Trasiga demoner (En bön för mina fiender)

14 nov kl 13:23, 2009

Skrivet av marcusbirro under kategorin Blandat | 15 Kommentarer | Permalink

Jag skriver mig till säker mark.


Jag skriver för att allting annat är obegripligt.


Först när jag satt ord på något lever det. Det är så med min sorg, med min kärlek, med min glädje, min sjukdom (som är flera) med allting. Innan jag lyckas klä mina känslor i ord sveper de upp, runt och överallt, som trasiga demoner, som drängfulla spöken.


Jag måste göra verkligheten begriplig. Det är ingen slump att ordet kommer först i Bibeln. Gud är ordet. Och tvärtom. Vårt lands resa från Gud är också en resa bort från kärleken, bort från konstnären som en källa till tröst, igenkänning och kontemplation.


Gud är de svagas vän men vi är starka i Sverige. Kanske är det därför kyrkorna står tomma. Längre. Tusen söndagar i rad.


Tills något händer. En vän eller ett barn dör. En älskad vän eller livskamrat dör eller lämnar oss för någon annan, någon mer statistisk säkerställd, och vi står handfallna med våra tårar. Vi står förvirrade och vadande i regnvatten. Vår sorg gräver vallgravar runt våra liv.


Jag försöker lära mig ödmjukhet. Jag försöker fortfarande be för mina fiender, människor som fortfarande envist hatar det jag gör, den jag är, och det jag står för.


När jag ber för dem, tänds alla ljus i kvarteret där jag bor. Ingen går vilse då.


Inte ens jag.


Det är fantastiskt befriande att be om ljus för människor som vill släcka ner allting hos mig.


 

« Gammal gråstabbig... | Hem | Malmö »

Kommentarer:

Den sista meningen är stor Birro, mycket STOR. Många goa tankar till dig.

Skrivet av CeGe den 14 november, 2009 kl. 15:01 #

Mycket förmår en rättfärdig mans bön, när den bedes med kraft. Jak. 5:16

Matt 5:43-48
Ni har hört att det är sagt: 'Du skall älska din nästa och hata din ovän.'
Men jag säger er: Älska era ovänner, och bed för dem som förföljer er,
och var så er himmelske Faders barn; han låter ju sin sol gå upp över både onda och goda och låter det regna över
både rättfärdiga och orättfärdiga.
Ty om ni älskar dem som älskar er, vad lön kan ni få därför? Gör inte publikanerna detsamma?
Och om ni visar vänlighet endast mot era bröder, vad märkvärdigt gör ni därmed? Gör inte hedningarna detsamma?

Önskar dig lycka till ikväll Marcus! Ber att du får en god stund i Malmö. Hann tyvärr inte köpa biljett!

Kram

/Maria

Skrivet av Maria Moberg den 15 november, 2009 kl. 01:44 #

Du skriver Dig till säker mark!
Tack för att du gör det, jag läser det du skriver och känner hur marken blir säkrare och säkrare.
Har sagt det förut, du är fantastisk och en del är mycket STORT!

Skrivet av gungar den 15 november, 2009 kl. 01:44 #

Detta Marcus är så bra skrivet och mänsklighetens verklighet bra beskrivet.
Från eller till Gud. Ödmjukhet något stort inte minst inför Gud men också inför andra människor. Be för dina fiender en svår uppmaning men gör man det sprängs kanske mörkergränsen med ljus.
Med hjärtat - God bless.
Margaretha

Skrivet av margaretha den 15 november, 2009 kl. 01:44 #

Underbara och inspirerande tankar! Som vanligt verkar du söka sanning och ljus och samtidigt ger du det. Vår svaghet är Guds styrka. En svår men fantastisk tanke.
God fortsättning på helgen!
ruben

Skrivet av ruben den 15 november, 2009 kl. 01:44 #

Du ÄR redan otroligt ödmjuk. DET är en konst. Och du är unik. Att be för dem som vill släcka är i sanning ödmjukt!

Skrivet av Tofflan den 15 november, 2009 kl. 01:44 #

Amen!

Skrivet av Ann-sofie den 15 november, 2009 kl. 16:12 #

Tänk om vi alla kunde tänka så och framförallt göra så.Då vore världen ljusare.
KRAM till dig och din familj/K

Skrivet av Karin den 15 november, 2009 kl. 22:43 #

Kanske hatar dom dig för att du upprör, för att du skriver om sånt som gör oss andra uppmärksamma på känslor vi har inom oss....?
Det gör en del förbannade, en del får ont i själen och en del blir som jag - lyckliga och berörda på ett underbart sätt.

Älskar det du skriver. Sluta aldrig.

Mila

Skrivet av Mila den 15 november, 2009 kl. 22:43 #

Förutom allt religiöst babbel är dina ord guld BIRRO!

Skrivet av E den 15 november, 2009 kl. 22:43 #

En sån vacker tanke! Att be om ljus för människor som vill släcka för andra...

Skrivet av Johanna den 15 november, 2009 kl. 22:43 #

Jag vill bara tacka dig för att du sätter ord på svåra känslor på ett så enormt vackert sätt. Jag grät när jag läste om Liten... Så vackert och så smärtsamt och så sant. Det är precis så det känns, det som omgivningen rycker på axlarna åt... Stort tack!

Dagens krönika i Expressen är också birroskt sann och självutlämnande. Du är modig som skriver så. Och du får säkert skit för det som vanligt...

Men jag tycker att det tyder på att du är en tänkande människa med självdistansen kvar trots alla "ytliga framgångar". Den dagen du börjar ta framgång, inbjudningar, fjäsk och pengar för självklart, då kan du på allvar börja oroa dig...

Skrivet av Jenny den 15 november, 2009 kl. 22:43 #

Du lenar du helar du lindrar.
Tack.
När du skriver som detta tror jag att du ÄR Gud.

Skrivet av Skadskjuten den 16 november, 2009 kl. 13:32 #

Så otroligt sant mannen. Genom orden klär vi våra rasslande demoner så att vi kan punktera dem med vassa substantiv.

Skrivet av Anders den 16 november, 2009 kl. 13:32 #

"det är ingen slump att ordet kommer först i bibeln"
intressant tanke..
den ska jag ta till mitt hjärta idag..
fundera lite över.
tack marcus
för att du finns
och så envist står upp för dig själv
och ditt sätt att se på världen,

från en syster i herren

Skrivet av s den 17 november, 2009 kl. 19:25 #

Skriv en kommentar:
Kommentarer är avstängda för detta inlägg