklig, att konkretisera den. Jag tror att alla skulle behöva det, det är nog många som bara lever utan att stanna upp och känna eller bara låta en tanke gå ett helt varv.
Skönt att du bloggar igen!

Skrivet av Tina den 14 september, 2009 kl. 19:26 #

tack

Skrivet av Linda den 14 september, 2009 kl. 19:26 #

Jag skriver till dig som jag skrev till Jonna. Jag ber för er, det är det bästa jag kan erbjuda. Jag håller tummarna och tror på er. Ni kommer fixa detta, för det är så självklart för oss utomstående att det ska vara ni. Låter konstigt men så är det. Ta hand om varandra och ta en dag i taget. Jag är glad att mörkret inte lyckades ta dig tillbaka genom spriten. Kämpa på!

//Rebecca

Skrivet av Rebecca den 14 september, 2009 kl. 19:26 #

Hej!
Slank in här bara för att kolla lite. Du uttrycker dina känslor på ett fantastiskt sätt och får mig verkligen att påminnas om vad min livskamrat också gått igenom.
Vi har med hjälp av möten kämpat tillsammans och fått tillbaka livet.Det är 14 år sedan nu som vi började vägen mot våra nya liv och jag är så stolt över oss. Att kunna känna ärlig, sann kärlek är det absolut största.
Jag är också stolt över dig att du lyckades övervinna kampen denna gång och vet att det gör dig starkare för varje gång. Ge aldrig upp ! Kram Irene

Skrivet av Irene den 14 september, 2009 kl. 19:26 #

Underbara människa, rak och ärlig! Tack för att du finns!

Skrivet av Louise den 14 september, 2009 kl. 19:26 #

[Trackback] Nu har han dragit igång nya bloggen och första inlägget är uppe. Han verkar ha lärt sig något sedan förra gången och han utlovat mindre högljuddhet och mer eftertänksamhet. Igår var han vacklande nära att börja dricka igen och han satt här utanför (vi ...

Skrivet av Sachiko den 14 september, 2009 kl. 19:26 #

Välkommen tillbaka till bloggvärlden Marcus!

Hoppas du lyckades hitta en passande kedja sen och att det kändes ok att handla av en Pladdra :)

Varmt lycka till med det "jobb" ni har framför er, önskar dig och Jonna all lycka och kärlek. Förhoppningsvis ska ni nå fram dit. All heder till er att ni tar hjälp, tror många, många fler skulle behöva göra detsamma utan att våga ta steget.

Kram

/Madde

Skrivet av Madde (maddepladder) den 14 september, 2009 kl. 19:26 #

"Du är min hjälte för du är precis så svag som jag", sjunger Kent. Och just därför är du det för mig. En hjälte.
Det var dagens finaste att inse att du har börjat blogga igen.

Skrivet av Lina den 14 september, 2009 kl. 19:26 #

Välkommen tebaks!
Av alla programledare i Karlavagnen så är du outstanding och du skriver så att man berörs på alla plan!
Kram Jane

Skrivet av Jane den 14 september, 2009 kl. 19:26 #

Marcus, Fredagskvällarna i Carlavagnen med dej på kuskbocken missar jag aldrig.
Blev bekymrad i fredags kväll när du var ledig och anade att du inte orkade.
Duktigt av dej att inte falla för frestelsen. Varma tankar och välgångsönskningar till dej.

Skrivet av Maria D. den 14 september, 2009 kl. 19:26 #

Fantastiskt fint skrivet, Marcus, Som vanligt! Tack för att du finns och delger oss dina fina texter!
Lycka till med allt, med kärleken till dej själv, kärleken till Jonna och självklart med kärleken till Milo!
Kramar

Skrivet av Gungar den 14 september, 2009 kl. 19:26 #

Jag är glad att du bloggar igen. Din röst behövs på nätet, särskilt i den här formen. Lågmäld, naken, ändå hoppfull, stark.

Bloggar själv om livet, som ser väldigt annorlunda ut än ditt, p.g.a. sjukdom (men kan känna igen mig i den delen av din kamp). Den tog på sätt och vis hela min ungdom, men jag kämpar nu för att få resten av livet tillbaka, om man nu kan säga så. Vi delar f.ö. samma tro. Men den behöver man inte alltid tala så mycket om. Livet i sig räcker bra långt. Och tro sträcker sig ibland som ett osynligt stängsel mellan människor. Fast det borde vara tvärtom. I skörheten borde det gå att mötas tvärs över alla gränser, utan rädslans skygglappar.

Önskar dig lycka till, och tror (vet, vill, önskar): ni kommer att klara det!

