Tre år sedan Liten föddes

23 okt kl 15:58, 2009

Skrivet av marcusbirro under kategorin Blandat | 9 Kommentarer | Permalink

Milo äter smörgåsrån med lite lightost och springer runt i sin gåstol. Strumporna korvar sig och katterna drar sig undan.


Jag undrar vem jag var innan han kom? Hur såg mitt hjärta ut när det inte kunde stava till hans ansikte?


Vet inte.


Nu är allting förändrat.


Snart är han 9 månader. Snart han har ett språk, spring i sina ben, och en dröm om en värld utanför det här tornrummet.


Jag vill lämna allt det som är gott i mig i hans händer.


Jag vill stava det här livet åt honom, kratta mörkret, flytta undan allt som stör.


Men det där mörkret, det där som stör, är springet i benen, är den där drömmen, är hans språk.


Man kan inte fly.


Igår för tre år sedan kom Liten, krystades ut i en plåtburk.


Ljudet.


Glömmer det aldrig.


Tre år sedan. Mycket har hänt sedan dess.


Milo har hänt.


En massa annat också men det tar längre tid att minnas.


Tittade på foton av Liten igår för fösta gången på mycket länge.


Hon såg färdig ut. Men liten. Benen, armarna, fötterna, fingrarna, det lilla huvudet.


Som en fågelunge som hade hoppats mycket på en blå vind som aldrig kom och istället föll tungt mot marken. Som en dröm som packat sin väska men aldrig kom iväg. Som en liten, liten flicka med sina vingar tätt mot kroppen.


De hann aldrig vecklas ut.


Ljudet.


Som när någonting mycket mjukt träffar något mycket hårt.


Ett ljud som blir minne här inne.


Jag är den jag är på grund av allt det jag varit med om.


Jag skäms inte. Jag är svart sorgband mot svart vinterrock.


Jag har överlevt.


Jag är en bra man, nykter och trogen.


Jag är en överlevare.


Jag överlevde.


Min kärlek till Milo är reserverad kärlek till Liten och Dante.


De dog inte. De fyller upp den här grå eftermiddagen med långsamma, tålmodiga rörelser, med små hastiga blinkningar från en annan värld.


Pappa älskar er allihop.

« Turne´datum! | Hem | Mitt i musiken (Tuse... »

Kommentarer:

3 känslor sammanfattar vad jag känner efter att ha läst din krönika:
Gripande! Berörande! Fint skrivet!

Var rädd om hela familjen!

Skrivet av gungar den 23 oktober, 2009 kl. 17:48 #

Som mamma till 3 söner på 6,8 och 9 år är livet fyllt av bråk & kiv,skolor,läxläsning men också kramar och så mycket glädje och lek.

Funderar ibland: Vad hade jag gjort,vem hade jag varit om dessa busfrön inte funnits?

Jag vet inte.Men tror livet varit så mycket fattigare.

Skrivet av fuschia den 23 oktober, 2009 kl. 17:48 #

Barn en gåva från livet. Jag har två här hemma. Två stora. Den äldsta har flugit in och ur boet ett bra tag. Just nu är hon i boet. Jag får göra som örnen. Släppa henne från mina vingar, hon kommer att kunna flyga. Den yngre kommer behöva mer hjälp, men hon kommer också kunna ta steget när det är dags.Jag är bara lite fundersam över vad jag själv skall göra då, när jag inte längre har några barn hemma som låter och rör till.

När Milo kommer i tonåren och skriker att han hatar dig, eller när han tycker pappa är den mest pinsamma varelsen på jorden, är det i de stunderna han älskar dig mest.

Ingen av er har bara överlevt allt som har hänt. Ni lever.
(nu blev det en lite för lång kommentar. Förlåt)

Må gott och sköt om varandra

Skrivet av Grejsar den 24 oktober, 2009 kl. 09:57 #

Underbart vackert skrivet, Marcus. Jag är så imponerad och förundrad över att du kan få ner det svartaste och mörkaste inom dig till något så fint och vackert. Ser fram emot att lyssna på dig ikväll! "Hörs" då!

Skrivet av Manda den 24 oktober, 2009 kl. 09:57 #

För över 30 år sedan föddes mitt barn dött i v.40. Åren går och livet gick vidare. Sorg men mest glädje. Våra barn finns för alltid i våra hjärtan.Glädjen som nu mina barnbarn ger mig är obeskrivlig.
Tack för ett bra Karlavagnen ikväll.

Skrivet av Karin den 24 oktober, 2009 kl. 09:57 #

Hej Marcus.
Just idag talade min man och jag igen om barnet vi aldrig fick lära känna. Vår lilla dotter som liksom er Liten föddes ut i en metallbehållare. Det har snart gått tre år, men det ljudet glömmer jag aldrig. Aldrig någonsin.
Vi njuter av vårt liv med våra två små pojkar, men sorgen över barnet som försvann kommer alltid att finnas där.
Vårt hopp och vår tröst är att hon inte bara försvann. En dag ska vi träffas igen och då ska vi krama henne i en evighet. Det kommer att bli underbart.

Skrivet av Frida den 24 oktober, 2009 kl. 09:57 #

Jag blir glad i hela hjärtat varje gång jag ser att du uppdaterat bloggen.
Dina ord berör, och jag beundras utav ditt sätt att göra känslor till ord.

Skrivet av Sandra den 24 oktober, 2009 kl. 09:57 #

"Jag är den jag är på grund av allt det jag varit med om". Slutcitat.

Så rätt och riktigt uttryckt Marcus!

Vi är dem vi är på grund av det vi har gått igenom och inte på grund av allt vi har missat! Tror det var Persbrandt som fick frågan om "sorgen" var en slags nödvändig ingrediens för att kunna bli en bra konstnär! Och vi vet nog rätt väl svaret på den frågan. Självklart är det så! Du är ett bevis!

Jag tänker på kvinnan i Bibeln som fick mycket förlåtet och som därför älskade mer än andra som inte gjort så många misstag här i livet!

Sorgen är inget misstag men något som drabbar oss. När vi kommer ut på andra sidan(om det nu är vad vi gör)så har den format oss till dem vi är idag!

En kvinna sade till mig för ett tag sedan, "Om du börjar bli nöjd över resultatet som du uppnått så långt, varför klaga på resan hit". Vet inte, men kanske ligger det något i det:-)

Skrivet av Maria Moberg den 25 oktober, 2009 kl. 12:19 #

Du skriver så att jag blir berörd ända in i hjärtat!
Tror på dig och din fina familj, jag läser hur ni kämpar på i både motvind och medvind, jag vet att en kärlek som är menad för en familj den kommer att överleva, på ett eller annat sätt. Sluta aldrig att skriva, för så länge jag kan läsa kommer jag att läsa dina ord!

Skrivet av Elin den 26 oktober, 2009 kl. 09:59 #

Skriv en kommentar:
Kommentarer är avstängda för detta inlägg