Kärleken finns under allt bråte. Bara att gräva. En dag ser ni den tydligt igen, glimmande, när solljuset finner den under det bortrensade skräpet, och reflekterar den i era hjärtans renade speglar.

Skrivet av Prinsessan den 14 september, 2009 kl. 19:26 #

Tror på dig och vet att du kommer göra rätt val om och om och om igen när törsten kommer. Ge aldrig upp. Aldrig.

Skrivet av Jess den 14 september, 2009 kl. 20:07 #

Välkommen åter Marcus!

Skrivet av Monika den 14 september, 2009 kl. 20:07 #

Underbart att du börjat blogga igen.
Jag tänker följa din resa tillbaks till kärleken. Jag är själv på den resan och har bestämt mig för att jag (vi) ska klara det här.

Skrivet av Anna den 14 september, 2009 kl. 20:07 #

Hallå mannen och varmt välkommen tillbaks!Landet behöver dej i bloggvärlden...och det är det fler som tycker tror jag du märkt idag och den senaste tiden.
Borttappade nycklar ja...jag hittade ett par rostiga gamla hänglås i fårhagen här ute tidigt i våras...men då visste jag inte var nycklarna fanns eller vem som hade dem...inte direkt borttappade som era...mer bara inte fanns...Men för en månad sen upptäckte jag att de legat utanför Jönköping av alla ställen och väntat...
Lite symboliskt målad bild där men jag vet du förstår.Vägen till kärleken är inte alltid lätt att hitta,men väl där...då kan två människor uträtta underverk...och det tror jag du och Jonna kan göra...för er skull och för Milos håller jag alla tummar som finns för det.
Ha det gott!
Stefan

Skrivet av Stefan den 14 september, 2009 kl. 20:07 #

Underbart! Välkommen tillbaka.

Skrivet av Hemliga Damen den 14 september, 2009 kl. 20:07 #

Det du gör betyder så mycket för så många, kom alltid ihåg det!
Även dagar då allt är tyst eller du bara får ta skit. Vi står bakom dig.
Tack för allt och kämpa på!

Skrivet av Isabell den 14 september, 2009 kl. 20:52 #

Tack för att du skriver Marcus.

Skrivet av Annelie den 14 september, 2009 kl. 20:52 #

Tack igen för denna fantatiska respons. Jag är mycket glad över att ni finns.

Skrivet av Marcus Birro den 14 september, 2009 kl. 21:42 #

Ser du nu och framförallt förstår du hur viktig du och dina ord är Marcus!!!

Med så här mycket kärlek har hatet inget existensberättigande what so ever!

U did it!:)

/Madeleine

Skrivet av Maria Moberg den 14 september, 2009 kl. 21:50 #

Bra beslut att börja blogga igen-låt inga onda andar vinna över dig eller få dig att ge upp det du kan bäst, att skriva! Väntar på en fortsättning i Karlavagnen också.....

Skrivet av irene den 14 september, 2009 kl. 22:08 #

Vad är det för känslor du inte orkar med? Vad är det för känslor du skyr? Denna enorma kärlek till ditt barn kan vara en kompensation när inget hjälper för din ickekänsla inför omvärlden. Försök förlåt alla, henne, dina föräldrar och inte minst dig själv. Förlåt allt och alla du känner dig sviken av. Först då kan du nå Gud också. Hans förlåtelse är över allt detta. Men börja med dig själv. Ge dig INTE .. du är på väg. Kärlek är ett arbete.

Skrivet av marie den 14 september, 2009 kl. 23:34 #

Härligt Marcus. Du har många fans, många vänner som vill dig väl. Låt inte de få som obstruerar vinna, det är de fan inte värda. Och du. Jag kommer sitta här och hålla tummarna och heja på dig och Jonna hela vägen tillbaka till det där fantastiska. Precis som jag gjorde under er resa mot Milo.

Skrivet av Abbes pappa den 14 september, 2009 kl. 23:34 #

Du skriver så speciellt... så träffande, och så poetiskt vackert. Har läst din blogg förr, och det kan aldrig bli för mycket. Det är tunga ord, som sakta bearbetas i mitt inre. Jag tar in en del av dig, och förvaltar den till något eget. Tack för att du delar med dig, av dina ord, och av din värld1!

Skrivet av Lisa den 14 september, 2009 kl. 23:34 #

Hejsan Marcus...
Tack för en värmande text. Precis vad jag behövde läsa, nu när jag kommit hem från behandlingshemmet. Den skyddade verkstaden är borta, nu börjar verkligeheten och kampen.

Hoppas Pelle hälsade och bad om ursäkt för Aquilani =)
Var stark
/Jonas

Skrivet av Jonas den 14 september, 2009 kl. 23:34 #

of course,
tack för att du skriver
och jag tror inte ett ögonblick på att du skulle sluta driva opinion eller sluta tycka saker, då skulle du lika gärna kunna sluta vara Marcus Birro.

Språket är tveeggat det befriar, de fängslar, det är kaotiskt - nerskrivet lägger sig ordningen över det, ord - ord och mera ord

Är du dina ord Marcus?
Är du inte så mycket mer som du aldrig skulle kunna sätta ord på?
I tystnaden mellan orden finns lugnet. Det bottenlösa, allomfattande - som opalfärgade moln i solnedgångsljus, som vintergatan ute på ett öde kalhygge, som källan ute i skogen där det iskalla vattnet strömmar över fötterna och som duvan som bor på min balkong och med mörka ögon undrar varför jag tittar på den... eller är det min egen undran som speglas tillbaka?

ps. tacka "musselmannen" på twitter för mitt besök ;-)

Skrivet av Josephine i Bryssel den 14 september, 2009 kl. 23:34 #

Tack för att du är tillbaka. Som jag har saknat dej och din blog.
STOR kram från Åsa

Skrivet av Åsa den 14 september, 2009 kl. 23:34 #

Ett fyrfaldigt leve för din nya blogg! Den leve hipp, hipp, hurra hurra hurra hurra! Det du skriver är väldigt värt att läsa. Gött att du börjar igen! Kärlek är fruktansvärt och underbart. Ska bli spännande att följa med! Tack för att du låter oss.

Skrivet av Kakan den 15 september, 2009 kl. 00:10 #

ps. ta itu med din egen narcissim.. det går att komma ur sin fjättring vid sig själv. Man måste bara lyfta blicken från vattnet och låta gudinnan Eko få en kropp och en själ. Lita på mig. Jag har varit där själv. Men har andra sätt att döva min sorg. Jag menar inte att du är egenkär. Du har språket du har visionerna. Men är du inte en betraktare som jag.. och sorgen har drivit dig till vrede och avstånd. Kom tillbaka till livet.

Skrivet av Marie den 15 september, 2009 kl. 00:10 #

hej marcus! så fint att du skriver blogg igen. ingen annan har en poesiblogg, vettu! gött!

Skrivet av Linda den 15 september, 2009 kl. 09:56 #

Heeeej!

Du är tillbaks. Hurra! Du har fattats mej!

Skrivet av Hej från Ulla den 15 september, 2009 kl. 09:56 #

Tack för att du kom tillbaka. Du behövs!

Skrivet av Josefine den 15 september, 2009 kl. 10:23 #

Underbart att du är tillbaka och skriver igen. Du inspirerar och berör. Stor kram

Skrivet av Katarina S den 15 september, 2009 kl. 11:14 #

Jag hoppas att du hittar fram... Tack för att du delar med dig av dina tankar på ett så fint sätt. Önskar dig och dina kära en dag med mycket glädje och lycka.

Skrivet av Maarit den 15 september, 2009 kl. 12:54 #

Tack för att du är tillbaka med dina kloka ord och tankar.

Du har varit saknad!

Skrivet av Johanna den 15 september, 2009 kl. 15:57 #

Marcus
Du skriver bästa bloggen i Sverige nu. Jägersrohatten av från en författarkollega. Du betyder enormt mycket för andra. Hoppas du låter andra betyda för dig. Utan att bli rädd för känslostormarna. Sårbarhet är det svåraste .
En författarkollega som håller tummarna för er och det lilla livet!
Ethel

Skrivet av ethel g ericsson den 15 september, 2009 kl. 15:57 #

Hej Marcus!

Du ska veta att du är värd din rivstart.

Kram

Skrivet av Maskroskvinnan den 15 september, 2009 kl. 15:57 #

Kliar mig i huvvet... ger saker en ny chans.
Har lämnat dina ord många gånger så jag inte fått ihop det. När hätska utfall blandas med lukt av hämd..

Gillar anslaget du har nu - hoppas godhetsfåran och kärleken i din blogg inte låter sig övermannas av hatet, bitterheten och självömkan.

Du är bäst när du är så bra som du kan.

Skrivet av Nemo den 15 september, 2009 kl. 19:21 #

Tack för dina ord, för att du är så ärlig och innerlig. Det ger styrka!

Skrivet av Hanna den 16 september, 2009 kl. 09:54 #

Kämpa och ge aldrig upp! Ondskan liksom kärleken bor inom oss och gör oss till en mötesplats för änglar och demoner. Guds frid broder, i striden kämpar vi tillsammans. Ljuset lyser ännu i mörkret.

Skrivet av W.S den 16 september, 2009 kl. 09:54 #

Marcus. Välkommen tillbaka. Allt går i vågor, precis allt, så även kärleken. Svackor kommer alltid - men de försvinner också. Jag har själv varit där, redo att ge upp och välja det "lätta" alternativet att bryta upp. Men jag ångrar inte att jag valde kärleken. Den är inte alltid rosenskimrande, snarare tvärtom. Men den är guld värd. Kämpa på så når ni uppåtvågen snart. Ni har så mycket att slåss för, så många band som håller er samman. Tänker på er och önskar er lycka. Alltid.

Skrivet av Anna S den 16 september, 2009 kl. 17:58 #

Marcus.välkommen tillbaka. tack för att du börjar blogga igen har saknat dej otroligt mycke!!

Skrivet av Maria F den 16 september, 2009 kl. 19:09 #

Vilken tur att jag av en händelse gick in på passagen. För några år sen var jag här dagligen, men livet har tagit andra vändningar sen dess.

Tack Marcus för den förmånen som det är att läsa din blogg!

Skrivet av ELO den 17 september, 2009 kl. 20:32 #

Bloggning.
Ett sätt att söka uppmärksamhet och bekräftelse. En möjlighet att få några ryggdunk för att man skriver hur djävla duktig man varit som vänt sina demoner ryggen.
Ok, om det är vad som krävs för att just Du ska må bra.

Så bra Marcus att du inte började dricka igen. Du är en riktig stålman, en superhjälte. Lycka till i fortsättningen. Och detta menar jag verkligen eftersom jag har erfarenhet av spritens baksida.

Lycka till.

Skrivet av Reptilen den 17 september, 2009 kl. 20:32 #

Tack för att du skriver.
Det är precis så där det fungerar och det var Guds nåd att du vek av åt rätt håll.Plus din egen styrka och dina ben tog dej åt rätt håll.
Men: vad skulle hända om Jonna lämnade dej, tror du? OK. Svårt att spekulera men jag menar definitivt inget illa. Jag menar bara: Hoppas du inte bygger hela ditt liv och trygghet på en annan person, på ett förhållande enbart, för då har du en dålig grund för ditt 'hus'.

Hoppas innerligt att du får några sköna sensommardagar. //Ciao'. Kao

Skrivet av Kao den 17 september, 2009 kl. 20:32 #

den tjattrande apan kan undvikas så här:
fråga dig själv när du förnimmer den felaktiga innre rösten som försöker locka dig att dricka:vad händer om jag börjar dricka,vad har jag för nytta av det,försök att känna hur du kommer att må dagen efter,inse vad du inte kan göra om du dricker,typ köra bil,eller inse att du kan göra bort dig kraftigr,inse också att din gudagåva kan bli kantstött av långvarigt spritmissbruk,det är ok att leva i nuet,men inte om det gäller sprit.
erkänn alla svagheter inför dig själv,som du inte vill att andra skall veta,när du väl gjort det så kan du greppa tag om dom ock börja bearbeta dom,hur skall du annars kunna påverka dom om du inte erkänner att dom existerar?
efter det kan din resa till din innre styrka börja,tänk på en sak:vägen kan vara lång ock svår men du når alltid ljuswt förr eller senare,bemöt alla dina rädslor öga mot öga,då kommer du efter ett tag finna en helt ny värld,där du existerar fri ock stark,enda gränser du då sätter är dom moraliska,ock då kan du vara stark ock empatisk,ock inte stark ock nedlåtande,dvs det falska självförtroendet som så många besitter
det är fyllt av fallgropar
låt din själ lysa starkt ock klart,hjälp dom som ännu är svaga
ps är faktiskt ingen fanatisk dåre
utan jobbar som murare ock målare,med en stormig fosterbarnstid vid yngre år
alla mina erfarenheter kommer från verkliga livet.
älskar faktiskt att skriva,tycker att det skrivna ordet är magiskt,försöker komma på samma nivå i talet
solen lyser bäst inifrån
din vän lars

Skrivet av lars lundmark den 18 september, 2009 kl. 15:06 #

Hoppas att du är stolt över dig själv för att du lät bli att dricka! Jag är nämligen förbannat stolt över dig.

Skrivet av Jenny den 18 september, 2009 kl. 15:06 #

Du e bara så bra, har aldrig läst någon blogg, men nu ska jag läsa allt va du skriver, lyssnar på karlavagnen när Du är där. Du är bara så bra. Stark av dig oc stå emot.

Skrivet av Mrs.green den 19 september, 2009 kl. 10:39 #

Skriv en kommentar:
Kommentarer är avstängda för detta inlägg